"Att mina diagnoser inte syns är ofta väldigt jobbigt. Få ser vilket kaos mitt liv är", säger Linda Tilly.
– Du kommer att dö innan du fyller 20.
Skolkuratorns ord trasslade sig in i Lindas tonårshjärta. Enligt kuratorn var hon så deprimerad att hon inte skulle leva länge till.
Och visst, i Lindas hjärna var det ofta mörkt. Hon var inte som andra.
Linda Tilly, i dag fyllda 43, öppnar dörren till lägenheten i Johannelund. Här doftar det rök, skurmedel och kaffe. Jag är en av få som varit här.
Linda har sällan besök.
– Man blir väldigt ensam när man är som jag. Man gömmer sig och skäms.
I hela sitt liv har Linda slitit med vardagen. På sitt jobb löser hon tekniska problem med lätthet, men det där andra – städa, småprata, handla, gå på fest, föräldramöten – har hon haft mycket svårt för.
Hon har känt sig dum, utanför och ledsen.
När Linda var yngre provade hon allt för att hitta en väg bort ifrån sig själv. Hon försökte döva kaoset i hjärnan med bland annat alkohol och socker.
När hon var 33 år diagnosticerades hon med ADHD. Först förstod hon ingenting. Linda förknippade diagnosen med högljudda ungar som hänger i gardiner, inte vuxna kvinnor i hennes egen ålder.
Hon fick tunga mediciner, gick ned 25 kilo i vikt, blev uppsagd och stod utan inkomst i tre månader. Linda kallar tiden för botten av helvetet.
– Det var fortfarande något som var fel. Jag var oerhört aggressiv under den här perioden.
Det varken hon eller läkarna visste var att medicineringen av ADHD:n gjorde Lindas dittills oupptäckta diagnos, asperger, mer framträdande. Rastlösheten, som är vanlig för människor med ADHD, hade tidigare hållit det maniska draget, som kan komma av en aspergerdiagnos, i schack.
– Jag blev besatt och skurade köket med tandborste i flera dygn.
Diagnoserna ADHD och asperger vände upp och ned på Lindas självbild.
– I över 30 år hade jag gjort saker fel. Jag hade landat i att jag var störd. Nu kom plötsligt någon med en förklaring till varför vissa saker är så svåra för mig.
"Jag kan lägga timmar på att lösa virus i datorn, men klarar inte av vardagen", säger Linda Tilly.
Städning är en sådan sak.
– När jag säger att jag inte kan städa brukar folk skratta. Ingen förstår att jag menar allvar.
Linda ser inte när det behöver städas. Vad som ska slängas. Vart vissa saker ska stoppas undan. Hon har ägnat många dygn åt att titta på filmklipp på Youtube i ett försök att lära sig.
– Men det verkar inte finnas något riktigt sätt? Folk dammar ju helt olika!
Hon förklarar att tankarna trängs i hennes huvud. Ofta är det kaos. Hon har svårt att avsluta innan hon påbörjar något annat.
I Lindas dagboksanteckningar blir splittringen tydlig.
Ska bara sätta på kaffe. Ohh kaffefiltrena är nästan slut måste ringa Cinna. Just det diska gjorde jag. Nä badrummet var det ju. In hälla medel i toan. Fan måste ringa pappa om Becca ska dit. Inget svar.. nähä. Vad var det jag gjorde? Just det städa. ok var ska jag börja nu igen. Kaffe skulle va gott. Skit har inte satt på något (...). Neej köket först. Bah sätter mig ned trött nu... Vet att jag måste men vill bara andas. Det snurrar i huvet jag svettas känns som jag ska kräkas.
Att laga en måltid från grunden är ett maratonlopp utan slut. Det som för de flesta görs i farten kräver mängder av energi från Linda. Tänka ut vad som ska lagas, titta vad som finns hemma och åka till affären. Väl där brinner det i Lindas skalle.
