Barbro är 64 år, hennes bror Torbjörn några år äldre. Hon är genuint oroad över sin storebror och har varit det länge, faktiskt i flera decennier och långt innan hans alkoholism var fullt utvecklad. Men hur långt ska en systers omsorger sträcka sig? Torbjörn är ju en vuxen människa. Är det kanske Barbro som har problem och behöver hjälp med att inse att broderns problem inte är hennes?
Sådana funderingar brottas Barbro med sedan hon sökt, men inte fått, någon hjälp. Ett liv där hon pendlar mellan ilska och sorg, mellan handlingskraft och uppgivenhet. Ett liv där hon emellanåt tänker ”nej, nu skiter jag i hur det går för honom”.
Torbjörn och Barbro är uppvuxna i Linköping och hade en okej barndom. Storebror Torbjörn var pedanten, men också sprallgöken. Som femåring drabbades han av en allvarlig hjärnsjukdom och prognosen var dyster, men professorn i neurokirurgi, Herbert Olivecrona på Karolinska sjukhuset, gav sig inte.
Torbjörns liv räddades, men lite personlighetsförändrad blev han allt, tyckte föräldrarna. Lite mer tystlåten av sig och med ett slags ängslighet som förmodligen la grunden till en oförmåga att hantera svårigheter i livet.
Han utbildade sig, fick ett bra jobb, gifte sig och fick barn. Fram till 30-årsåldern avskydde han allt vad droger hette, men så blev hans fritidsintresse allt mer en etablerad bisyssla/extra-inkomst och det gjorde att han ofta kom i kontakt med krogmiljöer.
Han började dricka. Äktenskapet slutade i skilsmässa. Barbro gjorde ett försök att reparera hans relationer. Det var på 90-talet. Hon bjöd hem Torbjörn, hans barn och släktingar i ett måhända naivt försök att återskapa det som gått förlorat.
Men Torbjörn såg inte att någon skuld kunde läggas på honom, allt var andras fel. Hans dotter sa till Barbro: ”om pappa bara kunde säga att han är ledsen för att det blivit så här så skulle jag förlåta honom, men det gör han ju inte!” I dag har han ingen kontakt med sina barn eller eventuella barnbarn, som alla bor i andra städer.
Barbro beskriver sin bror som duktig, social och underhållande, men också som en individ som saknat självinsikt och som har ett mycket stort bekräftelsebehov. Han har ofta velat bli tyckt synd om.
Drickande började urarta och blev till ett väl synligt problem för omgivningen. När Barbro fyllde 50 var han så full att han inte kunde gå. Alla fördämningar hade brustit.
Torbjörn hittade trots allt en ny kärlek och gifte sig. Vid 63 års ålder var han en av flera som varslades på hans arbetsplats. Nu dök han fullständigt och började dricka sig medvetslös. Han körde rattfull och blev av med körkortet. Han ramlade illa och bröt näsan, utan att söka vård, vilket har gjort näsan deformerad. I fallet skadades också en framtand, som nu börjat ruttna. Någon gång skadade han axeln, vred den ur led och resultatet blev en obrukbar och förtvinad vänsterarm.
Även det andra äktenskapet kraschade. I den lägenhet, som Torbjörn skaffade sig efter skilsmässan finns ett sovrum möblerat med nya saker, men allt står orört. Han sover sedan dess under en filt på soffan. Och väntar på att exfrun ska komma tillbaka.
Under de senaste tio åren har han ofta ringt sin syster och sagt att han ska ta livet av sig. Att inget är någon idé längre. För fem år sedan ställde Barbro ett ultimatum: om han ville ha kontakt, ha hennes stöd och hjälp, måste han följa med henne till S:t Larsenheten, öppenvården för missbrukare.
