Det kanske är något med Linköping som gör att den inte vill visa sig så folklig, funderar Marie. "Samtidigt älskar jag ju den här stan, jag är ju uppvuxen här. Men jag hade inte velat bo här nu".
Marie Göranzon har levt sitt liv på scenen, men är fortfarande aktuell och hyllad. 2021 fick hon Svenska Akademiens teaterpris och tidigare i år möttes hon av stående ovationer när hon blev årets hederspristagare på Guldbaggegalan. ”En magnifik aktris med enastående skådespelande”, löd motiveringen.
Upplever du att folk kopplar dig till Linköping nuförtiden?
– Nej inte alls längre. Det är ju nästan 60 år sedan jag lämnade. Jag har behållit kontakten med kusinerna som bor här och jag åkte och träffade min moster innan hon gick bort för några år sedan. Men de klasskamrater som jag fortfarande umgås med bor i Stockholm. Alla försvann från Linköping på den tiden, det fanns inte mycket utbildningar här då.
Spelar det någon roll för dig att kopplingen inte är så stark nu?
– Jag har ju mina två kusiner kvar här, så länge de lever så kommer jag automatiskt att ha det. Men jag tycker inte att Linköping har varit så intresserade av mig som de borde ha kunnat vara.
Är du besviken?
– Inte ett dugg. Jag känner att är de så jävla korkade så får de väl ha det. Nej men alltså, jag blir framlyft på alla andra ställen överallt men inte här. Nej, jag bryr mig faktiskt inte. Det som jag tycker om i Linköping finns där ändå.
För några månader sedan framförde Marie och Gunilla Nyroos Dödsdansen på Sagateatern i Linköping. De fick sätta in en extraföreställningen på grund av det stora publiktrycket.
– Jag fick höra att en person hade ringt till Stockholm och sagt att ni kan ju inte bara lägga en föreställning i Linköping, hon är ju våran flicka. Biljetterna hade sålt slut på 20 minuter. Och jag tänkte hehehe, jo jo jo.
Skulle du vara öppen om Linköping vill börja uppmärksamma dig mer framöver?
– Ja, men på vilket sätt skulle de göra det då, det är ju liksom svårt. Nej, jag är inte sur. Absolut inte, det är bara något vi pratar om nu, jag har egentligen inte pratat om det med någon. Jag har bara tänkt för mig själv att ”ja, så är det väl”.
Marie minns att hon uppmärksammades mer i Linköping tidigare under sin karriär, men sedan tonade det bort.
– Linköping är lite förnämt, det är många som säger det. En person från Stockholm som jobbar här sa till exempel att ”man kommer aldrig in i denna stad". Linköping är en överklass-stad med lite näsan i vädret. När jag gick i skolan här var det väldigt många klasskamrater som var från slott och herresäten runtom. De var underbara, jag och min bror fick alltid vara med och blev medbjudna till exempelvis Stjärnorps slott och Adelsnäs. Det var aldrig någon som visade någon snobbism eller så. Men det finns något med den här stan som är, vet inte riktigt vad jag ska säga för att träffa rätt, det är lite förnämt. Här finns landshövding, biskop och sedan har det blivit universitetsstad, universitetssjukhus och mycket utbildningar. Det kanske är något med den som gör att den inte vill visa sig så folklig. Samtidigt älskar jag ju den här stan, jag är ju uppvuxen här. Men jag hade inte velat bo här nu.
Varför då?
– Det är för litet på det sättet att alla känner alla. Det är ju en väldigt liten stad egentligen, men den är fin. Jag gillar den.
I januari tog Marie Göranzon emot Hedersguldbaggen för lång och trogen tjänst inom svensk film under Guldbaggegalan på Cirkus i Stockholm.
Marie har tagit med barn och barnbarn till Linköping för att visa sina uppväxtkvarter. En stad hon lämnade strax innan hon fyllde 18 år.
Hon har visat det lilla hotellet snett emot järnvägsstationen där hon bodde och växte upp med familjen, skolvägen längs Kungsgatan upp till flickskolan på Platensgatan, Konsert & kongress där hon höll invigningstalet på bred östgötska, Tinnerbäcksbadet med skridskobanan intill där hon hängde jämt och ständigt med kompisarna under somrar och vintrar.
