"Jag kände mig ensam väldigt länge i Linköping. Det var svårt att komma in i det sociala livet. Först efter skådespelarutbildningen på Valla Scenkonstutbildning fick jag ett sammanhang", säger Alexandra Ekelöf.
Det är som en virvelvind där Alex Ekelöf drar fram. Hon är intensiv och intresserad. Hon skrattar ofta och högt. Lika tvärt fylls de ljust, ljust gröna ögonen av ett vemod. Här finns liksom allt.
Hon är just hemkommen från en musikturné i Tjeckien. Inom loppet av ett halvår kommer tre av banden hon spelar och sjunger i med varsitt fullängdsalbum. Hon framträder på bröllop, begravningar och musikgudstjänster, skådespelar på scen och i film och regisseras just nu av Josef Fares.
Det är ett smått schizofrent liv, som hon trivs bra med. Men också en balansakt på slak lina. Om hon inte hushåller med sin energi, sin superkraft, kraschar hon förr eller senare. Det vet hon. Efter perioder av hårt jobbande måste hon försvinna in i sin egen bubbla för återhämtning.
– Jag går under utredning för ADHD, så vi får se vad resultatet blir. Jag har ett oerhört driv och en stor nyfikenhet som hela tiden tar mig till nya platser, möten och människor. Jag har inget direkt behov av trygghet vilket är en tillgång i min bransch.
En tillgång. Hur då?
– Jag saknar lite konsekvenstänk, jag kör på och oroar mig sällan för att inte få ihop till hyran eller störs över det oförutsedda. Det gör mig grundad i en kaotisk bransch.
Du kom till "på beställning".
– Min ryska mamma och min svenska pappa träffades i Moskva och blev förälskade. Han hade tre barn och hon ett. Det fanns inga planer på fler. I många år kämpade mamma för att få min storebror till Sverige. Rättsprocess på rättsprocess. Hon till och med skrev till Gorbatjovs fru och vädjade.
– Hon slutade aldrig kriga för att få hit honom. Under ett av sina besök hos sonen sa han "ge mig en lillasyster i Sverige som du kan ta hand om där, så du blir mindre ensam." Och så fick det bli. När Roman fyllde 15 år flyttade han till oss i Stockholm.
Från barnsben propsade mamman på att Alex måste spela något instrument och valet föll på piano. När det flyttade in en fiollärare som granne bytte hon instrument.
– Så många gånger jag bara ville slänga den där fiolen i väggen, men mamma stod på sig på sitt lite ryska, barska vis och puffade mig. Hon såg att jag var konstnärlig, men blyg, och såg musiken som ett sätt för mig att få utlopp. Hon såg till att jag uppträdde vid varje tillfälle som gavs.
Ena benet är skådespeleri, det andra musicerande. Alex sjunger och spelar violin i tre olika band. Här med Captain Jack's Army i Domkyrkoparken på Linköpings stadsfest.
När föräldrarna separerade och Alex var 13 år flyttade hon och mamman till en etta på söder.
Efter Adolf Fredriks musikklasser i klass 4–9 läste Alex språk i gymnasiet, för att sedan satsa på historia och arkeologi.
– Jag hade alldeles för höga krav på mig själv och gick in i väggen. Istället for jag till Moskva och pluggade ryska. Det var som att jag hade haltat fram tills dess och nu hittat mitt andra ben. Jag kände en ny hemhörighet.
Hemma på vilket sätt?
– Färgspektrat, de intensiva känslorna och det där vemodet som är så rotat i den ryska folksjälen. De har en oerhörd stolthet, över sin historia, sin misär och värst vinner.
Efter en låtskrivarlinje och en musikproduktionslinje kom hon in på Valla Scenkonstutbildning 2014, blev Linköpings kulturstipendiat två år senare och turnerade på bland annat Island med sin pjäs The ordinary princess, där hon spelade 30 olika karaktärer, och blev framröstad som "Artist Favourite" 2018.
Annabelle Dowler, Josef Fares, Alexandra Ekelöf och Joseph Balderrama under produktionen av X-boxspelet "It takes two".
Vad gör du med Josef Fares?
– Han regisserar mig när jag gör "motion capture" till ett Xbox-spel. Jag har ett slags sparkdräkt med sensorer på mig och är olika varelser, saker och djur. Mina rörelsemönster spelas in och lagras på en dator för att de datorgenererade karaktärerna i spelet ska röra sig på rätt sätt.
– Jag kan vara en 7-årig flicka, ett notställ som vaknar till liv, en rosa leksakselefant som bakar kakor eller en tennsoldat med storhetsvansinne.
Vad gjorde du i Tjeckien nyligen?
– En miniturné med Captain Jack's Army. Vi har varit där förr och de gillar oss. Titta på mina stråkar till elfiolen jag använde. Improviserat violinspel à la keltisk punk går hårt åt dem, ha ha.
På hemmaplan är Captain Jack's Army starkt förknippad med LHC och supporterklubben White Lions, inte minst med låten "Drömmar gror vid Stångebro".
Skådespeleri och musik, vilket ben är viktigast?
– Båda. Jag befinner mig i ett konstant utvecklande, det finns alltid nytt att upptäcka och utforska. Både skådespeleriet och musiken tvingar mig också att vara helt i nuet. Det är en oerhört skön känsla eftersom jag vanligtvis har tankar åt alla möjliga håll.
Och så skriver du på en teaterföreställning?
– Jag har fått pengar från kommunen och regionen till en ny pjäs. Inspirationen kommer från min dotter, mamma och mormor. Alla steg – oavsett om de var vackra, lätta, tragiska, svåra – som mina förfäder tagit har lett fram till mina steg i dag.
