Monica Roselius arbetade i många år på Valla folkhögskolas u-linje med inriktning på kvinnors rättigheter utomlands.
Monica: För mig började det på 60-talet. Jag var student i Lund och tyckte att samhället var jämställt och bra på alla sätt och vis. Men en morgon när jag slog upp Sydsvenskan så möttes jag av jätterubriker: "Studentskor får göra abort i Polen". Abortlagstiftningen i Sverige var jättesträng då och det är lite komiskt att det var just till Polen svenskarna åkte för att få göra abort, idag är det väl nästan tvärtom. Det gav mig en tankeställare. I samma veva kom Eva Mobergs bok "Kvinnans villkorliga frigivning" som handlar om att kvinnor i teorin hade samma möjligheter som män att studera och utbilda sig, men om man fick barn så var det kvinnans ansvar att stanna hemma med dem.
1970 bildade en grupp kvinnor i Stockholm en feministisk organisation som kallades "Grupp 8". Monica hade då flyttat tillbaka till Linköping för att börja arbeta som lärare. Efter att ha läst om gruppen i tidningen ringde hon en av grundarna och frågade om det fanns en sådan grupp i Linköping. Det gjorde det inte. "Men starta en själv!" hade kvinnan svarat. Det gjorde hon och gruppen levde i många år.
Tove: Mina föräldrar har alltid varit feminister och vi har alltid haft konversationer om könsnormer, ojämlikheter och villkor hemma. När jag gick på dagis pratade vi alltid om det här med att killar ska jaga varandra medan tjejerna leker med dockor, men att det inte måste vara så. När jag började skolan blev det mer påtagligt. Från att ha varit ett koncept vi hade pratat om till att det verkligen påverkade mitt eget liv.
Monica: Tänkte du på det redan på dagis och lågstadiet?
Tove: Tänkte och tänkte... Det var en konversation som fanns i mitt liv. Jag hade nog inte tänkt på det om det inte hade introducerats till mig. Men det var runt 11-12-årsåldern som jag verkligen förstod att det här påverkar mitt liv och att ojämlikheter inte är något jag vill stå bakom.
Monica: När jag växte upp var nästan alla kvinnor hemmafruar, förutom de som var tvungna att jobba. Men min mamma var annorlunda. Trots att de inte hade råd att studera så gav hon sig sjutton på att lära sig spela instrument. När vi barn hade fötts kom hon på att hon kunde ge pianolektioner hemma och avancerade sedan till att bli musiklärare. Det påverkade mig säkert mycket. Hon visade att det gick. Men man var tvungen att vara stark, och ha en förstående man. Är det här något som ni diskuterar i din ålder?
Tove: Absolut, jättemycket. Framförallt kanske på sociala medier som har varit en enorm konversationsöppnare och forum för diskussion. Det har varit en jätteviktig del för att jag har blivit den person som jag har blivit idag. En nackdel är att man kan hamna i olika bubblor där alla tycker lika och bekräftar varandra, då förändras ingenting.
"Vi har kommit väldigt långt men vi har inte rätt att säga att vi lever i ett jämställt samhälle när det fortfarande finns så stora strukturella problem kvar", säger Tove Malmström.
Monica: Men finns det stora frågor att ta tag i och ändra på? Något som verkar vara stort i dag är sexualiseringen av kvinnokroppen? Det fanns förstås även på min tid och det blev man sur över. Men det var inte lika viktigt när basfrågan var om jag överhuvudtaget kunde använda min utbildning. Det känns som att det i dag är en slätare väg att gå?
Tove: Det är tack vare er som vi kan driva de här lite mer specifika frågorna idag, exempelvis sexualiseringen av kvinnokroppen i media. Vi har kommit väldigt långt men vi har inte rätt att säga att vi lever i ett jämställt samhälle när det fortfarande finns så stora strukturella problem, som verkar små i förhållande till annat men som påverkar kvinnors liv. Men ni gjorde grovjobbet.
Monica: Jag kan säga att jag blir så lycklig att jag nästan kör av vägen varenda morgon när jag ser pappor som kommer med sina barn till dagis!
