Avdelningen för herrkläder på Stadsmissionens second hand i Tornby har Martin Östergrens ett extra gott öga till. Han skulle gärna fortsätta jobba i butiken. "Jag är 60. Då tycker jag att man ska kunna få vara på en plats där man känner sig trygg i stället för att flytta runt."
Martin Östergren har aktivitetsstöd från Försäkringskassan och får ut mellan 11 000 och 12 000 kronor i månaden. När hyra, el och försäkringar är betalda har han 4 000 kronor kvar att leva på.
– Jag tror de säger att 25 procent av din disponibla inkomst ska gå till hyra. Men i mitt fall är det 50 procent.
Matpriserna har skjutit i höjden. Det är något Martin märkt av tydligt.
– Jag handlar mat en gång i veckan för kanske 500 kronor. Och då är det inte oxfilé, gåslever eller fasan direkt. Det blir det billigaste man kan äta, säger Martin och fortsätter.
– Jag har börjat gå till svinnhyllan på Willys för att hitta varor med kort utgångsdatum. Innan matpriserna gick upp skämdes jag för att gå och titta där. Det gör jag inte längre. Nu går ju var och varannan människa dit.
Lån vill han inte ta. Han håller stenhård koll för att inte överskrida sin månadsbudget.
– Man måste tyvärr sätta saker mot varandra hela tiden. "Kan jag göra det eller det? Nej, det kan jag inte." Det är så det funkar.
Vad är det du tvingas välja bort?
– Mycket. En konsert nån gång vore kul. Men det är en utopi det också. Det kostar väl minst 500.
En andra chans att komma in i arbetslivet är något Martin Östergren skulle uppskatta. Han har sökt mängder av jobb. "I regel får du inte ens svar. De läser första raden. Namn och ålder. Sen är det tack för kaffet."
Efter 21 år på fotolabbet Linkopia blev Martin uppsagd i början av 2000-talet.
– Arbetsbrist hette det. Sedan dess har inte jag haft något riktigt arbete. Inte trodde man att man var för gammal för arbetslivet när man var 39 år...
I samma veva som Martin förlorade jobbet flyttade han och hans sambo isär och han flyttade ensam till den lägenhet i Skäggetorp där han fortfarande bor.
– Jag visste redan då att när jag var ensam med hyran var det hårdare tider som gällde. Men de senaste åren har det blivit svårare i och med att allt blivit så mycket dyrare.
"Man måste tyvärr sätta saker mot varandra hela tiden. Kan jag göra det eller det? Nej, det kan jag inte. Det är så det funkar", säger Martin Östergren.
Martin är inte bitter. Han vill inget hellre än att få ett jobb. De senaste 20 åren har arbetsmarknadsåtgärderna avlöst varandra. Han har bland annat varit aktivitetsansvarig på ett äldreboende, jobbat för Pingstkyrkans sommarkafé och nu senast Stadsmissionens second hand-butik i Tornby.
Samtidigt har han sökt mängder av jobb.
– I regel får du inte ens svar. De läser första raden. Namn och ålder. Sen är det tack för kaffet. Många arbetsgivare missar duktiga arbetare som aldrig får chansen för att du inte har rätt papper. Tänk om de kunde träffa en person i stället nån gång, säger Martin som för 3,5 år sedan drabbades av något som gjorde att han hamnade ännu längre från arbetsmarknaden.
– Jag har hjärtsvikt. Mitt hjärta har blivit förstorat. Och jag vet vad det beror på. Det är hjärtesorg. Min särbo gick bort i ALS. Jag var med henne varje dag på korttidsboende, neurolog och sjukhem. Hon tappade talförmågan så jag fick föra hennes talan.
Martin Östergren har 4 000 kronor kvar i månaden att leva på när hyra, el och försäkringar är betalda. Då blir det extra kännbart när matpriserna skenar. "Jag handlar mat en gång i veckan för kanske 500 kronor. Och då är det inte oxfilé, gåslever eller fasan direkt. Det blir det billigaste man kan äta."
På Stadsmissionens second hand hade Martin en tidsbegränsad extratjänst. Den tiden har löpt ut. Men Martin går fortfarande dit som volontär i stort sett varje vardag. Han brinner särskilt för avdelningen med herrkläder.
– Jag går hit för att ha något att göra och för att träffa människor. Här är jag någon – hemma är jag inte någon, säger Martin och fortsätter:
– Jag tycker att jag kunde fått vara kvar här. Extratjänsten är tidsbegränsad till max ett år. Sen ska man gå vidare "så att inte företagen utnyttjar människor". Men det borde vara åldersbaserat. Det är skillnad på en person som har framtiden för sig. Jag är 60. Då tycker jag att man ska kunna få vara på en plats där man känner sig trygg i stället för att flytta runt, säger Martin.
"När jag för 20 år sen blev ensam med hyran visste jag att det var hårdare tider som gällde. Men de senaste åren har det blivit svårare i och med att allt blivit så mycket dyrare", säger Martin Östergren.
Du har ju hjärtproblem. Kan du inte få sjukpension?
– Jag vet inte. Och det vill jag heller inte ha. Jag vill jobba och träffa människor. Jag har en empatisk förmåga. Jag bryr mig om mina kolleger. Det är min största styrka. Mina ledord är sånt som knappt existerar i dag: Lojalitet och hänsyn. Respekt och solidaritet.
Har du sökt socialbidrag?
– Nej, när jag blev utskriven från Försäkringskassan hade jag två val: socialen eller arbetsförmedlingen. Jag vill inte gå på bidrag.
Vad tänker du om framtiden?
– Jag har fyllt 60. Jag har små utsikter att få fast anställning. Det är väl lönebidrag som gäller. Jag är inne i det programmet. Men det är inte heller så lätt. Jag tar ut pension i förskott på grund av hjärtat. Men den slutar gälla om två år. Då kommer det att bli riktigt tufft. Jag har sparat ihop en liten buffert om det skulle hända något. Annars skulle jag må ännu sämre, säger Martin Östergren.
Martin Östergrens tidsbegränsade extratjänst på Stadsmissionens second hand har upphört. Men han fortsätter att gå dit som volontär. "Här är jag någon – hemma är jag inte någon", säger han.