Marie Holmén på trappen till sin husdröm. I den krattade grusgången aktas de självsådda penséerna som tittar upp som små busiga buskar här och där.
Är du inte riktigt klok, Marie?
Omgivningen var inte så lite förbryllad när Marie Holmén plötsligt berättade att hon skulle bytte sin centrala lägenhet i Göteborg till ett ensligt stenhus utanför Rimforsa.
Skulle hon verkligen klara sig, ensam på landet?
Skulle hon inte vara mörkrädd på vintrarna?
Skulle hon ens få något jobb, närmare 60 som hon var?
Marie växte upp i Linköping men flyttade till Göteborg och en konstskola där i mitten av 90-talet. Målat har hon alltid gjort, men försörjningen fick hon som flygvärdinna. Hon gifte sig, skilde sig, bodde i London ett tag . . . flyttade tillbaka till Sverige.
Hon trivdes mitt i Götet, men kunde ibland känna ett slags sysslolöshet.
– Ibland har jag tänkt att jag kanske skulle ändra mitt liv, men har landat i att "det får bli när jag har en relation igen". En dag funderade jag över vad det egentligen var jag gick och väntade på. Borde jag inte leva det liv jag själv vill, nu?
En uppvuxen trädgård och milsvid utsikt.
I samma veva skulle föräldrarna sälja sin sommarstuga, Eda. Det var för tre år sedan. De orkade inte med skötseln längre.
– Jag kände att nej, det går inte! Så jag sa upp mig och flyttade hit, påmanad av ett inre driv.
Och visst fanns det en trygghet i att hon tillbringat många somrar här, känner trakten och människorna runt omkring.
En vitrappad dröm utanför Rimforsa. När Marie saknar gatljus under vintern åker hon in till Linköping och strosar i stan ett tag.
Marie och hennes pappa har gett Eda mycket kärlek. Bergvärme har installerats, huset har isolerats, tapeter har bytts, en walk-in-closet har snickrats upp, hela köket revs ut och byggdes upp igen, en utbyggnad på 50 kvadratmeter sjösattes.
En del tjänster har köpts in, men mycket har hon gjort själv. Som att kakla jättebadrummet på 25 kvadratmeter. Varför snåla med golvytan i ett rum man spenderar så mycket tid i?
Köket fick sig en rejäl ansiktslyftning. "Jag fick använda lod när jag tapetserade för överallt är det lite snett".
Ett hus på gården har inretts till ateljé, för nu får Marie äntligen mer tid att ägna sig åt sin stora hobby. Här kan hon koncentrera sig bättre. Hon har varit med på två utställningar och fler lär det bli.
Främst är det naturen och djuren omkring sig hon porträtterar. Och den stora drömmen är att en dag kunna leva på konsten.
– Jag brukar säga att jag gick från att vara flygvärdinna till att vara flugvärdinna.
Kor, får, taxar. Oftast blir det djur när Marie målar, men just nu är hon inne i en blomperiod.
Varje måndag far hon till Skylten i Linköping och målar med ett tjejgäng.
– Vi jobbade tillsammans på Domus reklamavdelning när vi var unga och hade så roligt ihop. Sedan skingrades vi för vinden och flyttade åt olika håll. Nu har vi återupptagit kontakten och ses där.
Marie har kaklat det 25 meter stora badrummet. Och från badkaret med lejontassar har hon en underskön utsikt.
Marie är nöjd och lite fascinerad över att hon gjorde hela den här livsrockaden.
– Man kan så mycket mer än man inbillar sig. Och jag tror inte alls att arbetsmarknaden är så dålig för 50-plussare. Det har svängt. Många arbetsgivare inser värdet av att ha anställda med skinn på näsan som inte vabbar stup i kvarten. Vi är ju guldkorn!
Säkerligen spelar hennes egen ålder in för att flytten känns så rätt.
Marie Holmén bytte en lägenhet i centrala Göteborg mot ett ensligt hus på landet. "Jag har inte ångrat mig, jag har landat i mig själv här".
– Jag är inte så rastlös som när jag var yngre. Jag är en både extrovert och introvert människa, som behöver mycket tid för mig själv. På jobbet får jag min extroverta sida tillfredsställd, här hemma min introverta. Jag gillar mitt eget sällskap, det är en fördel.
Hon målar, fixar i trädgården, läser, lyssnar på radio, funderar. Njuter.
Det förstår man. Det är svårt att slita sig från de gamla uppvuxna perennerna, rosendoften, den milsvida utsikten och tystnaden som bildar en ljuv bubbla.
En bubbla man gärna stannar i.