Näthatet skrämmer och tystar

Eva skulle bara sälja en barnvagn. Hon lade ut den på en lokal köp- och säljsida på Facebook, och begärde 500 kronor. Några dagar senare var den såld.

Men köparen tyckte att det var fel på barnvagnen, och valde att skriva av sig sin ilska på Facebook.

– Så fort jag såg det så kontaktade jag henne och erbjöd henne att låta köpet gå tillbaka. Men då var det för sent, berättar Eva.

Bara några timmar senare fanns det 45 hätska kommentarer på sälj-sidan. Personer som inte hade en aning om vad som egentligen hade hänt gav köparen sitt stöd och gick till hårt angrepp mot Eva. Hon var en bedragare, en fuskare som borde skämmas.

– Det var otroligt obehagligt, som att få ett slag i magen. Det kändes som det gick ett drev, riktat mot mig. Jag ville ju bara sälja min barnvagn på ett ärligt sätt, säger Eva.

Drevet avstannade först efter att en vän till Eva gjort ett inlägg där hon förklarade att köpet redan gått tillbaka. Men för Eva var skadan redan skedd.

– Jag kommer aldrig att använda den typen av lokala säljsajter mera, berättar hon.

Eva är en av många som har bitter erfarenhet av det som man ibland slarvigt kallar för näthat. Det är inget rättvisande namn eftersom det sällan rör sig om människor som ger uttryck för ett verkligt hat, oftast är det vanliga människor som obetänksamt låter sig ryckas med i en kedjereaktion av upprördhet och fördömanden.

Förklaringen är delvis psykologisk. Vi människor har en olycklig tendens att uttrycka oss hårdare när vi inte står öga mot öga med personen det gäller, eller hör personens röst. Nästan alla som fällt elaka kommentarer på nätet blir betydligt mjukare i tonen om de möter sin motpart i ett samtal.

Men den främsta orsaken hittar man i de sociala mediernas uppbyggnad.

– Facebook är konstruerat på ett sätt som inbjuder till att ge snabba kommentarer, och diskussionerna sprids mycket fort. Det gör att jag ofta kan bli inbjuden att tycka något i en fråga som jag inte har bett om, och som jag inte vet något om, säger Marcin de Kaminski nätforskare och rättssociolog vid Lunds universitet, verksam inom forskargruppen Cybernormer.

Det är lite som ryktesspridning på ett torg fullt av folk: Plötsligt kan en historia med en rad kritiska, starkt känslosamma kommentarer dyka upp på min Facebooksida, det är lätt att uppfatta det som att många av mina vänner är engagerade i frågan, och det är lika lätt att reagera med känslan och haka på med en egen, vass kommentar.

Marcin de Kaminski menar att vi måste bli bättre på att ta ansvar för vad vi läser på nätet, och reflektera mera innan vi kommenterar. Vi borde bete oss lite mera som om motparten befann sig i samma rum.

– Man ställer sig inte utanför sin bostad och vrålar rakt ut för att gröten har blivit vidbränd, och vi måste lära oss att inte göra det på nätet heller, säger Marcin de Kaminski.

Och om vi utsätts för ett drev så måste vi lära oss att tolka det rätt, och inte ta så illa vid oss.

– Debatter får ofta ett högt tonläge på nätet, men det gäller att se det väsentliga i kritiken och blunda för det andra. Om man vill gå in och försvara sig så ska man göra det lugnt och sakligt, att haka på det upptrissade ton-läget gör bara det hela värre, säger Marcin de Kaminski.

Men om det spårar ur ibland på Facebook, så är det ingenting jämfört med det tonläge som dagligen råder i mediernas och olika organisationers kommentarsfält. Det vet man på Östgötatrafiken.

För ett år sedan startade de en Facebooksida för att få en nära, daglig dialog med sina resenärer. I dag brottas de dagligen med frågan om hur mycket oförskämdheter, könsord och hot de måste tåla.

För några veckor sedan skrev en resenär om en incident han bevittnat, där en mamma inte hunnit få med sig sina barn in i bussen. Inom bara några timmar fanns det över hundra kommentarer som riktade sitt hat mot länets busschaufförer. De var ”jävla, äckliga idioter” som ”borde få stryk” för att bara nämna några ordval. Många av inläggen var öppet rasistiska och vände sig mot chaufförer med utländskt ursprung.

Det hjälpte inte att Östgötatrafiken svarade att de ville ha fler uppgifter så att de kunde utreda vad som hade hänt. Hatkampanjen växte till 180 inlägg och gillades av 2 100.

– Vi diskuterar dagligen hur vi ska hantera det här. Nu plockar vi bort grova inlägg och förklarar varför, men det är ett arbete som tar mycket resurser, säger Sylvia Rydström, informationschef på Östgötatrafiken.

– Våra resenärer finns på sociala medier, och därför vill vi också finnas där. Ibland får vi konstruktiva diskussioner, så vi tycker att fördelarna trots allt är större än nackdelarna. Men vi kommer att bli ännu hårdare med att plocka bort otrevliga inlägg, fortsätter hon.

Marcin de Kaminski är bekymrad över tonläget i kommentarsfälten.

– Sansade människor skräms bort och deltar inte i debatten. Kommentarsfälten är viktiga för samhälls-debatten, men i dag tas de ofta över av en liten grupp människor som driver ett särintresse.

Problemet är stort på nästan alla medieredaktioner, och några har tvingats stänga av möjligheten att kommentera. SR:s Studio Ett stängde sin kommentarsfunktion tidigare i höstas, men har nu öppnat för kommentarer av en artikel per dag.

På Corren.se brottas man med samma problem.

– Jag skulle verkligen önska att vi kunde ha en öppen debatt om allt som händer i länet, men det går inte. Det finns en grupp människor som inte kan följa våra regler, de kommer med personliga påhopp och uttrycker främlingsfientliga åsikter på ett sätt som vi inte kan acceptera, säger Karl Öfverström, webbchef på Corren.se.

– Debattklimatet har försämrats gradvis, och vi har tvingats införa olika begränsningar. Nu måste man registrera sig för att få kommentera, och på en del artiklar stänger vi kommentarsmöjligheterna. Dessutom har vi en efterhandsmoderering där vi kan ta bort inlägg som inte följer våra regler.

Många medier experimenterar med olika former av inloggning som gör att man inte kan kommentera anonymt.

– Jag tror att det måste bli lite svårare att kommentera, lite mera som att skriva en insändare. Så att internet går lite långsammare och vi hinner reflektera över vad vi gör, säger Marcin de Kaminski.

– Kommentarsmöjligheterna på nätet är fortfarande nya för oss, och jag tror att det kommer att bli bättre när vi blir vana. Men vi har alla ett ansvar för vad vi läser, hur vi tolkar det, och vad vi skriver. Ibland kan man faktiskt avstå från att kommentera, säger han.

Eva heter egentligen något annat.