Brodern fick fylla i en enkät om sina alkoholvanor och Barbro fick svart på vitt hur stora hans problem var. Hon berättade olika episoder för personalen varpå brodern protesterade. ”Men varför skulle din syster ljuga ihop historier?”, undrade personalen och fick till svar: ”Hon ljuger nog inte, jag känner bara inte igen mig”.
Allt rann ut i sanden. Brodern saknade sjukdomsinsikt och ville inte gå dit mer.
Förra frun fortsatte att hjälpa honom då och då och Torbjörn gav henne pengar för det, fram till i höstas. Hon hade sett till att han kom iväg till frisören och att fasaden någorlunda hölls uppe. Men i höstas var hans pengar slut och då upphörde hjälpen. Torbjörn ville låna av sin syster, han hade inget att äta och Barbro fyllde hans frys med färdiglagade portioner.
I påskas hände något. Brodern kändes plötsligt mottaglig för hjälp och Barbro gjorde en orosanmälan till socialen, fast till brodern sade hon ”kommunen” eftersom socialen för honom är ett rött skynke, en instans för utslagna som inte kan betala sina räkningar, vilket han ju gör.
Barbro försökte lägga fram det på ett positivt sätt, nu skulle han kunna få hjälp med städning, lite sällskap med mera. Brodern var positiv och ville att Barbro skulle vara med på det kommande mötet.
Via socialen blev Barbro lovad ett hembesök hos brodern inom två veckor. Men det blev aldrig av. Barbro stötte på och fick veta att den aktuella tjänstemannen varit sjuk. Efter ytterligare påstötning fick hon veta att Torbjörn i ett telefonsamtal med socialen uppgett att han mådde fint och inte hade några problem. Dessutom, var det något så hade han ju alltid sin syster! Därmed avskrevs ärendet. Det gjorde Barbro förtvivlad. Ingen hade agerat i tid och den förtroendedörr Torbjörn öppnat hade han nu stängt.
Broderns referensramar har krympt av spriten och frågan är om han inte utvecklat alkoholdemens. Han talar bara om saker som hänt de senaste sex åren, allt annat tycks borta. Att exfrun ska komma tillbaka har blivit en besatthet.
Han går ut bara när han ska till mataffären eller Systemet. Han spelar hög musik som han ibland somnar ifrån, efter en hel flaska whisky, varpå grannarna störs och klagar. Barbro befarar att risken finns att han blir vräkt. Hennes bror, som tidigare varit en sådan pedant, bor nu i misär. Parketten är förstörd av utspillda drycker.
Ibland har han inte känt igen Barbros röst när hon ringt. När hon vid ett tillfälle inte fick någon kontakt på flera dagar ringde hon polisen som tog sig in via balkongen. Bara för att hitta honom kraftigt berusad.
Torbjörn skulle kunna omhändertas enligt LVM, lagen om vård av missbrukare, men då krävs ett förvaltningsbeslut och att en läkare intygar att han är en fara för sitt eget liv och kan dö till följd av sitt missbruk.
Ångesten rider henne. När han inte svarar i telefonen undrar hon om han ”bara” är full, har brutit benet eller är död. Hon vågar inte åka dit ensam. Han är isolerad och behöver vård, men om Barbro inte kan få hjälp via socialen, var får hon det då? Barn får inte överges vid en orosanmälan, men vad gäller för en ensam missbrukare som snart går under? Om vi bestämt att alkoholism är en sjukdom, varför får Torbjörn ingen vård? När upphör frihetsklausulen?
Barbro är skild. Hon har alltid jobbat heltid. Hon har en stor härlig familj med vuxna barn och många barnbarn.
Om några månader går hon i pension efter ett långt yrkesliv. I höst ska hon genomgå två operationer som är nödvändiga för att få en rimlig livskvalitet framöver.
Hon ser fram emot pensionen och mer tid i den älskade sommarstugan.
Hon är en i grunden levnadsglad och positiv människa.
När ska hon veta att hon gjort tillräckligt?
När ska hon få lite lugn och ro?