Föräldrarna drev under flera år Hotell Östergyllen på Hamngatan som lade ner så sent som 2020. Här växte Marie upp med en storebror och lillasyster. På den tiden bodde många kända skådespelare, revyartister och teatersällskap på hotellet som erbjöd frukost, inget mer.
– Men min mamma som var världens snällaste kunde ändå göra god mat åt dem innan föreställningar. Bland annat till gamle Gustaf Lövås som spelade handlaren i Åsa-Nisse-filmerna.
Gick du runt och socialiserade på hotellet?
– Ja det gjorde jag, oh ja. Jag pratade med alla skådespelarna för jag var så intresserad av teater.
Marie började följa med till stadsteatern i 12-årsåldern och fick sitta i orkesterdiket under föreställningar. Mittemot teatern fanns också ett fik där skådespelare från Norrköping och Linköping hängde, bland annat Staffan Westerberg som senare blev känd för barnprogram som "Vilse i pannkakan" och "Lillstrumpa och Syster Yster".
– Då var han ung och vansinnigt söt och jag var jättekär. Jag kunde sitta i timmar och bara stirra. Då visste jag inte att han inte var intresserad av flickor, men bara man fick titta på honom räckte. Jag var väl runt 15 år då.
Hur tror du att dina kompisar skulle ha beskrivit dig på den tiden?
– För 20 år sedan träffades vi ett gäng tjejer från den tiden. Då sa jag, att jag bara kom ihåg att jag var så himla allvarlig och mörk med svart polotröja och kortklippt med hästsvans. Men då svarade en kompis: ”Du, du hade aldrig svart polotröja, du var aldrig sorgsen eller ledsen. Du skrattade jämt och berättade roliga historier. Du hade ljusblå tröja och rosa tröja". Och de andra instämde. Det kom lite som en chock, de spräckte hela bilden jag hade av mig själv.
Varför hade du den bilden?
– Jag ville vara en svår skrivande, tänkande skådespelerska som grubblade mycket, men jag grubblade väl aldrig.
Men du har spelat många karaktärer med svårmod. Finns en sådan botten i dig?
– Ja, det tror jag. Någon sorts medfödd sorg. Det var inte tungsinne utan mer medfödd sorg, och den har jag förstorat upp och gjort till något.
Marie hade länge en bild av att hon var en svår skrivande och grubblande person i ungdomen. Men hennes barndomsvänner har påmint henne om att hon skrattade jämt och berättade roliga historier.
Marie fick utlopp för sitt skådespelarintresse på flickskolan där de höll på mycket med teater. I 17-årsålden var hon bland annat med i en uppsättning av My fair lady. Då kom några från stadsteatern som uppmuntrade henne att fortsätta satsa.
Var du en stor talang?
– Ja, jag vet inte vad jag ska svara på det faktiskt. Alltså jag kom ju in på Dramaten några år senare så det måste jag ju ha varit på något sätt. Men jag tänkte inte att jag var en talang. Jag tänkte mest på att jag var så intresserad och så gärna ville.
En sak är ju att ha talang, en annan att också träna stenhårt. Är du en träningsprodukt?
– Jag är nog det, jag har tränat mycket. Jag hade ett väldigt gott frö till någonting, det är jag helt övertygad om. Jag hade en mental styrka, jag gav mig fan på att jag skulle klara det på något vis. Men det handlade också, precis lika mycket som för en musiker eller konstnär, om att hitta sin egen röst.
När Marie kom till Stockholm försökte hon prata fint och slipa bort den lilla östgötska dialekt hon hade.
– Men då händer det något med en människa, för rösten är en mycket stor del av det hela. Du stryper något i dig själv. Men den gamle skådespelaren Olle Hilding hjälpte mig och sa: "Bry dig inte ifall det kommer ett och annat dialektord, det tar du bort så småningom". Då förstod jag mer och började hitta mitt eget inre sound som inte ska likna någon annans.
Kan du ge något konkret exempel på ditt sound?
– Nej, inte direkt, men nu när jag spelar är jag inte rädd att ta de pauser jag vill i det ögonblicket. De kan se olika ut från gång till gång, men jag känner att jag landar.
