"Vintern rasat ut bland våra fjällar..."
Hundratals hade samlats till Borggården utanför slottet för att lyssna till ett säkert vårtecken – Linköpings studentsångares valborgskonsert. Hos sångarna var de vita mössarna på och så även bland delar av publiken, om än något gulare på sina håll. Någon timme tidigare hade valborgsfirandet startat med studentorkestern Lithe blås parad genom staden. Från S:t Larsparken spelade och dansade orkestern till Borggården via Lilla torget, Trädgårdstorget och Stora torget, med ett stort följe Linköpingsbor i släptåg. Väl framme togs en avslutande sväng om innan studentsångarna tog över föreställningen. Mellan sångerna hölls tal av kårordförande Jacob Larsson och den avgående landshövdingen Elisabeth Nilsson, som påminde om första gången hon vårtalade för sju år sedan.
– Jag om någon borde veta bättre än att tacka ja en gång till. När valborgsmässofirandet 2011 närmade sig med obeveklig hastighet fastnade inget annat än platityder på mitt papper och krisen var nära. "Jag skriver en dikt" sa jag till min man. "Du är inte klok", sa han.
Trots att hon då lovade att aldrig mer framföra en dikt på Borggården var det precis så hon avslutade årets tal.
– Övermodet har drabbat mig denna vår och jag får citera Nils Ferlin som sa: Må ni förlåta somliga rader:
Ingen stoppar våren, för den är livet själv. Kraftfull, ymnig som ymnig Kalixälv. Den sjunger högt i trädens topp, den väcker liv i frusen kropp. Den sätter fart på litet frö. Blomkål, blommor sätter färg på miljö. Den är intensiv för den har bråttom. Den finns härinom och den finns runtom. Den tinar snö, den bryter isen. Vår är sång och vår är musik, inget stoppar våren, för den är magnifik.