Mattias på VM-tävling i Taiwan 2002.
Vi träffar Mattias Karlsson hemma i lägenheten i T1. Han har ett stort leende som sällan lämnar hans ansikte under samtalet. Han har pratat med journalister många gånger genom åren. Men tidigare handlade det om hans idrottsprestationer. Han har medalj både från VM och Paralympics.
Han föddes med bara tio procent av den muskelkraft som friska har. Det hindrade honom inte från att gå och leva som alla andra, men det var en hård kamp.
– Som barn försökte jag göra samma saker som mina kompisar. Jag lyckades oftast, men jag kunde inte springa och spela fotboll eftersom jag ramlade. Därför passade bordtennis perfekt och när jag upptäckte klubben Derby satsade jag helhjärtat. Fast efter ett tag, i 15-årsåldern, hängde jag inte längre med. Som tur är hade Linköping en idrottsförening för rörelsehindrade och det blev min räddning, säger Mattias som jobbar som verksamhetsutvecklare på ett assistansföretag och har två tonårsbarn och särbo.
Mattias Karlsson vill gärna att fler personer med neuromuskulär sjukdom tar del av Neuroförbundets utbud och gemenskap.
Efter övergången till Linköpings Parasportförening började det gå bättre och bättre för Mattias – det hann bli tre medaljer på tre Paralympics mellan 1992 och 2000. Och en massa andra VM- och EM-medaljer. Träningen höll hans muskler vid liv och hjälpte honom att lära sig hur man kan utnyttja sina tio procent muskelkraft maximalt.
Mattias Karlssons medaljer från Paralympics och olika VM- och EM-tävlingar i bordtennis.
När Mattias tittar tillbaka på sina idrottsår är medaljerna ändå en bisak.
– Viktigare var självkänslan jag fick. Då var jag bordtennisspelare, inte killen som ramlar i korridoren. Jag lärde känna nya människor och många av dem hade mycket svårare än jag. Att hjälpa någon annan ger en stor egoboost. Man är behövd. Vi lärde oss också att utnyttja våra styrkor och lösa problem.
Han minns en bordtennis-vän som han reste med på tävlingar som hade en CP-skada. Men skadan hindrade inte den starka vännen från att bära Mattias tunga resväskor på tävlingarna. Som motprestation hämtade Mattias kaffe till båda varje dag.
– Man lärde sig också av varandra och hur de andra löser olika situationer. Det är viktigt att visa att man är som vem som helst även om man är klen och har vissa begränsningar. Men hjärnan har alltid fungerat bra, säger han skämtsamt.
Mattias Karlsson försöker leva sitt liv så "vanligt" som möjligt och att behålla livsglädjen.
I september 2021 förändrades Mattias liv. Efter att ha halkat i badrummet bröt han knäskålen. Han tvingades då att sitta i rullstol tills knät skulle läka. Under tiden som han satt och inte tränade tappade han några värdefulla procent av sin redan hårt decimerade muskelkraft. Sedan dess har han inte kunnat gå alls.
Det gör ont i Mattias att tänka på fallolyckan. Ibland slår det honom: "Tänk om jag bara hade torkat golvet".
Perioden efter olyckan var tung, med han har lärt sig att acceptera situationen. Samma gemenskap som han hade inom idrottsrörelsen har han nu funnit inom Neuroförbundet Östergötland, en förening där alla människor med någon neuromuskulär sjukdom välkomnas.
– Ingen i länet har limb-girdle muskeldystrofi som jag, men det spelar ingen roll. Vi har alla liknande besvär som vi kan prata om. Vi träffas, umgås och lyssnar på föreläsningar. Det är glädjande att se hur snabbt forskningen går framåt även om mitt liv har blivit krångligare.