Marie Göranzon har tagit emot flera fina priser på senare år. 2021 tilldelades hon Svenska Akademiens teaterpris och i år fick tog hon emot Hederspriset på Guldbaggegalan där hon möttes av stående ovationer.
Marie minns när hon för drygt 20 år sedan stötte på Svenska Dagbladets kulturkritiker Lars Ring som också kommer från Linköping.
– Då frågade jag om han någonsin hört att jag kommer från Linköping. Först blev han tyst, men vet du vad han svarade? "Jo, när du är jävligt bra. Men det är så lite att ingen som inte kommer från Linköping kan höra det. Då förstår jag att du har släppt alla spärrarna och är alldeles fri”.
Var dina föräldrar oroliga hur det skulle gå när du lämnade Linköping för Stockholm så ung?
– Nej, inte så farligt. Klart det fanns oro men de visade inte det, de var inte tjatiga på det sättet. De höll väl lite koll och sedan tror jag de blev lugnade när jag träffade Britt eftersom hennes familj fanns där.
Britt Ekland, som senare blev världskänd filmstjärna och Bond-brud, bodde med sin familj på Sturegatan i Stockholm när hon studerade till skådespelerska på Calle Flygare teaterskola. Marie hängde i samma studentkretsar och de blev snabbt nära vänner.
– Jag var ju mera hemma hos Britt än i mitt inackorderingsrum, så jag kom in i en familj. Hennes mamma och pappa var så himla gulliga.
Hon sov ofta över i Britts rum och mamman fixade alltid fram gästsängen, trots att Britt tyckte att den kunde stå framme jämt.
– Mamman ville att det alltid skulle vara rent och snyggt när jag kom så hon bar den där jävla sängen upp och ner för trappan. Men det var ju min stora trygghet. Trots att jag och Britt har levt så olika liv är hon min allra närmaste vän.
I 60 år har Marie Göranzon spelat i mängder av teateruppsättningar, filmer och serier. Tidigare i år tog hon emot Guldbaggens hederspris för sina insatser.
Strax efter flytten till Stockholm kom Marie in på en privat teaterskola och började spela olika mindre roller. I en teaterföreställning i Kungsträdgården gjorde hon en insats som servitris och Lars Amble spelade en av huvudrollerna. De blev kära och ganska snart fick de en dotter. Marie var 21 år gammal och sökte samtidigt in till Dramatens elevskola.
Du hade en karriär på gång och fick barn, vad kände du då?
– Vet du, att det bara var bra. Jag var aldrig olycklig för det. Vi var en bra familj, Lars var några år äldre och stabil på det sättet. När Lolo föddes så började mitt liv. Det blev min startpunkt. Nu är det allvar, nu är det slut på den här jävla leken. Nu ska jag fokusera på det jag vill. Jag visste att jag skulle komma in. Jag kände att hon gav mig all den här kraften och fokuset.
Av cirka 800 sökande till Dramatens elevskola gick Marie vidare till de sista 20. I slutfasen var det dags att träffa Dramatens jury som avgjorde vilka åtta som skulle komma in.
– Den jävla juryn med Ingmar Bergman och alla de där gubbarna. Men som tur var så satt också Bibi Andersson med som representant för de unga. När de öppnade pappren kunde de läsa att jag hade fått barn. Då sa Ingmar: ”Klart att tjejen ska in, men vad fan ska du då göra med din unge?” Han hade nio barn och Erland Josephson åtta. Då säger Bibbi Andersson: ”Du, om du är så jävla orolig för henne och barnet, kan inte du vara barnvakt åt henne ibland då?” Han sa inte ett ord. Bibi kom ner på festen sedan och sa att han aldrig kommer att säga ett ljud mer om det, han blir så jävla generad.
Marie kom in på skolan och fick vardagen att gå ihop utan större problem. De hade en barnflicka och Lars föräldrar ställde upp mycket.
– Jag kunde inte leva samma uteliv som de andra, men det gjorde ju ingenting. Så det var något bra som började då, sedan blev det bara bättre och bättre, alltså totalt. Det var inte alls känslan att nu går det år helvete.
Du kom från Linköping och fick ganska snabbt möta stora namn på Dramaten. Hur tacklade du det?
