”Måste lära oss något av det här”

Att vara vuxen handikappad och i behov av hjälp av andra är en utlämnad situation. Allt för få har hand om för många ärenden. ”De jobbar säkert så mycket de kan. Men tre år är ändå inte ok”, säger gode mannen Susanne Krusell.

Linköping2015-04-04 10:00

Det är inte svårt att förstå att det har tagit tid att få talapparaten installerad. När jag ringer runt mellan alla instanser får jag veta dels att det handlar om en komplicerad utrustning, dels att många kockar kokar en mycket svag soppa för att få utrustningen på plats.

Låt oss börja med det som är lättast att förstå att det tar tid. Mikael Petterssons sittställningen i rullstolen måste bli helt korrekt. Detta prövas och prövas om igen tills det fungerar. Till det ska talapparaten sitta i perfekt läge på rullstolen för att Mikael ska kunna peka på skärmen. Minsta fel vinkel gör att apparaten säger något annat än det Mikael vill.

För att installera talapparaten behöver en stor mängd människor delta. Representanter för hemvården, hjälpmedelscentrum, kommunikationsmottagningen; det är rullstolsexperter, sittexperter, kommunikationsexperter och fler. Det är svårt att hitta tider som passar. Åtminstone ett par planerade möten har blivit inställda för att Mikael själv varit sjuk. Ytterligare några har ställts in av andra anledningar. Det är i den här processen de riktiga dröjsmålen uppstår.

Under treårsperioden har hemsjukvårdsreformen genomförts. Mikael Pettersson har också bytt gode man och enhetschefen för LSS-funktionsstöd, som ansvarar för assistenterna, är ny. De två som bör ha bäst koll på att ärendet inte ramlar mellan stolarna är inte uppdaterade.

– Han har inte haft den sen jag kom, den har inte funnits med och jag har inte vetat om den, säger Susanne Krusell, gode man sedan ett år tillbaka.

Men ändå? Är det rimligt att det ska ta tre år att installera en apparat som finns till hands? Nej, svarar de flesta jag talar med. Flera hänskjuter ansvaret till någon annan. Sammankallande för möten om talapparaten tycks kommunikationsmottagningen på rehabkliniken på US vara. Där talar jag med arbetsterapeut Kristina Pettersson som grundligt går igenom vad som gjorts på deras avdelning sedan hösten 2013 då de kopplades in första gången. Hon konstaterar att även om saker har gjorts och möten har hållits, ibland till och med regelbundet, så är den utdragna hanteringen förstås inte ok. Hon berättar att de på hennes avdelning nu diskuterar nya rutiner utifrån hur detta ärende har hanterats.

– Vi måste lära oss något av det här. Det behövs bättre samordning, säger hon.

Och hur går det för Mikael Pettersson. Får han sin talapparat installerad? Det verkar så. I veckan före påskveckan hölls ett möte som kommunikationsavdelningen bett om i december 2014. Efter att Mikael har pratat med Corren har alla inblandade avdelningar haft kontakt med varandra.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!