Det var en varm söndagskväll i augusti. Familjen Strand satt på altanen och skulle spela Ticket to Ride, ett brädspel som går ut på att bygga järnvägsnät genom länder. Markus blandade kortleken som hör till när det hördes ett fruktansvärt brak.
– Jag har aldrig hört något liknande, jag trodde faktiskt att det var ett hus som rasade. Jag rusade däråt, barfota och med kortleken fortfarande i handen, berättar Markus.
LÄS MER: Man vårdas för allvarliga skador
Det visade sig vara en del av en lönn som fallit i Kanbergsparken utanför tomten. Markus och hans fru Anna-Karin sökte bland grenarna för att förvissa sig om att ingen blivit träffad. Sedan ropade han till sonen Erik att hämta mobiltelefonen så att de kunde ringa polisen.
Markus började slå numret, 11414, men hann bara till 1141. För plötsligt small det till – och så föll ännu en stam från det flerdelade trädet.
– Allt hände på en sekund, hela trädet bara släppte. Jag puttade till Erik som sprang. Han är en av de snabbaste i skolan, det var nog det som räddade hans liv. Han fick en smäll av en gren, men med köttsår på ryggen och en rejäl hjärnskakning kunde han ändå ta sig därifrån, säger Markus.
Markus snubblade till och var i halvliggande position när trädstammen slog honom till marken. Bäckenet krossades, 10–15 revben gick av och en lång rad ryggkotor skadades. Mjälten, en njure och en lunga tog också stryk.
Men det hade kunnat vara värre.
– Det fanns en böj på stammen – och just därunder låg jag. Hade jag hamnat en decimeter till vänster eller höger hade jag varit död, konstaterar Markus.
Ambulanser och räddningstjänst anlände. Markus fixerades och tack vare kröken på stammen gick det att försiktigt dra fram honom. Förutom de första sekunderna efter olyckan var Markus hela tiden vid medvetande.
– Det gjorde något så fruktansvärt ont. Men snart fick jag mediciner som gjorde att jag flög runt vattentornet några varv och tyckte att livet var riktigt festligt en liten stund.
Markus fördes till intensiven på US där skadorna betecknades som livshotande. Han låg med andningsmask och slangar inkopplade lite överallt, men insåg ändå inte riktigt hur allvarligt det var. Han oroade sig mer för hur det hade gått för Erik.
– Min fru Anna-Karin är narkosläkare och hon förstod ju hur illa det var med mig. Det var först när hon kom in på intensiven och jag såg hennes ansiktsuttryck som jag insåg att jag kanske inte skulle komma hem igen.
Så här sju veckor senare kan Markus berätta om olyckan utan att darra på rösten. Det är först när han kommer in på hur illa det kunde ha gått för Erik som rösten sviker honom. Lättnaden när sonen kom in i salen för att besöka honom var obeskrivlig.
– Jag hade inte agerat annorlunda i dag. Om jag tror att någon kan ligga skadad måste jag ingripa, den instinkten är stark. Men jag hade ju schasat undan barnen. Att jag bad Erik komma med mobiltelefonen, det anklagar jag naturligtvis mig själv för. Hade det värsta hänt ... Det hade jag inte klarat.
Markus skador beskrevs som ett multitrauma. Det var mycket i kroppen som var trasigt och det fanns stor risk för att komplikationer skulle tillstöta. Men efter fyra dygn på intensiven fick han flytta över till Kava, kirurgens akutvårdsavdelning, och ytterligare två veckor senare kom han hem.
– Jag fick uppleva en fantastisk vård. Det är en absolut ynnest att leva så nära ett universitetssjukhus med så stor kompetens, säger han.
Redan när Markus låg på Kava ville han börja arbeta igen. Han är koncernchef på Garpco med tio fabriker och 280 anställda.
– När man går på tung smärtlindring tror man att man är oövervinnlig. Men läkaren förklarade hur jag egentligen mådde och frågade mig om jag skulle låta en av mina vd:ar knarka och arbeta. Jag insåg att man naturligtvis inte ska jobba en minut med droger i kroppen.
I stället har Markus tagit rehabträningen på, som han själv säger, ultraextremt stort allvar. I början kunde han inte ens gäspa, hosta eller skratta på grund av de omfattande revbensskadorna. Han har fått återerövra självklara färdigheter som att ta sig upp ur sängen, gå på toaletten och duscha.
Än tar han hjälp av kryckor, men han räknar med att bli tillräckligt återställd för att så småningom kunna åka skidor igen. De tunga tabletterna är ersatta av vanliga Alvedon och han ska just börja arbeta halvtid.
– Det känns väldigt positivt. Det är förstås en väldig otur att träffas av ett fallande träd. Men därefter har vi haft en fantastisk tur och jag är så tacksam att vi sitter här i dag.
Hela familjen bearbetar händelserna med hjälp av traumateamet och Markus har besökt Eriks skola för att berätta om vad som hänt.
– Erik fick inte så stora fysiska skador, men hur man hanterar det efteråt kan ju ha följdverkningar i åratal, säger Markus.
Markus har försökt ta reda på varför trädet föll. Det blåste inte särskilt mycket den där söndagen.
– Det är det som är det läskiga. När det stormar aktar man sig ju på ett annat sätt. Experter jag talat med tror att det berodde på den extremt torra och varma sommaren; gamla träd kan ha svårt att klara det. I så fall får vi nog räkna med att det blir vanligare framöver.
Markus tycker att kommunen bör satsa betydligt större resurser på att inspektera sina träd.
– Det här ska inte få hända i en kommunal park, där barn springer och leker. När det är vinter och is sätter varenda husägare ut skyltar om farliga tak, det här är egentligen samma sak.
När Markus låg på sjukhus fick han mängder med blommor och krya-på-dig-kort från vänner och bekantas bekanta. Men från kommunens sida var det helt tyst.
– Det är faktiskt inte okej. Om en gren skulle falla på någon på min tomt skulle jag ju stå där med blommor och en ursäkt dag ett. Jag förstår att de kanske inte vill ta på sig skulden eftersom det pågår en polisutredning om olyckan, men man kunde åtminstone ha skickat ett kort med "vad synd att det här hände, hoppas att du kryar på dig".
Det finns två personer som Markus vill skicka en hälsning till. Två killar tog hand om honom i väntan på ambulanspersonalen, så att mamma Anna-Karin kunde ägna sig åt sonen.
– De gjorde ett fantastiskt jobb. De såg till att hålla mig vaken och lugnade mig så att jag inte fick panik. Jag hoppas att de läser det här och hör av sig så att jag kan bjuda dem på tårta.