En kväll för 70 år sedan stod en man på stranden utanför Gilleleje och väntade på en fiskebåt. Mannen hette Knud Meyer och var dansk jude. Han hade flytt från Köpenhamn tillsammans med en grupp andra judar för att komma undan nazisternas razzior. Nu stod de i mörkret och väntade på den danska fiskaren som lovat att köra över dem till Sverige i sin båt.
Båten dök upp i mörkret och Knud och de andra flyktingarna trängde ihop sig i det fiskdoftande lastrummet. Så började en färd över Kattegatt där de ofta kunde se lanternorna från tyska patrullbåtar. På andra sidan väntade Sverige som just lättat på sin avvisande hållning till judiska flyktingar och lovat att ta emot dem.
Knud Meyer kom fram och kunde kliva i land i hamnen i Höganäs. Och det är jag glad över, för efter kriget återvände han till Danmark och gifte sig med min frånskilda farmor. Knud Meyer blev min extrafarfar, min "bedstefar", som jag ofta träffade som barn. Jag minns honom med värme, en rundnätt vänlig man, ständigt klädd i kostym, ofta rökande cigarr när han läste "Politiken" i länstolen.
Räddningen av Danmarks 7 000 judar är en ljusglimt i andra världskrigets becksvarta historia. I många länder hade befolkningen varit passiv, eller i vissa fall hjälpt nazisterna, när judarna samlades ihop för avtransport till koncentrationslägren. Men i Danmark skedde det omvända. Många danskar tog stora risker för att hjälpa sina judiska landsmän, och på bara några veckor räddades nästan hela landets judiska befolkning över till Sverige.
Varför ställde danskarna upp för judarna? Frågan har stötts och blötts av forskare. Ett av svaren är att judarna var väl integrerade i det danska samhället, deras judiska ursprung var inget man funderade över, de var danskar bland alla andra danskar.
I dag är det romerna som är Europas mest utsatta folk. Sekler av fördomar och diskriminering sitter i, romer är fortfarande avskydda i många länder. Många lever i svår fattigdom, de förnekas mänskliga rättigheter som identitetspapper och sjukvård, och föraktas av politiker ända upp i EU-parlamentet.
Den vanligaste fördomen mot romer i Europa är att de inte vill bli en del av det omgivande samhället, men sanningen är att det inte har en chans att bli det, för de är inte välkomna.
Nu ser vi många av dem sitta och tigga på våra gator. Deras utsatthet är uppenbar, men de är inte våra landsmän, inte en integrerad del av vårt samhälle. Vad drar vi för slutsats av det? Vill vi hjälpa? Ska vi hjälpa? Linköpingsborna tycks vara delade i sin syn på tiggarna.
På tisdag den 8/10 kl 18 anordnar Corren en debatt "Tiggarna - vem bryr sig?" i Stadsmissionens café på Ågatan 3. Välkomna!