– Jättebra, kvinnorna var oftast väldigt vänliga. Man fick ju presentera sig, niga och säga vem man var och att man gick på elevskolan. Männen var lite sådär halvt uttråkade en del, men det var aldrig någon som var elak.
Hur förde du dig?
– Lite mittemellan tror jag, jag dunkade ingen i ryggen, men jag var inte mesig. Jag visste hur man skulle föra sig, jag hade ju varit på slott och herresäten runt östgötaslätten så det hade jag lärt mig.
Hade du några bra knep?
– Ja, det är alltid bra att hälsa snyggt på alla. Titta folk i ögonen när man presenterar sig och vara allmänt hyfsad så där. Inte för insmilande, det är inte bra, och inte för arg. Det blev jag mer så småningom.
Marie Göranzon, Julia Dufvenius och Örjan Ramberg under en repetition av Marie-Louise Ekmans pjäs "Försökskaninerna" på Dramaten 2017.
Marie gick ut scenskolan 1967. Erland Josephson var väldigt förtjust i den unga skådespelerskan och gav henne direkt en större huvudroll. Men det hackade under de inledande repetitionerna med de två lite äldre manliga skådespelarna och den kvinnliga regissören som hon inte var förtjust i.
– Jag tog ju tid på mig och de stod och himlade med ögonen och suckade. Jag tänkte att jag inte ska göra en sådan här stor roll när jag är så ny. Så jag gick upp till Erland på en lunch och sa att jag klarar inte av det här. Jag förstår om de är irriterade, det är mycket text och jag har inte samma fart som de andra. De ville ju ut på krogen i stället för att lyssna på mig som var ny.
Erland satte på sin tweedkavaj, tände sin pipa och visade tydligt att han minsann var teaterchef.
– Han konfronterade dem och sa ”Va fan håller ni på med?” och gjorde klart att jag skulle göra rollen. Och du vet skådespelare, de sa ”Åh, vad är det som har hänt? Jaa, det är klart att hon ska göra den".
Vad kände du då?
– Bra tänkte jag bara, sedan blev pjäsen mitt genombrott med lite feta rubriker.
När man läser om dig framgår det att du har sagt ifrån vid många tillfällen, när började du med det?
– Ja, lite för tidigt kanske, man ska inte säga ifrån för tidigt för man får betala ett pris för det. Så jag brukar säga till ungdomarna, att håll käften ett tag och vänta, lägg det på de som är lite äldre.
Hon nämner ett konkret exempel vid ett stormöte på Dramaten då hon sade ifrån. Ingmar Bergman hade tagit tillbaka en skådespelerska som inte varit där på väldigt länge och som av många inte ansågs vara lämplig att göra en stor huvudroll på scenen.
– Jag sa till honom att det var väldigt förnedrande att han kommer dragandes på någon som inte varit här på så länge. Ingmar blev helt vansinnig på mig och flera andra. Men han kom ingenstans, för alla var ju galna på honom. Sedan gick det några år och vi jobbade ihop med Fröken Julie och då påpekade Ingmar att jag hade varit så förbannad på honom. Men jag svarade att han hade ju varit lika förbannad på mig.
Men varför tror du att du vågade kliva fram?
– Jag vågade eftersom jag visste att vi var tvungna, man kan inte vara tyst, man kommer ju inte vidare med någonting då. Sedan blev Ingmar och jag goda vänner när vi gjorde Fröken Julie.
Hösten 2017 var Marie en av de som klev fram och vittnade om sina erfarenheter i det första stora metoo-uppropet ”Tystnad, tagning”. De yngre skådespelerskorna kunde ta rygg på henne. Bara något år senare sa hon i ett sammanhang att ”Jag har varit väldigt rädd för männen, jag är fortfarande väldigt rädd.”
Känner du så nu också?
– Ja, sådana som skriker och tar sig friheter. Det behöver inte vara att de ger sig på tjejer fysiskt, utan bara deras röstresurser. När en karl tar i så där nerifrån och upp och skriker blir jag väldigt rädd.
Att du samtidigt vågar säga ifrån skulle väl kunna uppfattas som en motsägelse?
– Jo, men en modig människa är ofta väldigt rädd. Det går hand i hand. Det är därför man blir så rädd för sig själv när man blir modig. Det är ju en motsägelse i det.
