Nu leder hon den interna applikationsdriften Saab i Linköping, med 100 medarbetare under sig. Och hon är nominerad till fackförbundet Ledarnas utmärkelse Framtidens kvinnliga ledare. Therese Malakow vill inte stå och se på när högpresterande människor bränner ljuset i båda ändar.
– Hållbarhet är det viktigaste av allt, och det försöker jag att förmedla till mina medarbetare. Vi jobbar hårt på Saab, jag är omgiven av högpresterande människor. Men hur mycket du presterar spelar ingen roll om du inte håller, säger Therese Malakow.
Det finns en stor skillnad mellan att dra benen efter sig, och att ta hand om sig:
– När jag är på jobbet är jag där till 110 procent. Sedan går jag hem och är närvarande hemma. Och så vill jag att mina medarbetare ska tänka också.
Hon beskriver sig som en person som helst vill vara förberedd på allt. Hon använder sina tävlingsinstinkter för att optimera tiden.
– Jag är sådan. Det ska hända mycket hela tiden och det ska helst gå fort.
När hon var yngre ville hon bli polis och hon har tidigare jobbat inom psykiatrin och som ordningsvakt i bland annat Stockholms tunnelbana, och som väktare vid amerikanska ambassaden i Stockholm. Efter att hon fått barn började hon att studera på systemvetenskapliga programmet vid Luleå tekniska universitet, och kom småningom till ett större IT-företag i Linköping.
Det var något oförutsägbart som förändrade hennes liv. Therese har levt som vanligt efter en hjärtoperation tidiga skolåren. Hon idrottar mycket och har alltid varit van vid att prestera sitt yttersta.
En dag tog det stopp, och Therese Malakow föll ihop på jobbet. Hon fördes till sjukhus, där man konstaterade att hjärtat inte fungerade som det skulle. Hon behövde en pacemaker.
– När jag vaknade upp så skällde jag ut läkaren, och sa att jag minsann inte ska ha pacemaker. Han var väldigt förlåtande. Det är tydligen inte helt ovanligt.
Hon ringde sin chef också, och berättade att hon skulle bli lite sen med jobbet.
– Mina chefer var då väldigt tydliga med att jag måste bli frisk. Inte tänka på jobbet. Men med pacemakern så kändes ju allt som vanligt. Jag hade svårt att förstå det där.
Hennes närmaste chef krävde att hon skulle sjukskriva sig i två veckor och bara sitta hemma.
– Första dagen, när barnen var lämnade och jag stängde dörren så brast det helt för mig. Jag bara grät hela dagarna, i två veckor.
Varför då?– Jag hade dåligt samvete. Jag hade prioriterat så fel. Mina barn kunde ha fått växa upp utan sin mamma. Jag var nära att dö, och jag ringer till jobbet!
Efter de där veckorna lade hon upp en helt ny strategi.
– Jag är mycket mera medveten om små detaljer i livet och kan värdesätta dem. Vi tränar fortfarande mycket i hela familjen, det är en del av oss. Vi försöker att träna tillsammans med barnen på olika sätt eftersom det blir uppåt tolv timmar i veckan.
Under sjukskrivningen bestämde hon sig för att en pacemaker inte skulle sätta stopp för henne. Hon skulle genomföra ett Iron man-lopp.
– Nu har det blivit två stycken, och det är dags för det tredje i juli.
Kan du överföra all din erfarenhet till ditt dagliga arbete, som chef?– Absolut. Jag har lärt mig att det inte är kört bara för att man tappar sugen. Det vore konstigt om man alltid älskade sitt jobb. När det händer under ett lopp så måste man dra ner lite på tempot och hämta energi. Samma sak gäller på jobbet. Ta ett steg tillbaka, gör något annat och hämta energi. Det fungerar!