Till vardags studerar han datateknik vid Linköpings universitet och bor i Ryd. Så Rydsskogens motionsspår med sten, tallkottar och träspån är han välbekant med.
– Jag har fått mycket bättre koll på var jag landar. När jag springer igenom en stenig del av en stig blir det som en trans. Jag riktar ögonen mot marken framför och så tar hjärnan över och undviker alla stenar med snabba steg utan att jag behöver tänka på det. Fötterna blir härdade, men de värker i början och då måste man vila, säger Noah Hellman lugnt.
Det var för några år sedan som han började intressera sig för barfotalöpning. Han hade läst boken "Born to run – jakten på löpningens själ" av Christopher McDougall.
– Där fanns det ett avsnitt om barfotalöpning. Jag har alltid gillat att springa. Men att göra det utan skor på fötterna tog det till en annan nivå. Det blev mer intressant på något sätt.
Noah Hellman har gått grundligt tillväga. Han började med att köpa tunnare skor, och kände att vaderna fick arbeta mer. Samtidigt promenerade han barfota mycket i skogen för att vänja sulorna vid friktionen mot marken. Först några månader senare när han hade lite bättre vadmuskler och härdade fotsulor började han att springa barfota. Det blir automatiskt en helt annan löpteknik, menar Noah Hellman.
– Det gör att man tränar upp andra muskler. I benen är det mest vaderna som behöver arbeta extra, men i fötterna är det många annars oanvända muskler som tränas upp vid barfotalöpning. Skorna lastar inte av på samma sätt så man anstränger vaderna mer. Till exempel kan man inte landa på hälen. Det skulle göra för ont. Jag brukar tänka att det är ganska kort tid som människor har haft löparskor på fötterna om man ser till människans utveckling.
Den som ser honom springa på asfalt slås nog av hur tyst det låter. Inga skor som smäller mot gatan. Och i uppförsbacke har han en gungande stil, som kanske en skolöpare inte skulle ha. Han har sprungit några lopp barfota, bland annat LiU-loppet i våras. Men annars springer han mest för avkopplingens skull.
– Man stressar av när man springer. Det är många tankar som försvinner på vägen.
I bland lämnar han motionsspåret i Rydsskogen och ger sig ut på stan.
– Ja, jag har utforskat Linköping barfota, bland annat jag sprungit runt Berg och Hjulsbro. Jag har varit i Ekängen, Slaka och tagit en runda till Svartåfors. När jag sprang till Berg hade snön precis smält. Efter mer än två mil av grus på asfalt kan jag erkänna att det var lite obekvämt.
Brukar du få några reaktioner på vägen?– Jag springer i vanliga shorts och när det är varmt så brukar jag skippa tröjan. "Ska du gå och bada?" har jag fått höra. Och en äldre dam på stan trodde att jag var hemlös. "Vad i all sin dar ... har du inga skor?", sa hon med en genuint empatisk röst.
Han har själv aldrig nånsin träffat på någon som springer barfota.
– Jag har försökt att övertyga mina vänner men det har inte gått. De enda som jag känner till som springer barfota är folk på nätet, det finns ett par forum där jag har läst lite om andras upplevelser.
Vad är det längsta du har sprungit i sträck?– Totalt 43 kilometer.
Har du något särskilt mål med din löpning?– Jag skulle vilja springa ännu längre. Jag hoppas på att dubbla eller trippla mitt längdrekord.
Stretchar du efteråt?– Aldrig. Det är inte min grej.