Tove: Ja, men trots att det teoretiskt sett kan kännas som att det är jämlikt så finns strukturer kvar som gör att fler kvinnor tar föräldraledigt och prioriterar barnen över sin karriär mer än männen. De har funnits så länge. Det är könsnormer som att män ska vara starka och dominanta som leder till en kvinnosyn som leder till våldsbrott mot kvinnor och sexköp, exempelvis. De attityderna kommer inte från ingenstans, de byggs upp av samhället vi lever i. Även om det kan verka harmlöst att alla killar i lågstadiet spelar fotboll och flickor leker med dockor så hänger allt ihop.
Monica: Det är en lång revolution som pågår, den är inte slut.
Monica Roselius och Tove Malmström. Det skiljer 60 år mellan dem men de förenas i kampen för jämställdhet.
Ordet feminist var från början ett nedsättande ord och användes om en person som inte anpassade sitt beteende till de rådande könsnormerna. Ordet togs över av kvinnorättsrörelsen på den internationella kvinnokonferensen i Paris 1892 och avsåg då framförallt lika rättigheter.
Tove: Som feminist idag kan man ibland ses som lite... jobbig. Det är inte alltid lätt att säga att man är feminist när man pratar med personer i min egen ålder och det är många som säger att de står för jämställdhet men de vill inte kalla sig feminister.
Monica: Är det kvinnor som säger så? Har ordet blivit löjligt eller vad handlar det om?
Tove: Nej... men ordet har kommit att associeras med många olika saker. Politisk korrekthet till exempel.
Monica: Som att det bara är en sorts etikett som man sätter på sig, utan något djupare bakom?
Tove: Ja och det finns många fördomar om vad en feminist är. Jag tycker att det är töntigt att man säger att man står för jämställdhet men att man inte är feminist, definitionen av feminism är ju jämställdhet. Det har kommit att associeras med andra saker, som regnbågsfärgat hår, som många tar som exempel. Man behöver inte ha det för att vara feminist!
Monica: Vi använde ofta ordet "jämställdhet" istället för "feminism" inom politiken till exempel, för det satt ju både män och kvinnor och röstade i riksdagen. Det var smartare att använda ordet "jämställdhet" som uttryck tyckte vi, även då det var kvinnor som skulle ha nytta av det. Fast det är det ju inte bara, män har också nytta av att det är jämställt.
Tove: Jag kan tycka att det faktiskt visar att vi inte är där vi vill vara. Om folk inte vill associera sig med ordet "feminism" för att det lägger för stor vikt på kvinnor. Det är ju kvinnor som historiskt och strukturellt sett har varit diskriminerade och då använder vi ett ord som reflekterar det helt enkelt. Det finns de som tror att feminism betyder manshat och så är det ju verkligen inte.
Monica: Det är ju jättetråkigt. När vi startade vår kvinnorörelse så fanns det verkligen inte någon tanke om manshat.
Tove: Feminismen idag... eller, det går inte att tala om "feminismen idag" som en sak, det är så stort och så brett. Men många i dag menar att män ska ha ett större kollektivt ansvar att inte sprida vidare machokulturer och dålig kvinnosyn. Och när det läggs ansvar på männen så är det kanske många män som inte vill vara med längre.
Tove Malmström läser naturprogrammet på Berzeliusskolan. "Mina lärare är bra på att uppmärksamma de problem som har funnits för kvinnor inom forskarvärlden."
Tove: Det finns nog ingen i min närhet som skulle säga att de är emot jämställdhet. Men det finns de som tycker att Sverige redan är ett jämställt land. Om man själv inte är utsatt kanske det är svårt att förstå. Det är som att jag skulle säga att det inte finns någon rasism i Sverige bara för att jag inte har utsatts för det. Men skulle du fortfarande kalla dig feminist i dag?
Monica: Oh ja, som person. Men om jag skulle tala om vad jag vill förändra i samhället skulle jag nog använda ordet "jämställdhet". I synnerhet i dag, när jag tycker att vi har kommit så långt inom feminismen. Men det tycker säkert inte ni som är unga i dag. Men sett ur min synvinkel känns det så, från hur det startade med att man riskerade att förstöra sitt liv om man fick barn vid fel tillfälle.