– Om de då har flyttat på någon vara, eller en pensionär kör över ens hälsenor med kundvagnen, då blir det... overload i hjärnan.
Det är vanligt att personer med asperger reagerar starkt på vissa ljud. Linda säger att hon hör allt. Insekterna i gräset, talgoxens pickande. "Jag har skrikit åt ekorrarna från balkongen att hålla käften. Men det hjälpte inget vidare", säger Linda och ler snett.
Att Linda sliter med att få ihop vardagen syns inte. Ofta får hon höra att hon är social. Det tycker Linda är komiskt. Precis som många andra med asperger har hon svårt för att kallprata. Hon ser inte vitsen med det.
– Det är som att folk pratar bara för att det ska låta. Människor berättar vad de lagade till middag eller att de har skoskav. Och? Jag förstår inte varför man ska prata om sånt.
Hennes ointresse för det triviala uppfattas ofta som kylighet, tror Linda. Men det är inte hennes avsikt. Precis som alla människor vill hon bli sedd och höra till.
– Att inte kunna vara i fikarummet är ju egentligen en stor sorg. Men jag har inget där att göra.
I hela sitt liv har Linda Tilly fått höra att hon är aggressiv och ilsken. "Pappa kallade mig taggig när jag var liten. Och ja, livet har väl gjort mig sådan".
Det är vanligt att människor med asperger utvecklar ett stort intresse som de blir väldigt bra på. Hos Linda har det blivit odling. För ett år sedan köpte hon en kolonilott i Emmalund.
– När jag får jobba med kroppen, stänga ute resten av världen och vara i min egen bubbla mår jag som bäst.
Men Linda odlar inte på måfå. Hon har lagt dagar på att läsa om optimala ljuslängder, bästa såjorden och rätt gradantal i jorden.
– Kanske är odlingen en av få saker jag fått via barndomen och som jag kan göra per automatik. Mamma höll på jämt med växter och blommor.
När Linda snöar in på något lär hon sig allt hon kan. Google är, för att sno hennes egna ord, hennes kunskapsbas och trygghet.
– Min hjärna är en svamp. Jag kommer ihåg allt jag läst och hört.
Men mängden information i skallen gör det svårt att hitta andra människor att diskutera med.
– Det blir lätt trist eftersom jag vet mest. Dessutom upplevs jag som en besserwisser. Grannen med sina två pelargoner vill kanske inte höra om mina odlingsteorier...
***
Att skaffa hund är en av Lindas strategier för att klara av vardagen. Hundarna gör det enklare att följa rutiner. "Fast det här med att gå bara för att gå får jag fortfarande kämpa med."
I lägenheten i Johannelund bor även Lindas 17-åriga dotter Rebecca, eller Becca som hon vill bli kallad.
Forskning tyder på att neuropsykiatriska diagnoser är ärftliga. Det kom därför inte som en överraskning när Becca diagnosticerades med autism vid elva års ålder. För några månader sedan fick hon även diagnosen ADD.
Att både Linda och Becca lever med dubbeldiagnoser gör livet rörigt.
Båda behöver mycket ensamtid. Båda har svårt att ta tag i något. När Linda tjatar på Becca att städa sitt rum kan det sluta med att båda står mitt på golvet och ser sig omkring, ovetandes om var de ska börja.
När Becca frågar Linda hur man kallpratar känner hon sig otillräcklig som mamma.
– Jag vet ju inte heller. Jag försöker googla men just den frågan kan inte ens Google svara på.
De bråkar ofta. I lägenheten viner arga ord och frustrerade anklagelser.
Samtidigt kompletterar de varandra. Becca sköter ofta matlagningen, eftersom Linda har svårt för det. Och Linda märker stor skillnad på dottern sedan hon började medicinera för sin ADD.
Båda besitter en befriande och krass självinsikt.
Humorn länkar mor och dotter samman. Likaså frustrationen.
