Anna Skarheds uppväxt i Linköping präglades av ordning och reda. "Det handlade mycket om plikt, det var självklart att göra rätt för sig." Idag är Anna Sveriges justitiekansler, den första kvinnan på 300 år.
För de flesta är Anna Skarhed en doldis.
Vi ser henne sällan på barrikaderna, till skillnad från hennes högljudda företrädare Göran Lambertz, men när hon väl tar till orda är det skarpt.
Vi återkommer till Kisasonen Lambertz, till tiden då Anna och han gick på Katederalskolan.
Nu sitter vi i lusthuset i Trädgårdsföreningen, Anna är på genomresa på väg hem till Uppsala från sommarhuset i Kinda, och runt oss visar parken upp sig i sin finaste sommarkostym.
Varför jurist?– Det är egentligen outgrundligt. Min plan var att bli journalist, men det fanns ingen riktig utbildning för det så det kändes lite flummigt. Kanske påverkades jag av att jag året efter studenten träffade två trevliga killar i USA som båda skulle läsa till jurist, även om jag då inte hade en aning om vad det innebar. Men senare har det gått upp för mig att morfar var jurist, och även en morbror, så det kanske är genetiskt.
– Jag var länge tveksam till mitt yrkesval, fram till på senare år då jag börjat inse att det kanske var rätt. Jag har alltid känt att juridiken är lite fyrkantig, att det inte är ett så kreativt jobb.
Du menar att du är låst av lagboken?– Ja precis, man är låst av lagboken. Men samtidigt ger lagen inte alla svar utan man måste värdera och analysera. Och i grunden finns ju juridiken i allt det som är runt omkring oss i samhället. Vattnet i den här dammen är inte smutsigt tack vare att vi har regler om hur det ska skötas, att man fick bygga det här lusthuset här beror på att vi har regler om hur man får bygga, och så vidare.
– När mina flickor var små fick jag som förälder komma till skolan för att prata om mitt jobb. Då frågade jag barnen om de spelade fotboll och ”hur tror ni det skulle gå att spela matchen på lördag om det inte fanns några regler?”. De insåg ganska snabbt att det inte skulle gå så bra. Och konstigare än så är inte juridik. Det är de regler vi har för att kunna fungera tillsammans i samhället.
– På senare tid har det diskuterats, utifrån beslut som Högsta domstolen fattat, om domstolarna bör och ska skapa rätt när lagstiftaren inte sköter det. Jag menar att domstolarna ska avgöra tolkningsfrågor men det är otroligt viktigt att vi inte får en utveckling där domstolarna tar över den politiska makten. Att säga att det är mer rättssäkert att det sitter några få människor i Högsta domstolen och bestämmer, det fattar inte jag.
– I en demokrati ska politiker stifta lagar. Och de ska förhoppningsvis vara sådana att de går att tolka och följa dem. Sedan är det domstolarnas sak att tillämpa lagen för att få till den effekt som politikerna avsett. Men att säga att domarna vet bättre, då är vi ute på extremt farliga vägar.
Anna Skarhed är en ivrig försvarare av tryckfrihetsförordningen, en av Sveriges fyra grundlagar som bland annat skyddar pressfriheten och offentlighetsprincipen.
– Det är en viktig del av JK:s arbete. Jag tänker mycket på fragmentiseringen idag, att man bara lyssnar på det man själv vill höra och är intresserad av i stället för att få nya impulser. För samhället är det ett stort problem. Hur ska vi kunna skapa en gemenskap? Det är särskilt viktigt nu när vi svenskar har ursprung från många olika kulturer.
– När mina föräldrar var unga i Linköping så var det diskussion om italienarna som kom till Saab. Men att integrera välutbildade tekniker från ett annat europeiskt land var nog lättare än det vi har att jobba med nu. Att vi då inte kan få till ett gemensamt samtal känns väldigt olyckligt. Vi måste värna den seriösa och sakliga journalistiken som låter olika röster komma till tals och brytas mot varandra. Och vi måste lära våra barn källkritik och vikten av det öppna och demokratiska samtalet.
Berätta mer om din uppväxt i Linköping!– Den var väldigt trygg. Jag var ett efterlängtat barn, mamma och pappa var 37 respektive 40 år när jag föddes. Vi bodde i lägenhet i Vasastan, jag var enda barnet. Mamma och pappa var riktiga folkskollärartyper, det var ordentligt och redigt. Det handlade mycket om plikt, att göra rätt för sig. Inget överdrivet beröm. Det var bara självklart att göra rätt för sig. Jag var allt annat än curlad.
– När mamma och pappa köpte torp i Kinda så stannade jag kvar i stan på helgerna, 12-13 år gammal. Jag tyckte inte det var något kul på landet. Sommaren jag var tolv åkte jag ensam till England, i en barnbyverksamhet som finns fortfarande, CISV (Childrens international summer villages) heter den.
– Idag tycker jag om Linköping väldigt mycket, men som barn hade jag ingen direkt relation till staden, jag var mest i Vasastan där vi bodde, nära Katedralskolan. Vi gungade mycket i museiparken, där Konsert & kongress ligger idag.
– Första skolåren gick jag på en skola som inte finns längre, som låg nedanför Abisko, nära bollplanen (Lingvallen). Sen flyttade jag över till Övningsskolan, seminariet, där mina föräldrar var lärare. Där gick jag från tvåan till sexan. Högstadiet gick jag på Folkungaskolan och gymnasiet på Katedralskolan där jag tog studenten 1970.