Tove: Absolut, det är viktigt att vi tänker på hur långt vi har kommit och att vi inte bara stirrar oss blinda på det som finns nu. Det har blivit en så enorm skillnad bara på de sista hundra åren.
"Det fanns knappt en lördag då det inte var demonstration i Linköping", säger Monica Roselius och minns tillbaka till 70-talets kvinnokamp.
För 17-åriga Tove sker den största delen av diskussionen och kampen om uppmärksamhet för kvinnofrågor på internet. För Monica var det inte sällan gatorna som blev platsen för att sprida budskapet.
Monica: 70-talet var demonstrationens årtionde. Det fanns knappt en lördag då det inte var demonstration i Linköping. Vanligtvis var det samling på Borggården och sedan gick man Storgatan ner, in på S:t Larsgatan och sen brukade vi lösas upp vid museet. Det var en tacksam tid att starta en kvinnorörelse.
Tove: Sociala medier har både bra och dåliga sidor. När det finns en distans till människor tror jag att det är lättare att ha öppna diskussioner med likasinnade. Sen får man tillgång till så mycket information, alla har hela tiden tillgång till de senaste nyheterna och det blir direkt en konversation om det och det går att ta del av åsikter från alla sidor av en fråga. Nackdelen är att det inte alltid blir så, utan att det kan bli stängda grupper där man bara bekräftar varandra.
"Vad trevligt att få träffa en ung representant!" säger Monica Roselius till Tove Malmström.
Den internationella kvinnodagen är till för att uppmärksamma ojämställdhet och kvinnors situation runt om i världen. Varje år brukar en diskussion blossa upp om huruvida det är rätt att kalla det en dag att "fira" och om män borde gratulera kvinnor på dagen.
Monica: Jag skulle väl tycka att det kändes trevligt om någon sa grattis till mig.
Tove: Jag skulle inte tycka att det var lika passande. Kvinnodagen är inte en dag att fira. "Grattis" till vadå? För att jag är född som kvinna? För att kvinnor alltid har diskriminerats i samhället? Det är en dag att utbilda om ojämlikheter som har funnits och som fortfarande finns.
Monica: Jag är glad att dagen överhuvudtaget uppmärksammas. Jag är inte lika engagerad längre och vet inte allt om det som pratas om i dag. Det är ingen som har sagt något till mig på kvinnodagen på många, många år. Dessutom, från 80-talet och 90-talet har mitt feministiska engagemang varit mer globalt än svenskt. Jag var till exempel med på FN:s kvinnokonferenser i Nairobi, Kairo och Peking. Globalt sett finns det jättemycket att göra, där framstår våra problem som ren lyx. Det är jättesvåra förhållanden för kvinnor i många länder. Jag har inte jättebra koll längre på problemen som vi har i Sverige och det beror nog på att jag har sett hur det är ute i världen.
Tove: Verkligen, jag håller med. Det där brukar också användas som ett motargument när man pratar om ojämlikheter i Sverige: "Ja, men tänk på hur kvinnor har det i Saudiarabien". Och även om situationen i Saudiarabien givetvis är ett större problem så behöver det ena inte utesluta det andra. Om man ska sluta arbeta med en fråga bara för att en annan är viktigare så kommer man aldrig komma någonstans någonsin.
Monica: Man skulle önska att det fanns fler organisationer som drev konferenser där människor från hela världen möts och diskuterar dessa frågor. Jag kan bli förtvivlad när jag hör politiker käbbla om småsaker, ta tag i någon stor fråga någon gång!
Från det att Monica vandrade nedför Storgatan i 70-talets demonstrationståg har mycket hänt. För Tove och dagens feminister är kampen dock långt ifrån avslutad. Men är drömmen om ett helt jämlikt samhälle möjligt i framtiden?
Tove: Drömmen är ett samhälle där alla människor är lika mycket värda och jag tror inte att det kommer att finnas ett samhälle där just kvinnor och män är jämställda. Gränserna börjar suddas ut och vi börjar ifrågasätta vad kön är, är det bara en social konstruktion? Jag hoppas att vi i framtiden inte pratar om jämställdhet mellan män och kvinnor, utan snarare om alla människor.
Monica: Visst är det så.