I ett av rummen i Benny Persner och hans sambos lägenhet samsas 5 000 skivor med ett 30-tal gitarrer.
Med 5 000 vinylskivor och ett 30-tal gitarrer hemma i lägenheten och ett helt yrkesliv som musiklärare och skivhandlare är det inte svårt att gissa vad som är Benny Persners passion i livet.
Ändå var det lite av en slump att han halkade in på just musiklärarbanan.
– Jag hade gått ut naturvetenskaplig linje på gymnasiet med ytterst mediokra betyg, gjort lumpen och nämnde väl för damen på arbetsförmedlingen att jag var musikintresserad. Då sa hon: "Musik? Då ska du söka till musiklärare. De tar vem som helst bara de kan hålla i ett munspel", berättar Benny Persner.
Detta var sommaren 1972. Och även om just munspel inte var Bennys instrument valde han att lyda rådet.
– Det var total kaos inom musikämnet då. 1969 hade det kommit en ny läroplan som sa att det var obligatoriskt med musiklektioner. Det var en tacksam tid att börja. Jag kom kanske in med lite fräscha ögon och idéer. Ska man prata om att något spelas i fyrtakt kan du ju spela nåt av Beatles, du behöver inte ta Mozart. Det är samma sak i dag. Du kan ha "bakåtsträvande" lektioner utifrån reklamlåtar eller låtar ur filmer, säger Benny.
Han hamnade först på Österbergaskolan i Berga. Därefter har han hunnit avverka en rad andra skolor i Linköping med omnejd och sett tusentals elever komma och gå.
– Jag har ingen lärarutbildning och ingen musikutbildning på papper. Det har gjort att jag har fått flytta på mig en hel del när behörig personal fått gå före. Jag har ändå haft ett guldläge och kommit till flera skolor där musikundervisningen absolut inte funkat. Missförstå mig rätt, men då har jag kunnat komma in och ordnat upp det.
Vad har varit roligast?
– Det är jättekul att komma in och ta hand om en helt ny grupp och pejla av den. Det blir man snabbt ganska bra på. Man får vara lite flexibel. Det som är en bra lektion i 7A kanske inte är en bra lektion i 7B. Och så har jag ju fått träffa så många människor. Jag bor ihop med en gammal elev. Och jag spelar ihop med en gammal elev.
Vad gör dig till en bra musiklärare?
– Kanske att jag kan förmedla det jag tycker är roligt själv. Jag är absolut ingen supermusiker men jag kan fuska runt lite på diverse instrument och visa grunderna för att spela en låt. Jag skulle kunna gå in i en klass om tio minuter och hålla en lektion om Mozart, om "Smoke on the water" eller om Spotify med minimal planering, säger Benny Persner.
På en fråga om vilka tre skivor som betytt mest för honom väljer Benny Persner Beatles "Help", Led Zeppelins sjävbetitlade första album och "Countdown to Ecstacy" med Steely Dan.
Musikintresset har gått i arv. Två av hans söner, Martin och Arvid, spelar i Magna Carta Cartel som i år släppt ett nytt album. I samma band ingick tidigare även en viss Tobias Forge. När hans hobbyprojekt Ghost började växa över alla bräddar och "ärkespöket" behövde ett band var Martin Persner med i ursprungsuppsättningen.
Det gick till och med rykten att du stått där i mask och spelat på en konsert med Ghost?
– Ha, ha, ha. Nej, det kan jag bestämt dementera. Jag har sett dem live och jag har en bas som har använts på en av Ghost-plattorna. Det är ungefär så nära jag har kommit, säger Benny Persner.
Åren 1994-2003 tog Benny Persner en paus från sitt jobb som musiklärare för att i stället bli skivhandlare på Get Back Records i Linköping. "Är man som jag lite av musik- och skivnörd är det skitroligt att jobba i skivaffär."
1994 var det många håltimmar i Bennys schema på Linghemsskolan. Han började jobba hos Hasse Ljung i dennes skivaffär på Platensgatan, Get Back Records. Inhoppet varade i tio år, de sista som delägare.