När jag ber Linda och Becca att prata med varandra och strunta i att jag fotograferar börjar de fnissa i samförstånd. "Men vi pratar ju inte med varandra. Vi messar mest".
Det är få som förstår dem. Under åren har Linda och Becca fått många olika stödinsatser från kommunen. Men systemet är fyrkantigt och byråkratin stjälper mer än hjälper.
Ett exempel: Ett tag fick Linda hjälp med att tvätta. Men eftersom stödinsatsen bara var riktad till henne kunde personen inte tvätta Beccas kläder.
Ett annat exempel: Under en period fick Linda matlådor levererade för att underlätta vardagen. Men Becca fick inga lådor, så Linda var ändå tvungen att laga mat på kvällarna.
– Det finns ingen som hjälper oss som en familj, säger Linda.
Få av de som ska hjälpa dem har någon kunskap om neuropsykiatriska diagnoser.
– Det svåraste med att vara jag är att förklara vad jag behöver hjälp med. Eftersom jag inte vet hur andra fungerar – hur man "ska" fungera – är det svårt att förklara.
En av Lindas vänner skriver i ett mejl till redaktionen:
"Även fast Linda enligt LSS har rätt till en massa stöd och hjälp, så upplever jag att hon hela tiden får krångla sig igenom administrationsträsk och människor som kräver och utgår från att hon funkar som vilken vanlig människa som helst".
Nyligen blev det konflikt med ett privat bolag som skulle stödja Linda och Becca i deras relation med varandra.
– Jag sparkade ut dem. Det var som ett polisförhör om varje detalj vi bråkat om och inget blev bättre när de varit här, säger Becca.
Insatsen skulle ha varat januari ut, men Linda sa upp den.
– Jag tycker att det var onödiga skattepengar, med en insats som inte hjälpte ett dugg.
Hon visar en gles sms-konversation med företaget som, enligt kontraktet, skulle hålla tät kontakt med familjen. Uppsägningen resulterade i en orosanmälan från kommunen, eftersom Linda inte anses kunna sätta gränser för sin dotter.
Det är inte första gången hon har fått en orosanmälan. Ingen av dem har resulterat i något.
Linda suckar.
– När en insats inte fungerar blir det en anmälan där jag anklagas för att inte klara något som jag är fullt medveten om att jag behöver hjälp med.
"Ofta hör man bara de vuxna. Inte barnen", säger Becca Tilly om varför hon vill berätta öppet om sina diagnoser. Hennes mormor och morfar, Lindas föräldrar, är viktiga personer i deras liv. "De har hjälpt oss enormt mycket".
Becca känner att hon ärvt Lindas stämpel som annorlunda. Hon upplever att människor pratar om henne för att hon är Lindas dotter.
– Eftersom jag redan har den här stämpeln har jag känt att jag kan göra vad jag vill. Strunta i skolan, till exempel.
Nästa år fyller hon 18. Då drömmer hon om att flytta långt bort från Linköping. Hon vill börja om i en stad där ingen känner henne. Just nu studerar hon Fordon och transportprogrammet. I framtiden vill hon jobba som lastbilschaufför. Hon tror att yrket kommer att passa henne. Becca gillar att köra.
När världen blir för påträngande betar hon av mil efter mil på sin moppe. I mörkret och med vinden mot kroppen blir hon lugn.
Men Linda är orolig. Att Becca står inför samma svårigheter som hon själv kämpat med hela livet gör henne ledsen.
– Jag har gett upp mig själv. Men Becca. Jag vill göra allt jag kan för att hon ska få det bättre än jag. Men mina möjligheter att hjälpa är så begränsade.
Att hennes dotter vill flytta hundra mil bort fyller henne med bävan. Även Linda försökte byta liv för 20 år sedan. Det hjälpte inte.
– Man kan inte fly från sig själv. Det man kan göra är att hitta strategier för att fungera i ett samhälle som inte är för oss.