I krönikan berättade jag om att jag vid upprepade tillfällen varit med om att hundar rusar fram och skäller, och ibland hoppar upp på mig, när jag är ute i naturen. Det gör mig rädd eftersom jag inte är van vid hundar, och för att det ofta är uppenbart att husse/matte inte har koll på hunden och kan kalla tillbaka den. Jag tycker inte att man ska behöva acceptera det, men när jag har försökt diskutera saken med hundarnas ägare har jag alltid mötte oförståelse och ointresse. Han vill ju bara leka! Och eftersom hundägarna ofta är oemottagliga för argument hotade jag med att ta med en käpp på mina skogspromenader, för att rappa till nästa hund som lämnar leriga tassavtryck på min jacka.
Den krönikan gav fler reaktioner än något annat jag har skrivit på många år. Merparten av dem som mejlat eller kommenterat på webben håller med mig. Dåligt uppfostrade hundar är ett växande problem, det menar både hundägare och icke-hundägare. En läsare skriver ”Hundar är våra nya barn. De curlas och alla felaktiga beteenden bortförklaras”. En engagerad hundägare skriver så här ”Har man en hund ska den vara fostrad. Man har ett ansvar gentemot omgivningen och de man möter. Men man möter ofta hundägare som är så fjompiga och veliga och ursäktande angående sina ouppfostrade hundar så det är en skam”.
Men för många innehöll min krönika någonting långt mer upprörande: Att jag hotade att slå till nästa framrusande hund med en käpp. Några menar att jag är en sjuk människa, andra att jag borde säga upp mig som journalist eftersom jag propagerar för djurmisshandel. En man varnar mig för att gå på Tinnerö eftersom han menar att många nog vill köra upp käppen i arslet på mig.
Många upprörda mejl kom från kvinnor med en stor passion för djur. Deras resonemang gör mig lite obehaglig till mods, de tycks ha en mycket större känslighet för djurs lidande än för människors. Att antalet människor som måste söka läkarvård efter att ha blivit hundbitna har ökat kraftigt i Sverige tycks vara ointressant, att ostyriga hundar skapar rädsla och stress hos många bemöts med en gäspning. Då är det mycket mera upprörande att en gråhårig krönikör hotar att eventuellt slå till en hund.
Hundar är alltid oskyldiga, menar de och föreslår att jag ska slå hundägaren i stället. Då är våld plötsligt godtagbart! Jag hänger inte riktigt med.
Några kommentarer har kommit från människor som berättar att om jag skulle försöka slå till deras hund så skulle jag råka mest illa ut själv. De beskriver med stolthet sin hunds potentiella aggressivitet och målar i skadeglada ordalag upp bilder om hur jag skulle rusa därifrån med byxorna i trasor. De hundägarna gör inte att jag känner mig tryggare.
Jag tror att vi bara har sett början på debatten om det växande antalet oseriösa hundägare. Lösningen är inte att beväpna sig med käpp, för naturligtvis är det fel att slå ett djur. Jag är en fridens man som aldrig någonsin tagit till våld mot varken djur eller människa. Och jag skulle aldrig slå till en hund om jag inte kände mig väldigt hotad. Jag hotade med käppen för att understryka att för mig är det här allvar. När en hund rusar fram och skäller och hoppar blir jag inte bara rädd, jag är också helt maktlös eftersom hundägarna inte tar problemet på allvar och jag inte får röra hunden. Är det rimligt?
013-280234
johan.sievers@corren.se