Sedan millennieskiftet har över 100 europeiska städer öppnat nya spårvägar – och även i Sverige rör det på sig. För drygt två år sedan började spårvagnarna rulla i Lund, och i Uppsala finns långt gångna spårvägsplaner. Förespråkarna pekar på att spårvagnar är miljövänliga och har högre kapacitet än bussar.
Sedan tidigare finns det spårvagnar i Göteborg, Norrköping, Stockholm, Lidingö, Sundbyberg, Nacka och Solna.
I Linköping har planerna på spårvagnar kommit och gått. Miljöpartiet motionerade på 1990-talet, och 2008 gjorde Socialdemokraterna detsamma. 2010 sade kommunstyrelsens dåvarande ordförande Paul Lindvall (M) att han räknade med ett beslut 2012 och att utbyggnaden skulle starta någon gång 2014–2018.
Sedan dess har planerna förpassats längre och längre in i de kommunala byrålådorna.
– Det har inte tagits några aktiva beslut att avskriva spårvagn som ett möjligt transportslag. Men frågan har med åren svalnat rejält, då investeringskostnaderna blir orimligt stora, kommenterar Mari Hultgren (S), som varit ersättare för Muharrem Demirok (C) i styrelsen för Spårvagnsstäderna – den förening som Linköping nu lämnar efter ett beslut i samhällsbyggnadsnämnden.
Helt död är inte tanken på Linköping som spårvagnsstad. När bussgator anläggs ser kommunen till att svängradier med mera inte omöjliggör framtida spårvagnstrafik. Detsamma gäller Ostlänken, där kommunen kräver att eventuella passager under järnvägen ska dimensioneras för spårvagnar.