Monica bredvid en av sina målningar. Tavlan är ett självporträtt.
Monica möter upp i sin rymliga lägenhet i centrala Linköping. Att det rör sig om ett konstnärshem gör sig påmint i stort sett varenda vrå. Varenda fönsterbräda är fylld med diverse skulpturer och väggarna är fulla av tavlor, majoriteten har hon målat själv. Bakom ett draperi har hon sin lilla ateljé.
Hon har målat så länge hon minns.
– Redan när jag var liten kände jag att jag inte hade tid att gå i skolan med tanke på alla teckningar som fanns att teckna. Det var det först jag tänkte på när jag vaknade och när skolan var slut sprang jag hem för att måla med min syster. Om man säger att man ska lägga 10 000 timmar på någonting så har jag säkert gjort det tio gånger om.
Men från och med första oktober har hon sjösatt sitt nya företag där hon ägnar sig åt en helt annan form av skapande. Nämligen egentillverkade läderhalsband. Halsbanden görs av läder som hon hittat på bland annat second hand jackor och spillskinn från skomakare
Med den nya satsningen valde hon att säga upp sig från sitt arbete som undersköterska på en träffpunkt för seniorer i Linköping. Ett jobb hon beskriver att hon tyckte mycket om då hon där hade mycket fokus på att anordna hantverksaktiviteter.
När vi pratade med dig 2019 var du mellan jobb och kände att du behövde en fast inkomst bredvid det konstnärliga. Vad har förändrats nu?
– Då kände jag mig väldigt ensam i mitt skapande och var väldigt bunden vid hemmet. Nu har jag förstått vikten av nätverkande och att ta mig ut och träffa folk. Förut jobbade jag kanske tolv timmar om dagen, helt själv. Jag var inte så noga med att fylla på med intryck. Man måste också uppleva någonting som konstnär. Man kan inte bara köra på helt industriellt.
Hon beskriver att alla halsband blir unika sätt till längd och färg. Detta då det helt beror på vilket skinn hon hittar.
Nu efter flera år av intryck från sina år som undersköterska väljer Monica nu att ge skapandet en ny rejäl chans. Den ekonomiska tryggheten kommer, i alla fall till en början, från hennes man.
– Jag hade tvekat desto mer om jag hade varit ensamstående med två barn till exempel. Det är ju lättare för mig som har en trygghet. Men ambitionen är såklart att jag så småningom ska försörja mig själv och inte leva på min man. Skulle det inte gå får jag ju börja jobba igen. Det finns alltid jobb som undersköterska, det är jag inte alls orolig för.
Nu pågår arbetet med att ragga återförsäljare och marknader att sälja halsbanden via. I övrigt beskriver hon att många kunder kommer genom hennes Instagram-konto. Hon hoppas därför kunna hitta en betallösning så att kunderna på ett så smidigt sätt som möjligt kan betala därigenom.
I övrigt är tanken att skynda långsamt.
Monica Brandt berättar.
– Jag har inga jättestora drömmar att jag ska bli miljonär eller liknande. Utan jag vill kunna ta ut en lön samtidigt som jag gör något jag tycker är roligt. Det räcker gott och väl.
Processen att nita ihop halsbanden tar ungefär 20 minuter. Men desto längre tid tar det att rita, klippa och göra hål i materialet.
En stor tjusning med just skinn som material beskriver hon är att inget halsband blir det andra likt. Inspirationen fick hon via en väninna som kläckte idén i och med att hon visste om Monicas förkärlek för materialet.
Kommer du inte att tröttna på läderhalsbanden?
– Jag kommer säkert tröttna på just den här modellen. Men då får jag utveckla den. Jag tror ändå att detta är materialet jag vill jobba med.
Utöver det har hon alltid kvar försäljningen av tavlor. Detta trots att hon beskriver de senaste årens försäljning som kärv.
– Men nu är det lite medvind och det känns som en mer positiv känsla i den svenska ekonomin. Så nu hoppas jag att försäljningen kan komma igång igen. Och då är det bra att ha två ben att stå på.