För några år sedan läste jag en artikel som förutspådde att vi snart skulle ha tillgång till allt som fanns på internet via våra mobiler. Jag förstod inte poängen med det alls. Gudskelov skrev jag ingen krönika om det, men jag trumpetade ut min skepsis för alla som orkade höra på. Internet i fickan? Det räcker väl att vara uppkopplad när man sitter vid datorn!
Ja, ni förstår hur det gick. Sedan några år tillbaka har jag en smart mobil och är lika upptagen av den som alla andra.
Det är fascinerande hur snabbt de smarta mobilerna slagit igenom och blivit en viktig del av vår vardag. I väntrum, på bussar, på caféer, överallt ser man människor som är djupt försjunkna i Facebook, mobilspel, mejl eller nyhetssajter. Den smarta mobilen har blivit en outtröttbar vän som lovar ständig bot mot den känsla som den moderna människan har allt svårare att stå ut med: att ha tråkigt.
Jag märker själv hur mitt beteende har förändrats. När mötet blir segt, när jag tappar fokus på tv-programmet, så fort det uppstår en lucka i vardagen och hjärnan inte får stimulans så trevar handen efter mobilen. På ett märkligt sätt tror jag alltid att det finns intressantare saker på skärmen än runt omkring mig.
Nu kommer, inte oväntat, nyheterna om de smarta mobilernas negativa inverkan. Allt fler svenskar blir beroende av sina smarta mobiler och behöver vård. I många familjer sitter alla och stirrar på mobiler medan de äter, och de vuxna får inte kontakt med sina barn.
I måndags slog förskollärare på Stockholms öppna förskolor larm om att många föräldrar inte är närvarande med sina små barn eftersom de är intensivt sysselsatta med sina smarta mobiler hela tiden.
Det låter bedrövligt. Men samtidigt gäller det att se upp och uppdatera sig på den svenska moralpanikens historia. Vi har överlevt teknikskiften och livsstilsförändringar tidigare utan att ta nämnvärd skada. Passagerarna på 1890-talets tåg blev inte sinnessjuka av att färdas i hög hastighet. Jazzen och dansbaneeländet förstörde inte den generation som i dag är pensionärer. Och de som var barn då videon gjorde sitt intåg i de svenska hemmen blev inte mördare, mig veterligen har inte en enda ur den generationen massakrerat sina vänner med motorsåg.
Jag tror att vi snart lär oss att hantera våra smarta mobiler på ett förnuftigt sätt, utan att det går ut över möten med människor i verkliga livet. Det kommer att utvecklas en "mobiletikett", en norm för hur man beter sig.
Däremot kan man fundera på hur vi hanterar vardagens små pauser, de som uppstår i kassakön, på bussen eller när man väntar på att kaffebryggaren ska puttra klart. För bara några år sedan ägnade vi ofta de stunderna åt att stanna upp, reflektera, känna efter och låta dagens händelser komma i kapp oss. Vad händer när vi börjar använda den tiden till Facebook och Wordfeud i stället?