Simba har fått ta emot många hemliga tårar, när matte Lena utåt försökt hålla humöret uppe för resten av familjens skull.
En del människor får långt mer än sin "beskärda" del av svårigheter i livet. Dit hör Lena Fix Ehrencrona. Men tro nu inte att den här artikeln ska handla om evigt elände och kapitulation. Tvärtom – den ska handla om en 7-barnsmamma med en sjuhelvetes kämpaglöd.
– Jag känner mig som den där trasiga sparven i Dolly Partons låt "Little sparrow", som lärde sig flyga högt som en örn, säger Lena, innan hon tar sats för att på varm norrländska berätta sin levnadshistoria.
Lena bodde i Härnösand och var lyckligt gift med 12 år äldre Bengt-Olov. När de väntade sitt sjunde barn drabbades han av cancer som snabbt spred sig. Deras minsta var blott ett år då Bengt-Olov gick bort. 43 år gammal blev Lena änka och ensam med de sju barnen, varav fem bodde hemma.
– Alla frågade hur jag orkade, men vad fanns det för alternativ? Att lägga sig ner och dö? Det fanns ingen tid att tycka synd om sig själv. Livet med en stor barnaskara rullade ju på.
Två år senare, 1995, dog Lenas stöttepelare och trygghet i livet, hennes pappa. Nu kunde det väl ändå inte bli värre?
– Min äldsta son Mikael var alltid med sin morfar, som närde en dröm om att det var Mikael som skulle ta över föräldragården en dag.
Fem månader senare inträffade en olycka som kom att prägla hela Lenas liv. Som gör det än.
23-åriga Mikael råkade ut för en dramatisk olycka.
Familjen har gjort en minnesbok om Mikael, som hastigt avled i somras. "Godhjärtad" är ett ord alla som kände Mikael förknippar honom med.
– Han hade jobbat på sjön, men nu bestämt sig för att läsa vidare på Sjöbefälsskolan. Det här var sista kvällen med det gäng han varit till sjöss med. De hade en avskedsfest vid Sälsten på Höga Kusten.
Det var en varm augustikväll. Gänget festade och badade och Mikael dök från bryggan där han alltid dykt. Men den här gången hade en sandbank förändrat bottnen. Han kom aldrig till ytan och när vännerna fick upp honom var han livlös. Han hade brutit nacken.
Han togs med ambulans till Sundsvalls sjukhus, men flögs snart med helikopter till universitetssjukhuset i Umeå.
– I många månader svävade han mellan liv och död, åkte in och ut i respiratorn. Så småningom stod det klart att hans skador var mycket svåra. Han var förlamad från bröstet och nedåt. Han kunde röra armarna lite grann, men inte fingrarna.
– Jag for dit med äldsta dottern och jag glömmer aldrig bilden, hur hans huvud hade borrats fast i en ställning. Jag vet att jag tänkte "dör han vill jag inte leva mer", men återigen, det måste jag ju för de andra barnens skull.
Efter den svåra dykolyckan ville Mikael i perioder inte fortsätta leva sitt "skitliv". Men han gjorde det för mamma Lenas skull. Katten Elsa var hans ögonsten.
Läkarens dom var hård: Mikael skulle aldrig kunna andas, äta eller prata för egen maskin.
Å ena sidan en hyfsat fungerande förälder, å andra sidan en mamma så förlamad av chock och sorg att hon inte visste vart hon skulle ta vägen. Micke måste kunna bli bättre med rätt rehabilitering! Han MÅSTE!
Hon for som en tätting de 15 milen mellan hemmet i Härnösand och patienthotellet i Umeå. De större barnen fick ta hand om de mindre. Efter ett halvår flyttades Micke till en rehabklinik i Härnösand.
Nu inledde Lena en rad projekt, vid sidan av allt vardagsgöra. Samtidigt som hon tjatade hål i huvudet på vården för att få tillgång till all upptänklig rehabilitering och mediciner utbildade hon sig till akupunktör och lärde sig allt om alternativa mediciner. Inte istället för vad vården erbjöd, utan som komplement.