– I min egen ensamhet har jag ofta funnit tröst i att jag bär med mig alla kvinnor i min släkt som gått här på jorden före mig. Deras historia är min. Deras styrka är min. Deras sorger, glädje och kamper är mina.
I lådcykeln forslar hon såväl dotter som instrument, även när spelningen är i Normlösa.
Egen manager låter lyxigt!
– Vi kom i kontakt genom rekommendation och hon är superbra. Hon skickar förslag på skådespelarjobb, förhandlar löner och gager.
Säger du nej till vissa förslag?
– Mitt ansikte är mitt varumärke och jag kan inte låna ut det till vad som helst. Jag skulle exempelvis aldrig kunna tänka mig att göra reklamfilm om casinoverksamhet.
– Under coronavåren försvann ett halvårs inplanerade musik- och skådespelarjobb på två veckor, men pengarna måste in, jag fick vidga mina vyer lite och har bland annat gjort en informationsfilm om fasadmålning.
Boostar du dig själv?
– Jag har varit alldeles för dålig på att fira eller klappa mig själv på axeln när jag lyckats med något, utan mer fokuserat på vad jag kan förbättra. Jag övar på det massor nu dock. Till exempel ska jag bjuda ut dottern på middag efter detta och fira en härlig intervju.
Visst är du bra på att slåss?
– Ja, på låtsas! Jag har hållit på länge med stage combat. Det handlar om att iscensätta våldsamma scener för film och teater. Helt enkelt illusionen av våld, med vapen eller obeväpnat.
En drömroll där den talangen skulle kunna användas?
– Varför inte som Ellen Ripley i en ny Alienfilm. Svärd och sköld samt obeväpnat är mina favoriter. Springa runt och döda aliens vore riktigt kul.
"Jag är bra på att sprida min energi och entusiasmera andra, men måste lära mig hushålla med min superkraft".
Vad är du mest stolt över?
– Att jag alltid försöker. Jag snubblar och går vilse i farten, men jag fortsätter öppna dörrar och leta mig fram.
Din största utmaning i livet?
– Disken. Förstår inte hur folk kan tycka det är rogivande att handdiska. En konstant utmaning.
Beskriv dig själv med fem ord.
– Extrovert introvert. Nyfiken, rastlös, driven.
Bästa bok du läst?
– The Element: How finding your passion changes everything av Ken Robinson. Han dog nyligen, sorgligt nog. Har burit med mig hans tankar i flera år.
Om du fick resa i tiden?
– Är ju historieintresserad, så tider och platser flimrar förbi. Men skulle nog åka till år 1987 och säga till min mor att inte lyssna på förskolefröknarna som sa att tvåspråkigheten gjorde mig "efterbliven".
Vilket är ditt allra sämsta köp?
– Ett antal onlinekurser som jag aldrig gick för att jag glömde bort dem, inte hade tid att gå dem eller för att de inte verkade lika intressanta dagen efter.
Dvärgteddyn Stampe vet det inte än, men matte tänker sig honom som en framtida turnékanin.
Vad gör du helst en ensam ledig dag?
– Köper en anteckningsbok, en ny penna och sätter mig själv på ett fik och ser vad som händer. Antagligen köper jag en onlinekurs i något jag är intresserad av för stunden.
Ändra något hos dig själv!
– Om jag slutade förlägga viktiga papper, mobil och hemnycklar skulle jag spara oerhört mycket tid varje dag.
Något särskilt du ångrar i livet?
– Att jag inte ringde min mormor en sista gång. Hon dog tidigare i år.
Har du någon okänd talang?
– Jag är grym på julklappsrim.
Om du vore ett djur?
– En blandning av surikat, schimpans, elefant och vandrande pinne.
Var surfar du när du har tid över?
– Personlig utveckling-sidor och online föreläsningar/seminarium.
"Jag kände mig inte riktigt hel förrän jag mötte mina rötter och det ryska vemodet", säger Alexandra Ekelöf.
När är människor pinsamma?
– När de tar sig själva på för stort allvar. Självdistans är viktigt anser jag. Ibland kan det vara svårt att se själv dock, när man trillar in i bubblan, då får man hoppas att vänner drar en därifrån.
En egenskap du högaktar?
– Nyfikenhet på livet. Har en människa den egenskapen så tänder jag alltid till.
Vad gör dig riktigt arg?
– Barn som far illa.
Du är allsmäktig för en dag. Vad gör du först?
– Skriver en lista i min nya anteckningsbok på saker att göra. Risken är väl annars att jag blir för spontan och råkar trolla bort hela mänskligheten eller något. Att ha koll på det finstilta när man är allsmäktig känns viktigt.
Ett annat yrke som hade passat dig?
– Arkeolog. Pluggade till det på universitetet innan livet tog mig i en annan riktning. Sedan alla yrken där jag får vara på "golvet", ta hand om människor, events och ha järnkoll på detaljer skulle passa mig kanon.
Så här tilltufsade är Alexandras stråkar till elfiolen efter att hon har spelat keltisk punkrock i Tjeckien.
Har du någon extravagans?
– Göra varm choklad, ligga på en massageboll och duscha alldeles för länge.
Var trivs du allra bäst?
– Beror på humör, men naturen lindrar alltid stress och dödsångest. Där känner jag att jag inte är ensam utan en del av ett större universum.
Vad äter du vid din sista måltid?
– Antagligen ingenting, skulle vara för nervös av vetskapen om att det var min sista måltid. Men vattenmelon är ju gott.
Vem, levande eller död, skulle du vilja bjuda på middag?
– En bjudning med Rasputin, Ester Blenda Nordström och David Bowie vore spännande.
Ett erbjudande du inte hade tackat nej till?
– En resa till månen.