Det kanske Àr nÄgot med Linköping som gör att den inte vill visa sig sÄ folklig, funderar Marie. "Samtidigt Àlskar jag ju den hÀr stan, jag Àr ju uppvuxen hÀr. Men jag hade inte velat bo hÀr nu".
Marie Göranzon har levt sitt liv pĂ„ scenen, men Ă€r fortfarande aktuell och hyllad. 2021 fick hon Svenska Akademiens teaterpris och tidigare i Ă„r möttes hon av stĂ„ende ovationer nĂ€r hon blev Ă„rets hederspristagare pĂ„ Guldbaggegalan. âEn magnifik aktris med enastĂ„ende skĂ„despelandeâ, löd motiveringen.
Upplever du att folk kopplar dig till Linköping nuförtiden?
â Nej inte alls lĂ€ngre. Det Ă€r ju nĂ€stan 60 Ă„r sedan jag lĂ€mnade. Jag har behĂ„llit kontakten med kusinerna som bor hĂ€r och jag Ă„kte och trĂ€ffade min moster innan hon gick bort för nĂ„gra Ă„r sedan. Men de klasskamrater som jag fortfarande umgĂ„s med bor i Stockholm. Alla försvann frĂ„n Linköping pĂ„ den tiden, det fanns inte mycket utbildningar hĂ€r dĂ„.
Spelar det nÄgon roll för dig att kopplingen inte Àr sÄ stark nu?
â Jag har ju mina tvĂ„ kusiner kvar hĂ€r, sĂ„ lĂ€nge de lever sĂ„ kommer jag automatiskt att ha det. Men jag tycker inte att Linköping har varit sĂ„ intresserade av mig som de borde ha kunnat vara.
Ăr du besviken?
â Inte ett dugg. Jag kĂ€nner att Ă€r de sĂ„ jĂ€vla korkade sĂ„ fĂ„r de vĂ€l ha det. Nej men alltsĂ„, jag blir framlyft pĂ„ alla andra stĂ€llen överallt men inte hĂ€r. Nej, jag bryr mig faktiskt inte. Det som jag tycker om i Linköping finns dĂ€r Ă€ndĂ„.
För nÄgra mÄnader sedan framförde Marie och Gunilla Nyroos Dödsdansen pÄ Sagateatern i Linköping. De fick sÀtta in en extraförestÀllningen pÄ grund av det stora publiktrycket.
â Jag fick höra att en person hade ringt till Stockholm och sagt att ni kan ju inte bara lĂ€gga en förestĂ€llning i Linköping, hon Ă€r ju vĂ„ran flicka. Biljetterna hade sĂ„lt slut pĂ„ 20 minuter. Och jag tĂ€nkte hehehe, jo jo jo.
Skulle du vara öppen om Linköping vill börja uppmÀrksamma dig mer framöver?
â Ja, men pĂ„ vilket sĂ€tt skulle de göra det dĂ„, det Ă€r ju liksom svĂ„rt. Nej, jag Ă€r inte sur. Absolut inte, det Ă€r bara nĂ„got vi pratar om nu, jag har egentligen inte pratat om det med nĂ„gon. Jag har bara tĂ€nkt för mig sjĂ€lv att âja, sĂ„ Ă€r det vĂ€lâ.
Marie minns att hon uppmÀrksammades mer i Linköping tidigare under sin karriÀr, men sedan tonade det bort.
â Linköping Ă€r lite förnĂ€mt, det Ă€r mĂ„nga som sĂ€ger det. En person frĂ„n Stockholm som jobbar hĂ€r sa till exempel att âman kommer aldrig in i denna stad". Linköping Ă€r en överklass-stad med lite nĂ€san i vĂ€dret. NĂ€r jag gick i skolan hĂ€r var det vĂ€ldigt mĂ„nga klasskamrater som var frĂ„n slott och herresĂ€ten runtom. De var underbara, jag och min bror fick alltid vara med och blev medbjudna till exempelvis StjĂ€rnorps slott och AdelsnĂ€s. Det var aldrig nĂ„gon som visade nĂ„gon snobbism eller sĂ„. Men det finns nĂ„got med den hĂ€r stan som Ă€r, vet inte riktigt vad jag ska sĂ€ga för att trĂ€ffa rĂ€tt, det Ă€r lite förnĂ€mt. HĂ€r finns landshövding, biskop och sedan har det blivit universitetsstad, universitetssjukhus och mycket utbildningar. Det kanske Ă€r nĂ„got med den som gör att den inte vill visa sig sĂ„ folklig. Samtidigt Ă€lskar jag ju den hĂ€r stan, jag Ă€r ju uppvuxen hĂ€r. Men jag hade inte velat bo hĂ€r nu.
