Det märks att kompisarna delar något stort tilsammans. Trampandet till Paris har gett fler spår än bara skavsår.
– Vi har blivit ett sådant gäng i och med att vi är nya, vi kände inte varandra och har inte setts tidigare. Att ändå få ihop en sådan sammanhållning, det är unikt tror jag, säger Janne Andersson.
– Det har varit jobbigt efteråt kan jag säga. Jag tycker att det har varit jättetomt och jag har känt mig rastlös, fyller Stefan Angvik i.
För det är inte bara åtta dagar av cykling som gänget har delat. I höstas började resan mot Paris, och de nya vännerna har lagt många timmar på träningen tillsammans sedan dess.
Läs mer:De cyklar till paris för välgörenhet
Den 29 juni påbörjade de sitt trampande söderut. Några i laget valde att lägga på några extra mil och starta i Linköping i stället för Malmö, där resten av Sverigelagen började.
– På vägen ner mötte vi en glassbil när vi var kvar i Sverige. Det var jättevarmt, så jag frågade en av grabbarna om de inte hade någon glasslåda som hade gått sönder. Men då bjöd han oss på glass, och så pratade vi med honom och han swishade pengar till vår insamling, säger Gunilla Jonsson.
Cyklisterna hade likadana gula kläder och cyklar. Längs vägen ner till den franska huvudstaden var det många nyfikna som undrade vilka de var, och ville bidra med en slant när de fick höra syftet.
Väl nere i Frankrike fick de ett extra varmt välkomnande.
– När vi kom till Knutange så bjöd borgmästarinnan på champagne och snittar. Sedan pytsade hon in 100 euro. Vi fick världens mottagning på hotellet när vi kom, det hade vi ingen aning om, säger Stefan Angvik.
Läs mer:De cyklar till Paris för en god sak
Den finaste delen av resan var när de cyklade i Moseldalen i Tyskland. Turen gick då mellan floden och bergen som kantades av vinodlingar. Men det var inte bara frid och fröjd när de trampade i Tyskland.
– Andra dagen var jobbigast. Främst berodde det på att det var så himla varmt, nästan 40 grader. Min cykeldator sade 39.8, och det går åt så väldigt mycket vätska då. Om det hade varit 40 grader hemma hade jag ju inte gått ut. Då hade jag suttit under ett äppelträd och druckit lemonad. Det var klarblå himmel och inga moln, men det var bara att trampa. Och så var det väldigt mycket backar, säger Stefan Angvik.
När benen var tunga och svetten lackade fanns som tur var serviceteamet där och peppade. Ett gäng på tio personer åkte med cyklisterna, dels i en lastbil där maten förvarades, men även på motorcykel framför och bakom klungan.
– Vårt serviceteam har varit helt fantastiska på att serva oss med mat och dryck, men även på att hålla humöret uppe. En dag hade de fyllt upp babypooler med vatten, så vi fick stoppa ner de stackars fötterna. När vi kom in i depåerna stod de som körde lastbilarna och fixade maten. De hade också musik, klädde ut sig, dansade och spexade varje dag, säger Gunilla Jonsson.
Känslan när de rullade in i Paris kan de knappt beskriva, men rörande är ett ord som kommer upp. I långa rader stod tusentals människor och hejade på under de sista tramptagen när cyklisterna från flera olika länder gick i mål.
Även om resan stundtals var tung och varm, så har laget hela tiden drivits av viljan att hjälpa barnen. För även om mycket av tiden gått åt till träning så är insamlingen det som hela tiden varit den enande kraften.
Läs mer:"Jag var på väg att stryka med"
Om någon är sugen på att vara med på nästa års äventyr så är anmälan redan öppen.
– Vi söker inte efter tävlingscyklister, utan cykla kan alla lära sig. Det man bör ha med sig är att man vill samla in pengar till barncancerfonden. Vi har hela tiden fokus på att alla ska med, vi kör inte ifrån någon, säger Stefan Angvik.