– Han var stark i perioder, men började till slut ge upp och sa "om jag inte kan gå när jag är 30 vill jag inte leva längre".
Mickes flickvän var med honom dag och natt i många månader och paret var tillsammans i några år till, innan Micke gjorde slut och beordrade henne att gå vidare med sitt liv med orden "nu ska du bort från krymplingen".
"Barn ska inte dö före sina föräldrar och du kommer aldrig över att det har skett. Det gäller att hitta en dörr ut ur sorgebubblan".
En tid efter gjorde han ett misslyckat självmordsförsök. Han tyckte inte att det var ett värdigt liv när han inte ens kunde sköta sina toalettbesök själv. Ingenting. Ständigt omgiven av assistenter.
– Men så kom det en vändning. Hela familjen pushade honom och han började träna stenhårt, lärde sig köra rullstolen själv och tappa sig på urin. En dag kunde han flytta in i ett handikappanpassat hus, ständigt omgiven av assistenter, men ändå.
Fyra år efter olyckan träffade Lena Janne och 2001 flyttade paret till Linköping. Lena ville utbilda sig till undersköterska och få jobb på neurologen, för att kunna hjälpa Micke så mycket hon förmådde.
– I Sundsvall sa de att "verktygslådan nu var tom". Allt de erbjöd honom var starka narkotikapreparat. Efter mycket tjat, och efter att ha kontaktat media, fick jag in honom på en rehabstation i Stockholm där han fick åtta veckors intensivträning.
Micke blev bättre, flyttade till Linköping och togs om hand av Rehabilteringsmedicinska kliniken på US.
Lena skriver på sina och Caj-Åkes roman mellan tre och sju timmar per dag. "Det låter överdrivet, men det har räddat mitt liv".
– Han fick mycket hjälp och bodde i ett eget hus i Grebo, granne med sin syster. Jag försökte få honom att engagera sig i neurologiska föreningen, för att han skulle få en mening. Men Micke accepterade aldrig sin situation och för sina syskon avslöjade han att han planerade en resa till Schweiz. För att få dödshjälp.
Det här är det svåraste för Lena att prata om. Hur sorgen också är blandad med skuldkänslor.
– Han sa att han hatade sitt liv, men avslöjade för min dotter att han höll sig vid liv och kämpade för min skull. Att jag inte skulle orka leva vidare om han gick bort. Och det gjorde jag ju inte heller.
Kortslutningen i ryggraden gav honom fantomsmärtor i hela kroppen, trots den inopererade pumpen med smärtstillande. Allt hade prövats. I februari förra året hade Lena planerat att ta Micke till en dansk smärtklinik som använder cannabisbehandling.
Men så kom pandemin – och resan ställdes in.
Sista bilden på Mikael från familjens midsommarfirande i Grebo sommaren 2020. "Men jag såg en ny smärta i hans ögon", säger Lena.
Midsommar 2020. Hela familjen var samlad i Grebo. Det var fint. Och glatt. Micke bar en blomsterkrans. Men Lena såg i hans ögon att något var på tok. Något mer än det vanliga.
Den 28 juni åkte han ambulans till akuten. Han hade drabbats av lunginflammation. Lena ringde och bad om att få besöka honom, men nekades på grund av pandemin.
Allt gick dock framåt och Lena fick veta att han snart skulle skrivas ut.
– En morgon fick jag telefonsamtalet. En doktor meddelade att Micke plötsligt fått en massiv hjärnblödning och att inget fanns att göra. Jag skrek "hur kan ni säga något så dumt? Han var ju på väg att få komma hem!"
Familjen var i chock.
– Jag kan ju det här med hjärnblödningar och proppar, och tusen frågor pockade på svar. Hela familjen begav sig till sjukhuset och nu var det plötsligt okej att elva personer tågade genom avdelningen, pandemin till trots. Sen tog vi farväl av honom. Han var fortfarande varm.