Varför dÄ?
â Det Ă€r för litet pĂ„ det sĂ€ttet att alla kĂ€nner alla. Det Ă€r ju en vĂ€ldigt liten stad egentligen, men den Ă€r fin. Jag gillar den.
I januari tog Marie Göranzon emot Hedersguldbaggen för lÄng och trogen tjÀnst inom svensk film under Guldbaggegalan pÄ Cirkus i Stockholm.
Marie har tagit med barn och barnbarn till Linköping för att visa sina uppvÀxtkvarter. En stad hon lÀmnade strax innan hon fyllde 18 Är.
Hon har visat det lilla hotellet snett emot jÀrnvÀgsstationen dÀr hon bodde och vÀxte upp med familjen, skolvÀgen lÀngs Kungsgatan upp till flickskolan pÄ Platensgatan, Konsert & kongress dÀr hon höll invigningstalet pÄ bred östgötska, TinnerbÀcksbadet med skridskobanan intill dÀr hon hÀngde jÀmt och stÀndigt med kompisarna under somrar och vintrar.
FörĂ€ldrarna drev under flera Ă„r Hotell Ăstergyllen pĂ„ Hamngatan som lade ner sĂ„ sent som 2020. HĂ€r vĂ€xte Marie upp med en storebror och lillasyster. PĂ„ den tiden bodde mĂ„nga kĂ€nda skĂ„despelare, revyartister och teatersĂ€llskap pĂ„ hotellet som erbjöd frukost, inget mer.
â Men min mamma som var vĂ€rldens snĂ€llaste kunde Ă€ndĂ„ göra god mat Ă„t dem innan förestĂ€llningar. Bland annat till gamle Gustaf LövĂ„s som spelade handlaren i Ă sa-Nisse-filmerna.
Gick du runt och socialiserade pÄ hotellet?
â Ja det gjorde jag, oh ja. Jag pratade med alla skĂ„despelarna för jag var sĂ„ intresserad av teater.
Marie började följa med till stadsteatern i 12-ÄrsÄldern och fick sitta i orkesterdiket under förestÀllningar. Mittemot teatern fanns ocksÄ ett fik dÀr skÄdespelare frÄn Norrköping och Linköping hÀngde, bland annat Staffan Westerberg som senare blev kÀnd för barnprogram som "Vilse i pannkakan" och "Lillstrumpa och Syster Yster".
â DĂ„ var han ung och vansinnigt söt och jag var jĂ€ttekĂ€r. Jag kunde sitta i timmar och bara stirra. DĂ„ visste jag inte att han inte var intresserad av flickor, men bara man fick titta pĂ„ honom rĂ€ckte. Jag var vĂ€l runt 15 Ă„r dĂ„.
Hur tror du att dina kompisar skulle ha beskrivit dig pÄ den tiden?
â För 20 Ă„r sedan trĂ€ffades vi ett gĂ€ng tjejer frĂ„n den tiden. DĂ„ sa jag, att jag bara kom ihĂ„g att jag var sĂ„ himla allvarlig och mörk med svart polotröja och kortklippt med hĂ€stsvans. Men dĂ„ svarade en kompis: âDu, du hade aldrig svart polotröja, du var aldrig sorgsen eller ledsen. Du skrattade jĂ€mt och berĂ€ttade roliga historier. Du hade ljusblĂ„ tröja och rosa tröja". Och de andra instĂ€mde. Det kom lite som en chock, de sprĂ€ckte hela bilden jag hade av mig sjĂ€lv.
Varför hade du den bilden?
â Jag ville vara en svĂ„r skrivande, tĂ€nkande skĂ„despelerska som grubblade mycket, men jag grubblade vĂ€l aldrig.
Men du har spelat mÄnga karaktÀrer med svÄrmod. Finns en sÄdan botten i dig?
â Ja, det tror jag. NĂ„gon sorts medfödd sorg. Det var inte tungsinne utan mer medfödd sorg, och den har jag förstorat upp och gjort till nĂ„got.
Marie hade lÀnge en bild av att hon var en svÄr skrivande och grubblande person i ungdomen. Men hennes barndomsvÀnner har pÄmint henne om att hon skrattade jÀmt och berÀttade roliga historier.
