Hela förra sommaren kände sig Mimmo Leveau Book, 53 år, trött och hängig.
Kanske var det stress? Eller magkatarr?
Fredag 11 september gick hon tidigare hem från jobbet med magont. På lördagen vaknade hon av barnbarnet Viggo, 3 år, som kom på besök.
– Min svärson utbrast "vad har du gjort" när han såg mig. Ögonvitor och hy var gul, säger Mimmo.
Hon åkte akut in till US i Linköping. Det var varken stress eller magkatarr som gjorde ont i kroppen.
Det var cancer i bukspottskörteln. Och det var bråttom.
Det är Mimmo själv och hennes familj som vill att vi publicerar den här artikeln.
Kanske känner du igen både henne och hennes man Andreas?
Inte konstigt. Andreas är köpman på Hemköp Lucullus. Och Mimmo har arbetat som frisör i 35 år.
I sin frisörstol har otaliga Linköpingsbor fått sitt hår klippt – och sina känslor lättade. Frisörer blir som bekant hobbypsykologer. Speciellt när man är så lätt att prata med som Mimmo. Många kunder har troget gått hos henne under alla år hon varit verksam.
Andreas och Mimmos gemensamma kapitel började på en busshållsplats i Linköping för 21 år sedan.
Båda stod och väntade på bussen till Ålandsfärjan. Mimmo skulle åka på partykryssning med sitt tjejgäng. Andreas å sin sida hade av misstag lyckats boka in sig och sina kompisar på en avgång med pensionärer.
Andreas fick snabbt upp ögonen för den sprudlande, glada och snygga Mimmo. Själv var hon inte värst imponerad av killen som försökte flirta med henne.
– Jag tyckte Andreas var en tönt, säger Mimmo och skrattar.
Ett skratt som karaktäriserar henne, och som många av hennes vänner återkommer till när de pratar om Mimmo.
Efter ett år av uppvaktning, och ett inköp av en motorcykel för att impa, gav hon honom en chans.
Sedan dess har de varit de.
Vi gör intervjun på videosamtal. Mimmo ligger i en sjukhussäng på avdelning 96 – där patienter vårdas i livets slutskede.
Under hösten har hon åkt in och ut på sjukhuset. Kroppen tålde inte cytostatikabehandlingen.
Sedan 23 december har hon varit inlagd.
– Det är klart att jag är rädd. Det är svårt att förklara. Kanske är det ovissheten.
Hennes tro, liksom Andreas och barnens händer, är något att hålla i när rädslan griper tag.
– Först var jag så förbannad på honom där uppe. Nu får jag lita på att det finns något efter det här.
Sjukdomsbeskedet gjorde någonting med Andreas och Mimmos relation.
– Vi blev som nyförälskade igen. De här fyra månaderna har vi verkligen tagit vara på tiden. Små saker – som vår promenadslinga i Vidingsjö och fina pratstunder – blev plötsligt det viktigaste i livet, säger Andreas.
Barnen och Andreas turas om att vara vid Mimmos sida. De pratar minnen, kramas och planerar begravning.
Allt är surrealistiskt.
Mimmos budskap till sina barn, nära och kära är tydligt: Lev här och nu. Vänta inte.
I måndags startade barnen en insamling för Cancerfonden i Mimmos namn.
På torsdagskvällen är insamlingen uppe i 79 450 kronor.
När Andreas berättar för henne hur mycket vänner och bekanta samlat in rinner hennes tårar.
– Det värmer så i mitt hjärta.
I hela sitt liv har Mimmo gett till människorna runt henne. Ibland har hon glömt bort sig själv, till förmån för andra.
Ord som generös och omtänksam återkommer när vännerna beskriver henne.
Pengarna som nu samlas in kommer att göra skillnad.
Även när Mimmo är hos änglarna.