Kent Thisell, 76, fick 14 fina extraår tack vare en njure från vännen Mattias Sjöholm, 48. "Jag kommer aldrig att ångra mig och har inga som helst men ännu 18 år efter donationen", säger Mattias.
Ett års noggranna tester. Mängder av gemensamma resor till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.
2004 donerade Mattias Sjöholm en av sina njurar till Kent Thisell. Han lider sedan mitten av 70-talet av en kronisk njurinflammation som bryter ned njurarna.
I en gemensam sal på sjukhuset delade de under en dryg vecka oro, sorg, skratt och slutligen lättnad.
– När det var dags att söva oss sa jag till Kent: "Vi ses på andra sidan, vilken det nu blir", minns Mattias. Sedan kramade vi om varandra.
Det höll på att bli på fel sida. På operationsbordet dog Kent.
De möttes i en modellflygklubb, började umgås och vänskapen djupnade.
– Jag visste om Kents njursjukdom, hur dåligt han emellanåt mådde och i vilket desperat behov han var av en ny njure. Det fanns ständigt i bakhuvudet. En dag, när vi åkte tillsammans på Bergsvägen, hörde jag mig själv säga: "Min njure kanske skulle funka!"
– Direkt efteråt tänkte jag "vad sa jag just?", men då var det liksom för sent . . . Jag såg ljuset som hade tänts i Kents ögon.
Vad tänkte du när han sa så, Kent?
– Att han inte visste vad han pratade om. Men det vet han ju nu i alla fall.
Provtagningar gjordes och visade matchning. Det här skulle kunna fungera bra. Samtidigt blev Kent sjukare och sjukare, med gifter i blodet som njurarna inte kunde bryta ned. Sedan kom hjärtsvikten.
– Att dra sig ur fanns inte på kartan, säger Mattias. Nu kör vi!
Då som nu består vänskapen av raka puckar och munhuggande. Av varma ord och mycket skratt.
"Klart att jag var nervös, men att backa fanns aldrig på kartan", säger Mattias Sjöholm.
Olika operationstekniker gicks igenom. Det skulle inte kunna bli en titthålsoperation. Återstod en stor bukoperation, med organ som skulle lyftas och flyttas undan för att frigöra Mattias njure. Med en betydligt längre konvalescenstid som följd.
– När jag efteråt vaknat till ordentligt undrade jag varför Kent aldrig kom tillbaka till vårt gemensamma rum. Jag ringde och ringde på personal, men allt jag fick veta var att det "uppstått komplikationer".
Kent dog på operationsbordet, men kickades igång igen och fick tillbringa ett extra dygn på intensiven.
Sen sammanstrålade vännerna i "sitt" rum igen. Sakta men säkert återhämtade de sig.
– Vi hade skitont och morfinpumparna gick varma. Parallellt med smärtorna hade vi otroligt roligt, när det blev lite knas i våra skallar. Minns du Kent?
– Klart jag gör.
En redan djup vänskap växte till outplånliga band mellan Kent och Mattias efter organdonationen 2004.
Var du aldrig rädd, Mattias?
– Jo, under perioder var jag jättenervös. Men jag har aldrig ångrat mig och kommer aldrig att göra det, även om jag skulle bli sjuk, säger Mattias. Vissa kanske resonerar som att jag donerat njuren på bekostnad av mitt eget liv. Men man kan ju bli överkörd av en bil i morgon.
– Jag går hellre in i framtiden med vetskapen om att jag fanns vid någons sida och vågade var medmänniska. Kent är en sådan kämpe och jag är överlycklig att han lever. Han är ett stort stöd i mitt liv.
En bonus är att Mattias alltsedan operationen går på årliga "besiktningar" av sin kropp. Uppföljningen av donatorer är rigorös.
– Jag har inga som helst men och har aldrig haft.
Mattias donerade njure har kvar 3–5 procent av sin funktion, Kent behöver nu en ny njure och i väntan på det får han dialys.
– Men Mattias gav mig 14 extra år. Det är helt klart.
Hur tackar man för en njure, Kent?
– Ja, vad ska jag säga? Det går ju inte. Men jag älskar honom som min egen son. Om han fortsätter vara snäll kanske jag låter honom ärva ett av modellflygplanen.
Och så brister de ut i skratt igen.