Marie fick utlopp för sitt skÄdespelarintresse pÄ flickskolan dÀr de höll pÄ mycket med teater. I 17-ÄrsÄlden var hon bland annat med i en uppsÀttning av My fair lady. DÄ kom nÄgra frÄn stadsteatern som uppmuntrade henne att fortsÀtta satsa.
Var du en stor talang?
â Ja, jag vet inte vad jag ska svara pĂ„ det faktiskt. AlltsĂ„ jag kom ju in pĂ„ Dramaten nĂ„gra Ă„r senare sĂ„ det mĂ„ste jag ju ha varit pĂ„ nĂ„got sĂ€tt. Men jag tĂ€nkte inte att jag var en talang. Jag tĂ€nkte mest pĂ„ att jag var sĂ„ intresserad och sĂ„ gĂ€rna ville.
En sak Ă€r ju att ha talang, en annan att ocksĂ„ trĂ€na stenhĂ„rt. Ăr du en trĂ€ningsprodukt?
â Jag Ă€r nog det, jag har trĂ€nat mycket. Jag hade ett vĂ€ldigt gott frö till nĂ„gonting, det Ă€r jag helt övertygad om. Jag hade en mental styrka, jag gav mig fan pĂ„ att jag skulle klara det pĂ„ nĂ„got vis. Men det handlade ocksĂ„, precis lika mycket som för en musiker eller konstnĂ€r, om att hitta sin egen röst.
NÀr Marie kom till Stockholm försökte hon prata fint och slipa bort den lilla östgötska dialekt hon hade.
â Men dĂ„ hĂ€nder det nĂ„got med en mĂ€nniska, för rösten Ă€r en mycket stor del av det hela. Du stryper nĂ„got i dig sjĂ€lv. Men den gamle skĂ„despelaren Olle Hilding hjĂ€lpte mig och sa: "Bry dig inte ifall det kommer ett och annat dialektord, det tar du bort sĂ„ smĂ„ningom". DĂ„ förstod jag mer och började hitta mitt eget inre sound som inte ska likna nĂ„gon annans.
Kan du ge nÄgot konkret exempel pÄ ditt sound?
â Nej, inte direkt, men nu nĂ€r jag spelar Ă€r jag inte rĂ€dd att ta de pauser jag vill i det ögonblicket. De kan se olika ut frĂ„n gĂ„ng till gĂ„ng, men jag kĂ€nner att jag landar.
Marie Göranzon har tagit emot flera fina priser pÄ senare Är. 2021 tilldelades hon Svenska Akademiens teaterpris och i Är fick tog hon emot Hederspriset pÄ Guldbaggegalan dÀr hon möttes av stÄende ovationer.
Marie minns nÀr hon för drygt 20 Är sedan stötte pÄ Svenska Dagbladets kulturkritiker Lars Ring som ocksÄ kommer frÄn Linköping.
â DĂ„ frĂ„gade jag om han nĂ„gonsin hört att jag kommer frĂ„n Linköping. Först blev han tyst, men vet du vad han svarade? "Jo, nĂ€r du Ă€r jĂ€vligt bra. Men det Ă€r sĂ„ lite att ingen som inte kommer frĂ„n Linköping kan höra det. DĂ„ förstĂ„r jag att du har slĂ€ppt alla spĂ€rrarna och Ă€r alldeles friâ.
Var dina förÀldrar oroliga hur det skulle gÄ nÀr du lÀmnade Linköping för Stockholm sÄ ung?
â Nej, inte sĂ„ farligt. Klart det fanns oro men de visade inte det, de var inte tjatiga pĂ„ det sĂ€ttet. De höll vĂ€l lite koll och sedan tror jag de blev lugnade nĂ€r jag trĂ€ffade Britt eftersom hennes familj fanns dĂ€r.
Britt Ekland, som senare blev vÀrldskÀnd filmstjÀrna och Bond-brud, bodde med sin familj pÄ Sturegatan i Stockholm nÀr hon studerade till skÄdespelerska pÄ Calle Flygare teaterskola. Marie hÀngde i samma studentkretsar och de blev snabbt nÀra vÀnner.
â Jag var ju mera hemma hos Britt Ă€n i mitt inackorderingsrum, sĂ„ jag kom in i en familj. Hennes mamma och pappa var sĂ„ himla gulliga.