– Jag trivdes som barn och ung i Linköping och därför tyckte jag det var väldigt kul när jag återvände hit som lagman, chef på tingsrätten, i början på 2000-talet. Då levde min mamma fortfarande och bodde uppe vid Skolgatan. Av olika skäl blev det bara tre år på tingsrätten.
Anna stötte redan under skolåren på Katedralskolan ihop med Kisasonen Göran Lambertz, hennes företrädare som justitiekansler.
– Göran, som har bättre minne än jag, säger att vi träffades första gången när det var lärarstrejk 1967. Jag var då ordförande i elevrådet på Folkungaskolan och han på sin skola i Kisa. Han är två år äldre men tog studenten ett år efter mig eftersom han var ett år i USA under gymnasietiden.
Lambertz hördes betydligt oftare i debatten som JK än du gör. Varför?– Det är nog mycket en personlighetsfråga. Jag tror kanske mer på det lågmälda samtalet. Det är viktigt att JK inte blir jag, att det faktiskt är ett ämbete. Man får inte bli bländad av rampljuset.
Vill du ibland skrika högre än du kan som justitiekansler?– Ja, som JK måste jag ibland hålla i mig. Jag har kloka medarbetare som säger till mig att andas lite när jag går i taket. Det blir oftast bättre om man lugnar sig och tänker lite. Det blir sällan riktigt bra när man agerar i affekt. Men visst finns det saker som är riktigt fel och det kan nog hända att jag tar chansen att debattera mer när jag blir pensionär om ett år.
– JK är naturligtvis en makthavare och sådana blir alltid ifrågasatta. Söker man på nätet så vet jag att det finns mycket osant och obehagligt också om mig, men jag går aldrig in och läser sånt, det är inte viktigt, vare sig att veta eller bry sig om. Men min förhoppning är att de som berörs av JK:s beslut litar på det vi gör. Jag tror de gör det mer om jag behärskar mig och inte ropar för mycket.
– Men det är också viktigt att vi som sitter på positioner i staten visar att vi finns. I den tid vi lever nu kanske JK framöver måste finnas också i sociala medier och liknande. Jag har sagt nej till det och tror personligen att myndigheter bör fortsätta att vara myndigheter. Men det blir säkert en fråga som nästa JK får fundera på. Jag låter mig givetvis intervjuas och talar alltid med media som söker mig men jag har svårt att se något värde i att JK skulle blogga, twittra eller chatta med medborgare. Dessutom har vi för mycket att göra för att hinna det!
– Jag hoppas och tror att vi så småningom kommer tröttna på allt skrikande vi hör idag. Det är viktigt att vi har kvar myndigheter som jobbar med sin uppgift. Jag kan tycka att vissa myndigheter idag är mer intresserade av att jobba med sitt varumärke.
Annas lugn förvandlas snabbt när vi kommer in på näthatet.
– Bor vi i ett civiliserat samhälle? Nej, det gör vi inte om vi tittar på näthatet. Det är helt ociviliserat. Att vanliga människor ska drabbas av näthat är fullständigt oacceptabelt och jag kan tycka att det också är oacceptabelt att jag som myndighetsperson ska göra det.
– De gånger media får tag i de här personerna, trollen, så backar de ofta direkt. Förhoppningen är att den unga generationen kan förstå att så här ska vi inte bete oss. Jag har sett undersökningar som visar att det är gubbarna i 40- och 50-årsåldern som är värst. Min förhoppning är att de som nu är 20–30 år inte också blir såna gubbar utan att de förstår och att vi har uppfostrat dem bättre.
Vad tycker du om att medierna har stängt kommentarsfälten under sina artiklar?– Det tycker jag är helt rätt. Det är självklart att man inte ska upplåta sina sidor till personer som hatar och hånar. Däremot kan man bjuda in till ett hyfsat samtal, där det sätts upp regler för samtalet. Att det, som vissa påstår, skulle stå i strid med offentligheten och tryck- och yttrandefriheten att man inte får skrika okvädningsord på nyhetssajterna, det är bisarrt. Man kan fråga sig hur demokratiskt och rimligt det är att helt oidentifierad få kasta skit på folk. En sak är att göra det öppet, men de flesta av de här trollen är ju för fega för det.
Tycker du att vårt system, demokratin och rättssystemet, alltid gör gott?– Det är självklart att det finns mycket i vårt samhälle som inte är perfekt, och det finns fel som begås och tjänstemän som inte sköter sitt uppdrag, men vi måste inse att vi lever i ett samhälle som fungerar mycket väl sett i ett internationellt perspektiv. Korruption förekommer t.ex. även i Sverige, och det är det viktigt att prata om, men vi ska inte skrika katastrof och kris för det handlar om en nivå som är möjlig att hantera.
Tror du människor om gott?– Ja, jag tycker vi måste tro på det goda. Man kan förstås undra när man ser presidenten i USA, men då tänker jag på vilken inställning till våra medmänniskor som skapar det goda samhället. Vi måste tro på att vi tillsammans kan bli bättre. Misstro och missmod skapar inget positivt. Det låter kanske naivt och vi kommer att gå på pumpen ibland, men vad är alternativet? Att vara övertygad om att alla människor är onda och elaka och att världen är ond? Vad blir det för bra av det? Det tar oss inte framåt.
Det är dags att avsluta intervjun, vi reser oss och lämnar det lilla lusthuset i Trädgårdsföreningen. På väg därifrån, jag mot min cykel, Anna mot sin bil, så böjer hon sig plötsligt ner mot marken.
– Och här ligger det skräp, det ska det ju inte göra.
Anna plockar upp pappret, lägger det i papperskorgen några meter bort, och går vidare.