Johan Viktor och Peter Svensson är klientcoacher på Passus – Fryshusets verksamhet för att stötta människor som vill lämna kriminella gäng. De har under en tid arbetat med en grupp ungdomar på Skäggetorpsskolan, och på onsdagen var det personalens tur att få en föreläsning. När de båda berättar sina livs historier har de anmärkningsvärt mycket gemensamt. Frånvarande pappor, ont om pengar, en vuxenvärld som vände dem ryggen och ADHD-diagnoser som satts först i vuxen ålder.
– Jag blev fastbunden med hopprep i stolen när jag var sju år, och tillbringade 95 procent av min grundskoletid i korridoren, berättar Johan Viktor.
Han hamnade tidigt i ett kriminellt gäng, som gav honom den gemenskap och uppskattning han saknade i det övriga livet. Efter att ha börjat med småbrott eskalerade det, och på 90-talet gjorde han stora knarkaffärer, vilket ledde till ett 13-årigt fängelsestraff som han just är på väg att mucka från.
Peter Svensson gjorde ungefär samma resa, fast i en annan stad. I skolan var han stämplad som bråkstake och obildbar.
– Jag och fem andra som också hade svårt att koncentrera sig fick sitta i en källarlokal. Det skapade känslan av att jag inte var bra på nåt, säger han.
Han började med cykelstölder, fick bekräftelse för sin duktighet och upptogs som 20-åring i ett kriminellt gäng. I valet mellan gängets pengar och gemenskap och en underbetald lärlingsplats på vattenverket var valet lätt.
Men de båda berättar också med värme om de gånger de faktiskt blev sedda och bekräftade av andra skäl än att de kastade suddgummin på lärarna eller slog sina kamrater. Johan Viktor ställde ibland till det bara för att få bli skickad till rektorn – en av få vuxna som verkligen lyssnade på honom.
De dömdes båda till långa fängelsestraff, och där bestämde de sig för att byta bana. Besluten kom från dem själva, men hade de inte blivit uppmuntrade av nyckelpersoner inom kriminalvården hade det blivit betydligt svårare.
– Avdelningschefen sa att hon trodde på mig. Jag som inte ens trodde på mig själv. Men det var en skön känsla, säger Peter Svensson.
Till skolorna vill Peter Svensson förmedla en känsla av att de har betydelse. Men att de måste samverka – med socialtjänst, föräldrar, fritidsaktiviteter. Han är imponerad av Skäggetorpsskolans arbete.
– De har både en tjej- och en pojkgrupp och gör ett fantastiskt arbete. De skickar inte ner dem i källaren, utan försöker ge dem möjligheter.