Hon sov ofta över i Britts rum och mamman fixade alltid fram gÀstsÀngen, trots att Britt tyckte att den kunde stÄ framme jÀmt.
â Mamman ville att det alltid skulle vara rent och snyggt nĂ€r jag kom sĂ„ hon bar den dĂ€r jĂ€vla sĂ€ngen upp och ner för trappan. Men det var ju min stora trygghet. Trots att jag och Britt har levt sĂ„ olika liv Ă€r hon min allra nĂ€rmaste vĂ€n.
I 60 Är har Marie Göranzon spelat i mÀngder av teateruppsÀttningar, filmer och serier. Tidigare i Är tog hon emot Guldbaggens hederspris för sina insatser.
Strax efter flytten till Stockholm kom Marie in pÄ en privat teaterskola och började spela olika mindre roller. I en teaterförestÀllning i KungstrÀdgÄrden gjorde hon en insats som servitris och Lars Amble spelade en av huvudrollerna. De blev kÀra och ganska snart fick de en dotter. Marie var 21 Är gammal och sökte samtidigt in till Dramatens elevskola.
Du hade en karriÀr pÄ gÄng och fick barn, vad kÀnde du dÄ?
â Vet du, att det bara var bra. Jag var aldrig olycklig för det. Vi var en bra familj, Lars var nĂ„gra Ă„r Ă€ldre och stabil pĂ„ det sĂ€ttet. NĂ€r Lolo föddes sĂ„ började mitt liv. Det blev min startpunkt. Nu Ă€r det allvar, nu Ă€r det slut pĂ„ den hĂ€r jĂ€vla leken. Nu ska jag fokusera pĂ„ det jag vill. Jag visste att jag skulle komma in. Jag kĂ€nde att hon gav mig all den hĂ€r kraften och fokuset.
Av cirka 800 sökande till Dramatens elevskola gick Marie vidare till de sista 20. I slutfasen var det dags att trÀffa Dramatens jury som avgjorde vilka Ätta som skulle komma in.
â Den jĂ€vla juryn med Ingmar Bergman och alla de dĂ€r gubbarna. Men som tur var sĂ„ satt ocksĂ„ Bibi Andersson med som representant för de unga. NĂ€r de öppnade pappren kunde de lĂ€sa att jag hade fĂ„tt barn. DĂ„ sa Ingmar: âKlart att tjejen ska in, men vad fan ska du dĂ„ göra med din unge?â Han hade nio barn och Erland Josephson Ă„tta. DĂ„ sĂ€ger Bibbi Andersson: âDu, om du Ă€r sĂ„ jĂ€vla orolig för henne och barnet, kan inte du vara barnvakt Ă„t henne ibland dĂ„?â Han sa inte ett ord. Bibi kom ner pĂ„ festen sedan och sa att han aldrig kommer att sĂ€ga ett ljud mer om det, han blir sĂ„ jĂ€vla generad.
Marie kom in pÄ skolan och fick vardagen att gÄ ihop utan större problem. De hade en barnflicka och Lars förÀldrar stÀllde upp mycket.
â Jag kunde inte leva samma uteliv som de andra, men det gjorde ju ingenting. SĂ„ det var nĂ„got bra som började dĂ„, sedan blev det bara bĂ€ttre och bĂ€ttre, alltsĂ„ totalt. Det var inte alls kĂ€nslan att nu gĂ„r det Ă„r helvete.
Du kom frÄn Linköping och fick ganska snabbt möta stora namn pÄ Dramaten. Hur tacklade du det?
â JĂ€ttebra, kvinnorna var oftast vĂ€ldigt vĂ€nliga. Man fick ju presentera sig, niga och sĂ€ga vem man var och att man gick pĂ„ elevskolan. MĂ€nnen var lite sĂ„dĂ€r halvt uttrĂ„kade en del, men det var aldrig nĂ„gon som var elak.
Hur förde du dig?
â Lite mittemellan tror jag, jag dunkade ingen i ryggen, men jag var inte mesig. Jag visste hur man skulle föra sig, jag hade ju varit pĂ„ slott och herresĂ€ten runt östgötaslĂ€tten sĂ„ det hade jag lĂ€rt mig.
Hade du nÄgra bra knep?
â Ja, det Ă€r alltid bra att hĂ€lsa snyggt pĂ„ alla. Titta folk i ögonen nĂ€r man presenterar sig och vara allmĂ€nt hyfsad sĂ„ dĂ€r. Inte för insmilande, det Ă€r inte bra, och inte för arg. Det blev jag mer sĂ„ smĂ„ningom.
