– Varje dag, varje morgon tittar jag på hålet i munnen. Jag håller för munnen när jag skrattar. Det har jag aldrig gjort tidigare. Det måste bli en ändring på det här, så att andra efter mig får hjälp. Jag känner mig helt rättslös. – Har du själv kollat med din arbetsgivare vad som händer om någon slår ut dina tänder?
Hon lägger ingen skuld på den funktionshindrade som sparkade henne. Det är själva systemet hon kritiserar. Personalen får stryk på jobbet, utan något risktillägg och under – som hon ser det – otydliga försäkringsformer. Maya Svensson berättar att hon och hennes arbetskamrater har höjt ribban, kraftigt. Hon är helt enkelt van vid att något kan hända.
– Jag borde ha vetat att det skulle komma en spark. Den boende skulle lägga sig, och jag skulle bara hjälpa till med att lyfta ena benet. Den här gången var jag inte beredd. Jag vet att ingen av de boende menar något illa. Men det gör ont ändå, säger hon.
Hög personaltäthet
Maya Svensson har arbetat på samma gruppboende för vuxna psykiskt funktionshindrade i 14 år och trivs på sitt jobb. På hennes avdelning roterar 13 personer i personalen, och vakar över ett fåtal boende dygnet runt. Trots personaltäthet och rigorösa rutiner så sker olyckorna.
– Det går i vågor. En person som är utagerande behöver inte vara det hela tiden men i perioder kan det bli många skadeanmälningar.
Maya Svensson kan inte ens komma ihåg hur många skadeanmälningar hon har skrivit. Anmälningarna går till kommunen och ligger till grund för arbetsskadeförsäkringen.
– Nej, jag vet inte. Minst ett hundratal. Det är allt från att bli nypt hårt i skinnet till att bli riven, biten eller slagen. Nyligen var jag hemma några dagar efter att jag fått en knytnäve i ryggen.
Just den här kvällen för snart två år sedan skulle hon tillsammans med arbetskamrat lägga en av de boende. Sparken tog i ansiktet.
Blå i ansiktet
– Jag blödde i munnen, och jag blev blå i ansiktet. Jag skrev en skadeanmälan och fortsatte med mitt arbete som vanligt dagen efter.
Några månader senare märkte hon att något inte var som det skulle med tänderna och sökte för det.
Tandläkaren noterade att två tänder var avslagna i roten och måste tas bort.
– Jag fick en tillfällig protes att sätta fast i gommen, men den gör för ont att använda.
Nu började krånglet. Maja Svensson har för det första svår tandläkarskräck och måste gå i terapi för det, vilket fördröjde förloppet med ett år. För att få tandraden återställd med implantat krävs en operation, som hon nu känner sig är mentalt förberedd inför. Men vem ska betala?
10 000 kronor
– Jag. Varenda moment jag har gått igenom, med röntgen och utprovning av protes i gommen har jag fått lägga ut först. Sedan har mitt fall utretts av Försäkringskassan på nytt och så har pengarna kommit flera månader i efterskott.
Hon har fått ut ett försäkringsbelopp, för förlust av tänder. På 4 860 kronor, efter åldersavräkning. Men inget för sveda och värk. Operationen kommer att kosta henne 33 900 kronor, varav tandvårdsstödet täcker omkring hälften. Summan hon måste lägga upp ur egen ficka landar på 10 000–15 000 kronor. Hon får sannolikt tillbaka pengarna från Försäkringskassan, men handläggningstiden kan vara uppåt tre månader.
– Det här handlar inte om pengar. Det handlar om att kommunen som arbetsgivare ska ta sitt ansvar. Det räcker inte med förebyggande arbete och rutiner. Och framför allt är det helt fel att jag ska behöva ta av mina sparade pengar bara för att jag har gjort mitt jobb, säger Maya Svensson.