– Om jag ändå fått hålla om honom levande en sista gång . . .
Familjen har gjort en minnesbok om Mikael, som hastigt avled i somras. "Godhjärtad" är ett ord alla som kände Mikael förknippar honom med.
Lena blev den där urmodern igen. Tröstade alla. Sa att de skulle klara det. Och grät floder när ingen såg.
– Vi var som i en bubbla. Sorgen och de eviga frågorna om "varför?" blandades med det trösterika i att han till slut fick som han ville. Fick slippa sitt "skitliv".
Det sista Micke tjatade om i telefonen från sjukhuset var att de måste ta hand om hans ögonsten, den skygga katten Elsa som alltid låg i hans knä i rullstolen. Hon var hans allt. Men i samma veva som Micke dog rymde Elsa från det tillfälliga boendet hon placerats i. De letade i Greboskogarna i fem månader innan hon till slut kunde fångas i en bur intill en lantgård.
– Det låter ju löjligt, men som jag bannade mig själv. Inte ens hans katt kunde jag hjälpa! Idag är Elsa tillbaka i sitt gamla hem där Mickes bror numera bor.
I höstas gav Lena ut sina memoaren, men den trycktes bara i 15 exemplar, är mycket privat och tillägnad endast barn och barnbarn.
Även en urmoder kan ta slut och i november gjorde Lena det. På riktigt.
– Jag såg ingen mening med någonting, kände ingen glädje längre, orkade inte upprätthålla någon fasad och visste att Janne och barnen skulle klara sig utan mig. Men först ville jag kontakta Mickes bästa vän Niklas, som flyttat utomlands, och tala om vad som hänt.
Hon visste namnet på Niklas kusin, Caj-Åke Hägglund, som bodde kvar i Härnösand och ringde honom. De började prata. Om det som hänt, om livet i största allmänhet, om att Lenas livslust för första gången på 68 år var helt försvunnen.
Hon berättade vad som hänt och han bad att få läsa hennes memoarer som trycktes i höstas. Han var en främling, men hon skickade honom boken.
"Jag kallar Lena för en urmoder, en sådan där kvinna som alltid tänker mer på alla andra än sig själv", säger Caj-Åke Hägglund.
Caj-Åke:
– Jag sträckläste, blev knockad och sa "du är ju författare, Lena!" Jag är en van manusläsare och det är verkligen en fantastisk bok. Hennes berättarspråk är oerhört bra, säger Caj-Åke som är filmare, fotograf och inblandad i diverse kulturprojekt.
Han uppmanade henne att skriva en roman och när hon tvekade sa han "vi gör det tillsammans!" Allt han normalt arbetar med låg ändå nere på grund av pandemin.
Utan att någonsin ha träffats gjorde de det. Skrev vartannat kapitel i den fiktiva romanen "Alma och pianisten". När de nyligen träffades för första gången, för att planera finliret i boken, kände de redan varandra, genom romanen och de dagliga telefonsamtalen.
"Barn ska inte dö före sina föräldrar och du kommer aldrig över att det har skett. Det gäller att hitta en dörr ut ur sorgebubblan".
Lena har skrivit 3–7 timmar om dagen sedan projektet startade. Läst, strukit och skrivit om. Tillsammans har de drivit handlingen framåt. Som en resa med okänt slut.
Till midsommar ska boken vara klar och Caj-Åke har kontakt med en förläggare. Den tillägnas Micke, men också Caj-Åkes syster som dog i aids.
– Det låter överdrivet, men han har räddat mitt liv, säger Lena. Jag var inlåst i en kompakt sorgebubbla och han visade mig en dörr ut. Det betyder inte att sorgen över Mickes död har klingat av, men att jag har fått tillbaka glädjen och ser en mening med att leva vidare.
När hon skriver får hon andhämtning från sorgen.
– Samtidigt känner jag hur Micke sitter på min axel, hejar på mig och gastar: "Bra morsan. Kör på!"