– När jag började på Get Back fanns det 8–9 ställen i centrala Linköping där du kunde köpa skivor. Men när det där med nedladdningar kom försvann den ena efter den andra. Och till slut gick det inte att driva Get Back vidare heller.
Vad tar du med dig från den tiden?
– Är man som jag lite av musik- och skivnörd är det skitroligt att jobba i skivaffär. Och det är samma sak som med skolan. Jag träffade mycket folk.
Benny Persner har plockat ut en av sina absoluta favoritplattor ur sin stor samling, Steely Dan:s "Countdown to Ecstasy". På vinyl förstås.
När skivbutiken slog igen återvände Benny till skolvärlden. 2013 jobbade han på Kärna skola i Malmslätt. Han skulle just fylla 63.
– Jag hade över 500 elever från ettan till nian varje vecka. Bara ett par veckor in på höstterminen började det skrikas om att "vi måste ha in omdömen". Jag hade ju knappt hunnit träffa eleverna... Sen skulle drygt hälften ha betyg. Att det fanns en skolkatalog var en bra tröst då, kan jag säga. Jag började räkna på det och bestämde mig för att ta ut pension.
Men pensionärssejouren blev kort. Ett läsår senare blev han övertalad att komma tillbaka. Det blev ytterligare åtta år på Anders Ljungstedts Gymnasium med grupper från särgymnnasiet, rörelsehindrade och språkintroduktionselever.
Nu i höst är dock schemat tomt. Och nu är det definitivt slut. Säger han.
– Jag känner att jag kan avbryta den karriären. Nu kan jag förverkliga drömmen att bli rockstjärna i stället, säger Benny med ett skratt.
1976 hade Ulf Lundell nyss påbörjat sin långa musikkarriär och kom för att sjunga på Lorry i Linköping. I husbandet som kompade ingick Benny Persner.
Det egna musicerandet började med pianolektioner i femman. Men när Beatles slog i genom med dunder och brak blev plötsligt pappas gamla akustiska orkestergitarr med f-hål betydligt intressantare i lägenheten på Apotekaregatan.
Det tog dock ett bra tag innan han tog steget från att sitta hemma och plugga in ackord till att spela i band.
– Jag hängde på Linggården där många lokalband spelade – men jag spelade aldrig själv i något. Det var kanske en kombination av feghet och inga pengar till instrument.
Banddebuten kom när Jimmy Uller i mitten av 70-talet skulle sätta upp en kabaret på Lorry och behövde ett husband. I den vevan var Benny med och kompade en ung och inte helt nykter Ulf Lundell.
Benny Persners skivintresse är stort. Han har över 5 000 vinylplattor i samlingen och besöker som säljare en rad mässor varje år.
I dag spelar Benny Persner i LRB (Linköpings Rockband), Boogie Train och i Duo Kempers ihop med gamle vännen Anders Kempe, som för övrigt var den som tjatade tillbaka honom till musikläraryrket på Ljunkan.
Lägg därtill att det blir en del besök hos folk som vill avyttra sina skivsamlingar (något Benny Persner själv aldrig skulle kunna tänka sig att göra) och bakom disken på skivmässor några gånger om året.
För kärleken till vinylplattor består.
– Jag kan inte gå förbi en skivback utan att bläddra i den. Jag såg en intervju med en tokig skivsamlare som försvarade sitt beteende med att "du kan inte äga en nedladdningen". Jag håller med. Är man i min ålder kommer man ihåg känslan av att komma hem med en ny LP en lördagseftermiddag och lägga sig i soffan med fodralet i näven.
Vad är ett gott liv för dig?
– Jag har sambo, barn, barnbarn och ett bra förhållande till min exfru. Jag har haft förmånen att vara oerhört lite sjuk. Jag känner en massa trevliga människor. Jag har ett gammalt torp i Ulrikaskogen – utan el och vatten. Det är skitkul att åka ut dit, såga lite ved och snickra och trixa lite, säger Benny Persner.