Marie Göranzon, Julia Dufvenius och Ărjan Ramberg under en repetition av Marie-Louise Ekmans pjĂ€s "Försökskaninerna" pĂ„ Dramaten 2017.
Marie gick ut scenskolan 1967. Erland Josephson var vÀldigt förtjust i den unga skÄdespelerskan och gav henne direkt en större huvudroll. Men det hackade under de inledande repetitionerna med de tvÄ lite Àldre manliga skÄdespelarna och den kvinnliga regissören som hon inte var förtjust i.
â Jag tog ju tid pĂ„ mig och de stod och himlade med ögonen och suckade. Jag tĂ€nkte att jag inte ska göra en sĂ„dan hĂ€r stor roll nĂ€r jag Ă€r sĂ„ ny. SĂ„ jag gick upp till Erland pĂ„ en lunch och sa att jag klarar inte av det hĂ€r. Jag förstĂ„r om de Ă€r irriterade, det Ă€r mycket text och jag har inte samma fart som de andra. De ville ju ut pĂ„ krogen i stĂ€llet för att lyssna pĂ„ mig som var ny.
Erland satte pÄ sin tweedkavaj, tÀnde sin pipa och visade tydligt att han minsann var teaterchef.
â Han konfronterade dem och sa âVa fan hĂ„ller ni pĂ„ med?â och gjorde klart att jag skulle göra rollen. Och du vet skĂ„despelare, de sa âĂ h, vad Ă€r det som har hĂ€nt? Jaa, det Ă€r klart att hon ska göra den".
Vad kÀnde du dÄ?
â Bra tĂ€nkte jag bara, sedan blev pjĂ€sen mitt genombrott med lite feta rubriker.
NÀr man lÀser om dig framgÄr det att du har sagt ifrÄn vid mÄnga tillfÀllen, nÀr började du med det?
â Ja, lite för tidigt kanske, man ska inte sĂ€ga ifrĂ„n för tidigt för man fĂ„r betala ett pris för det. SĂ„ jag brukar sĂ€ga till ungdomarna, att hĂ„ll kĂ€ften ett tag och vĂ€nta, lĂ€gg det pĂ„ de som Ă€r lite Ă€ldre.
Hon nÀmner ett konkret exempel vid ett stormöte pÄ Dramaten dÄ hon sade ifrÄn. Ingmar Bergman hade tagit tillbaka en skÄdespelerska som inte varit dÀr pÄ vÀldigt lÀnge och som av mÄnga inte ansÄgs vara lÀmplig att göra en stor huvudroll pÄ scenen.
â Jag sa till honom att det var vĂ€ldigt förnedrande att han kommer dragandes pĂ„ nĂ„gon som inte varit hĂ€r pĂ„ sĂ„ lĂ€nge. Ingmar blev helt vansinnig pĂ„ mig och flera andra. Men han kom ingenstans, för alla var ju galna pĂ„ honom. Sedan gick det nĂ„gra Ă„r och vi jobbade ihop med Fröken Julie och dĂ„ pĂ„pekade Ingmar att jag hade varit sĂ„ förbannad pĂ„ honom. Men jag svarade att han hade ju varit lika förbannad pĂ„ mig.
Men varför tror du att du vÄgade kliva fram?
â Jag vĂ„gade eftersom jag visste att vi var tvungna, man kan inte vara tyst, man kommer ju inte vidare med nĂ„gonting dĂ„. Sedan blev Ingmar och jag goda vĂ€nner nĂ€r vi gjorde Fröken Julie.
Hösten 2017 var Marie en av de som klev fram och vittnade om sina erfarenheter i det första stora metoo-uppropet âTystnad, tagningâ. De yngre skĂ„despelerskorna kunde ta rygg pĂ„ henne. Bara nĂ„got Ă„r senare sa hon i ett sammanhang att âJag har varit vĂ€ldigt rĂ€dd för mĂ€nnen, jag Ă€r fortfarande vĂ€ldigt rĂ€dd.â
KÀnner du sÄ nu ocksÄ?
â Ja, sĂ„dana som skriker och tar sig friheter. Det behöver inte vara att de ger sig pĂ„ tjejer fysiskt, utan bara deras röstresurser. NĂ€r en karl tar i sĂ„ dĂ€r nerifrĂ„n och upp och skriker blir jag vĂ€ldigt rĂ€dd.
