Sedan 1909 har det vita huset med plåttak stått här. Mellan stambanan och det som – åtskilliga år senare – kom att heta Nygårdsvägen.
Här har Ann och Lars-Anders Cederberg bott i snart 30 år med sina – med tiden – fyra barn, hundar och katter. Här har både Ann och Lars-Anders lagt ner åtskilliga timmar och oändligt med kärlek på en tomt, som mera är att betrakta som en park än en trädgård.
Men nu är det slut. För en tid sedan klubbade kommunstyrelsen ärendet med den prosaiska rubriken; Linköping Skäggetorp 1:2 och 1:3, inlösen av fastigheter. För sex miljoner köpte kommunen hus och mark. För att – enligt beskedet till säljarna – riva.
Huset och marken, som fram till mötet ägdes av paret Cederberg har legat som en liten privatägd ö, på den annars kommunalt ägda marken. Själva området är hett, för här planeras det för ny järnväg och nya bostäder. En ny järnväg ligger många år bort. Men när det kommer till bostäder så är det planer som kan realiseras relativt snabbt så snart järnvägsutredningen är klar.
Vi ses en tidig morgon i maj, sommaren är redan i gång och doften från syrenhäcken är bedövande. Västgötaspetsen Ossian ger mig en rejäl utskällning när jag kommer. Det hör till. En vakthund kan ju verkligen inte släppa in vem som helst på ägorna.
– Du får ursäkta att det ser ut i rabatterna. Normalt så här års är det rensat och fint, men det har vi inte haft tid med nu, säger Ann Cederberg när hon möter mig på stentrappan.
Inne i huset skvallrar flyttkartongerna om uppbrott. Vid midsommar lämnar familjen Cederberg sitt paradis och Linköping för gott. Fram till dess flyttas kartong för kartong. Bokhyllorna gapar tomma och dagen efter mitt besök ska den stora svarta flygeln flyttas till parets nya bostad i Katrineholm.
Att det är en flytt lite under galgen sticker de inte stol med.
– Men det är absolut inte synd om oss. Inte på något vis. Vi hade kunnat bo kvar om vi hade velat, säger Ann.
– Men på obestämd tid, lägger Lars-Anders till.
I tio år har de levt med insikten om att bygget av en järnväg definitivt skulle påverka deras boende. Men det var när de nya planerna för bostadsbyggande i Skäggetorp blev kända som de bestämde sig för att flytta.
– Det var när vi såg att det fanns fastigheter inritade på vår tomt, säger Ann.
På kommunen verkade ingen veta att den marken var privatägd och det kändes minst sagt oroväckande för dem. Även om valet att lämna ett hem är svårt, så var tanken på att bo i ett hus på obestämd tid värre. Måste vi flytta nästa år eller kan vi bo kvar i tio år till innan vi blir tvingade att flytta? Paret Cederberg hör inte till dem som sitter och väntar på andras beslut. I frågan om hur de skulle hantera sitt hus och ordna för sitt framtida boende ville de själva hålla i taktpinnen. I december kontaktade de kommunen om att de ville sälja Ekhult.
Men det var inget lätt beslut. Hela huset är fyllt av minnen från alla åren som har gått.
– Ja, vi trodde nog att vi skulle leva resten av våra liv här, säger Ann.
Att sedan flyttplanerna tog sådan fart, beror främst på att de fick veta – muntligen – att deras hus skulle rivas inom en snar framtid. De vet också att husets vara eller inte vara har varit omdiskuterat länge och redan på 1960-talet fanns det planer på att riva det.
Nu vill de ha något mer beständigt. Att bo kvar och veta att allt det de skulle vilja göra, som att måla taket, fixa till dammen i trädgården eller plantera nya växter bara skulle vara bortkastat. Nej, det var inget alternativ för dem. I princip var huset också osäljbart.
Men de tycker det känns trist att huset ska rivas och de önskar att företrädare för kommunen förmår att se värdet av miljön runt Ekhult.
– Det här kan verkligen utvecklas till något som skulle vara värdefullt för alla i området, säger Ann.
Vi tar en tur i trädgården – eller snarare parken – som liksom består av flera rum. Här har många träd och växter sin egen historia, tätt förknippade med familjen som bott här i många år.
Självklart är det sorgligt att flytta från allt detta, och om omständigheterna hade varit annorlunda hade de, som sagt, bott kvar.
Men nu har de lagat efter läge. I Katrineholm har de hittat ett liknande hus och vid midsommar låser de dörren till Ekhult för sista gången.
Med sig har de alla minnen – och – hel del växter som Ann fått lov att ta med sig.