Visst kan man tro på slumpen. Och i My Weidels fall är det svårt att tänka bort den del som hon inte kan påverka själv, i det lyckliga händelseförloppet våren 2020.
Det började egentligen med coronapandemin. My hade inte mycket kvar på sin magisterutbildning i psykologi och läste en fristående kurs på Linköpings universitet. Därtill jobbade hon åt Trafikverket för Manpowers räkning. Men när pandemin kom fick hon sluta jobba på dagen, och samtidigt stängde universitetet många av sina kurser.
– Jag satt hemma, arbetslös och kurslös, säger My.
Då ringde bemanningsbolaget.
– Man behövde någon till receptionen på VTI (Statens väg- och transportforskningsinstitut). Och för min del kunde jag ju lika gärna sitta där som hemma, säger hon.
Så långt slumpens förtjänst.
För som My säger:
– Hur stor är chansen att Manpower skulle ringa just mig av alla studenter som är knutna till dem?
Från den dagen tog My rodret. I samma stund som hon klev innanför dörrarna på VTI kände hon att hon kommit rätt. Här ville hon stanna. Sagt och gjort.
– Redan där i receptionen kändes allt så bra. De som jobbade här – HR-personalen, vaktmästaren, ekonomerna, ja alla – tog emot mig som om jag var en av dem direkt.
Receptionsuppgifterna utökades med ansvar för hemsidan för Ride the Future, ett projekt med självkörande bussar i Linköping. Och eftersom arbetsdagen ändå var ganska lugn passade My på att läsa avhandlingar som tidigare forskare på VTI skrivit – och bombardera författarna med frågor.
Sedan blev det semester. Och till hösten öppnade universitetet kurserna igen. My avslutade studierna och tog examen efter jul. Den 15 januari blev hon anställd som forskningsassistent på VTI.
Och på den vägen är det, kan man säga. My hade hittat rätt och var redo att uträtta stordåd. I dag, tre år senare, är hon på god väg.
– Allt jag visste om mitt kommande yrkesliv var att jag vill forska och komma på nya saker, hitta lösningar som ingen annan sett tidigare. Jag visste bara inte att det var inom trafikområdet jag skulle vara, säger hon.
Hon visar in i ett stort laboratorium. Här finns kärnan i hennes verksamhet. Cykelsimulatorn. My arbetar bland annat i ett projekt som enkelt förklarat innebär att förstå cyklisters beteende i trafiken. Och för att kunna utföra beteendeforskning krävdes en ny simulator.
Här kom Mys teknikintresse väl till pass. Hon har varit projektledare från den allra första blyertsskissen och byggt simulatorn tillsammans med kollegorna på VTI.
– Inspirationen kommer från de träningsrullar som tävlingscyklisterna använder, men vi har gjort själva rullarna betydligt större, säger hon.
Skillnaden är att i Mys simulator sitter inte cykeln fast. Det går med andra ord att ta vilken cykel som helst, ställa den på rullarna och börja trampa. Det är unikt. Simulatorn är den enda i Sverige i sitt slag och det internationella intresset har inte låtit vänta på sig. Närmast vill danskarna hyra utrustningen.
My sätter sig på cykeln för att demonstrera. Hon tar på sig de robotliknande glasögonen och trampar ut i trafiken. För den som står bredvid ser det ut som om hon cyklar rakt in i en stor grön vägg, medan hon i sin tillfälliga verklighet befinner sig längs en fiktiv väg, en vanlig vårdag på Campus. Tekniken förflyttar cyklisten in i en mixed reality, alltså en blandning av grafik och verklighet. På sin tur möter My gångare, bilar, bussar och andra cyklister.
– Det tangerar ett realistiskt cyklingsbeteende som vi kan studera, säger hon.
Ett av målen med projektet är att göra framfarten smidigare på Campus för cyklister och för de självkörande bussarna, Ride the future.
– Vi vill studera interaktionen mellan fotgängare, cyklister och bussar. Folk vet inte hur nära de kan gå eller cykla, och blir avståndet fel så tvärnitar bussarna. Det är varken bra för dem som åker med eller för folk som rör sig runt omkring.
Projektet kommer att pågå i fyra år.
– Så länge har jag alltså på mig att hitta en lösning, säger My.
Ja, det var just det där med en stark vilja att upptäcka något som ingen annan sett tidigare. Att My inte skulle hitta en lösning är kort och gott inte ett alternativ.
Viljan är en stark drivkraft. I kombination med slumpen tycks den helt oslagbar, på många sätt, i Mys fall.
För det räckte nämligen inte med att det där telefonsamtalet, en ganska trist dag mitt i pandemin, förde henne till drömjobbet. Det visade sig att på VTI fanns dessutom Andreas Jansson, som numera är Mys sambo.
– Jag är så lyckligt lottad, säger hon. Ta vara på möjligheter som du får i livet, det vill jag verkligen skicka med!