Tidigare i år var hon i Strängnäs för att spela i en stor teatersalong. Terrordådet på ett konserthus i Ryssland hade nyligen inträffat. Hon satt i logen när hon plötsligt hörde en man illvråla rakt ut.
– Hela mitt hjärta hoppade upp och slog dubbelslag. Jag undrade om det hade hänt något, var det någon som sköt. Det visade sig att en kvinna hade tappat bort sitt sällskap och en gubbe hade ställt sig upp mitt i salongen och skrikit ”ULLAAA!!!”. Vi trodde inte gubbjäveln var klok. Jag fick lägga mig ner på golvet i tio minuter. Han skrämde slag på mig.
Marie har spelat i otaliga uppsättningar på de stora svenska teaterscenerna. Även om det har blivit en del filmer, bland annat 18 insatser som polischef Margareta Oberg i Beck-serien, så trivs hon allra bäst på scenen i mötet med publiken. 81 år gammal har hon trappat ner, men är fortfarande aktiv som skådespelerska. Samtidigt är hon hemma mer med maken Jan Malmsjö som fyllde 92 år i maj. I år firar de 50 år som gifta.
Dejtingprogram som "Love is blind" är ju populära nu. Tror du att du skulle kunna ge deltagarna några tips som skulle spela roll?
– Det enda råd jag kan ge är nog att man måste komma ihåg de där första ögonblicken när man träffades, för de är otroligt viktiga. Att man inte glömmer det när det blir en kris och man blir osams och tänker "jag orkar inte med den där jävla idioten".
Marie och Jan träffades i Malmö där de skulle spela en pjäs ihop. De hade bara mötts flyktigt en gång tidigare. Jan jobbade vid tillfället på Tivoli i Köpenhamn med Ella Fitzgerald.
– När han kom in så tänkte jag, ”det där går inte, han är så yvig”. Innan jag skulle ta tåget hem visade han mig runt i denna urtråkiga stad med parker. Plötsligt tog han mig i handen när vi gick och vi satte oss på en parksoffa och tittade. Han följde mig till stationen och när jag klev på tåget tänkte jag att ”det här var ju inte bra”. Jag var ju gift. Han var skild från sin amerikanska danserska. På den vägen är det. Det blev bra så småningom.
– Nu är han ju jättegammal. När jag ser honom sitta där när jag kommer hem så tänker jag ”jamen det är ju han, det är ju han”. Jag älskar honom lika mycket. Men jag tycker det är väldigt jobbigt att det har gått så fort. Det är ju inte samma man som det var, men det är samma människa.
Du har tidigare pratat en del om hans ålderdom. Hur är det nu?
– Han är ju hemma med mig och jag sköter allting. Han är väldigt väldigt snäll. Han är lite dement, men klarar sig och kan svara på tilltal. Men det stora problemet är att han inte äter när jag inte är bredvid. En macka kan han ta. Sedan går han två dagar i veckan på dagverksamhet där han sjunger för kärringarna. Det tror jag han tycker är kul.
Marie Göranzon har varit tillsammans med sin man Jan Malmsjö i över 50 år.
Vad ger den här upplevelsen dig för perspektiv?
– Jag tycker det är sorgligt, att det snart är slut. Jag kan ju gå före honom, men i rimlighetens namn så ligger han mer risigt till. Och jag har ju aldrig varit ensam i hela mitt liv. Det perspektiv som ligger framför vill jag inte ens tänka på. Det blir som det blir. Jag tycker att allt ska vara som vanligt. Jag tänker att jag håller på med skådespeleriet så länge jag orkar och ser till att han har det bra. Och så får det rulla på tills det inte kan rulla längre. Man får ta den dagen när den kommer. Men det är inget jag ser fram emot med glädje.
Hur tror du att din relation till Linköping kommer att se ut framöver, kommer den att förändras?
– Det gör den väl om mina kusiner skulle försvinna, då finns inte samma band längre. Men det kan ju hända att det kommer något nytt barnbarn som vill ner, det vet man ju inte. Eller barnbarnsbarn som säger att ”ska vi inte åka till Linköping och titta”. Då ställer jag gärna upp. Eller ett teaterbesök igen kanske. Men alltså Linköping finns ju alltid här. Jag är ju född här.