– Jag har världens bästa jobb, konstaterar Ingemar Cederholm.
Han är anestesiolog på thorax- kärlkliniken på US. Här utförs kärlkirurgi och kirurgisk behandling av sjukdomar i bröstkorgen, hjärtat och lungorna. Att Ingemar skulle arbeta inom vården var ingen självklarhet. Någon läkare i familjen fanns inte, och få släktingar har fortsätt inom akademin. Efter gymnasiet fick Ingemar jobb som biträde på sjukhuset i Malmö. Han städade och gjorde enklare sysslor. Men det dröjde inte länge innan personalen märkte att den skånska ynglingen hade ett genuint intresse för medicin och sjukvård. Ingemar fick gå en kurs och bli respiratorvakt, och fick snart ett vikariat som ambulansförare.
Han sökte både läkar- och sjuksköterskeutbildningen och kom in på det senare.
– Men jag blev uppkallad till rektorn som bad mig tacka nej till platsen. Hon visste att jag helst ville läsa medicin, och sa att jag skulle söka läkarprogrammet igen om ett halvår.
Sagt och gjort. Sedan läkarexamen -78 har han haft sin bas i Linköping, även om han periodvis arbetat i flera svenska städer, på Island och i Danmark.
Att arbeta kvar efter 65 var självklart. Viss forskning var oavslutad, och det var ju fortfarande så roligt.
– Det blir ett sätt att leva. Jag är dels genuint intresserad av medicin, dels är det självklart en tillfredställelse i att man gör nytta.
För inte länge sedan ringde en gammal patient upp Ingemar. Han hade vårdats för en svår blodförgiftning när han var i 60-årsåldern.
– Och nu var han 90 år och tackade för att jag och mitt team gav honom 30 år till i livet. Jag fick gåshud. Kanske var det ett slags bokslut för honom. Jag minns patienten väl, det var ett svårt fall. Det var roligt att han hörde av sig.
Till och med maj arbetade Ingemar Cederholm heltid. I höst trappar han ned till 60 procent.
– Det skulle kännas konstigt att klippa helt. Jag får nog avveckla långsamt.
På frågan om det är något som måste förändras inom sjukvården svarar Ingemar att sjuksköterskornas löner och scheman måste förändras. Han tycker även att sjukvården måste bli ännu bättre på att dra nytta av nysvenskars vårdkunskaper och landstingen skulle möjligtvis kunna bli färre.
– Kanske borde man även öppna upp för andra vägar in i sjukvården, som en sorts långsiktig rekrytering. Att jag fick börja som just biträde väckte mitt intresse för medicin.