Att du samtidigt vÄgar sÀga ifrÄn skulle vÀl kunna uppfattas som en motsÀgelse?
â Jo, men en modig mĂ€nniska Ă€r ofta vĂ€ldigt rĂ€dd. Det gĂ„r hand i hand. Det Ă€r dĂ€rför man blir sĂ„ rĂ€dd för sig sjĂ€lv nĂ€r man blir modig. Det Ă€r ju en motsĂ€gelse i det.
Tidigare i Är var hon i StrÀngnÀs för att spela i en stor teatersalong. TerrordÄdet pÄ ett konserthus i Ryssland hade nyligen intrÀffat. Hon satt i logen nÀr hon plötsligt hörde en man illvrÄla rakt ut.
â Hela mitt hjĂ€rta hoppade upp och slog dubbelslag. Jag undrade om det hade hĂ€nt nĂ„got, var det nĂ„gon som sköt. Det visade sig att en kvinna hade tappat bort sitt sĂ€llskap och en gubbe hade stĂ€llt sig upp mitt i salongen och skrikit âULLAAA!!!â. Vi trodde inte gubbjĂ€veln var klok. Jag fick lĂ€gga mig ner pĂ„ golvet i tio minuter. Han skrĂ€mde slag pĂ„ mig.
Marie har spelat i otaliga uppsĂ€ttningar pĂ„ de stora svenska teaterscenerna. Ăven om det har blivit en del filmer, bland annat 18 insatser som polischef Margareta Oberg i Beck-serien, sĂ„ trivs hon allra bĂ€st pĂ„ scenen i mötet med publiken. 81 Ă„r gammal har hon trappat ner, men Ă€r fortfarande aktiv som skĂ„despelerska. Samtidigt Ă€r hon hemma mer med maken Jan Malmsjö som fyllde 92 Ă„r i maj. I Ă„r firar de 50 Ă„r som gifta.
Dejtingprogram som "Love is blind" Àr ju populÀra nu. Tror du att du skulle kunna ge deltagarna nÄgra tips som skulle spela roll?
â Det enda rĂ„d jag kan ge Ă€r nog att man mĂ„ste komma ihĂ„g de dĂ€r första ögonblicken nĂ€r man trĂ€ffades, för de Ă€r otroligt viktiga. Att man inte glömmer det nĂ€r det blir en kris och man blir osams och tĂ€nker "jag orkar inte med den dĂ€r jĂ€vla idioten".
Marie och Jan trÀffades i Malmö dÀr de skulle spela en pjÀs ihop. De hade bara mötts flyktigt en gÄng tidigare. Jan jobbade vid tillfÀllet pÄ Tivoli i Köpenhamn med Ella Fitzgerald.
â NĂ€r han kom in sĂ„ tĂ€nkte jag, âdet dĂ€r gĂ„r inte, han Ă€r sĂ„ yvigâ. Innan jag skulle ta tĂ„get hem visade han mig runt i denna urtrĂ„kiga stad med parker. Plötsligt tog han mig i handen nĂ€r vi gick och vi satte oss pĂ„ en parksoffa och tittade. Han följde mig till stationen och nĂ€r jag klev pĂ„ tĂ„get tĂ€nkte jag att âdet hĂ€r var ju inte braâ. Jag var ju gift. Han var skild frĂ„n sin amerikanska danserska. PĂ„ den vĂ€gen Ă€r det. Det blev bra sĂ„ smĂ„ningom.
â Nu Ă€r han ju jĂ€ttegammal. NĂ€r jag ser honom sitta dĂ€r nĂ€r jag kommer hem sĂ„ tĂ€nker jag âjamen det Ă€r ju han, det Ă€r ju hanâ. Jag Ă€lskar honom lika mycket. Men jag tycker det Ă€r vĂ€ldigt jobbigt att det har gĂ„tt sĂ„ fort. Det Ă€r ju inte samma man som det var, men det Ă€r samma mĂ€nniska.
Du har tidigare pratat en del om hans Älderdom. Hur Àr det nu?
â Han Ă€r ju hemma med mig och jag sköter allting. Han Ă€r vĂ€ldigt vĂ€ldigt snĂ€ll. Han Ă€r lite dement, men klarar sig och kan svara pĂ„ tilltal. Men det stora problemet Ă€r att han inte Ă€ter nĂ€r jag inte Ă€r bredvid. En macka kan han ta. Sedan gĂ„r han tvĂ„ dagar i veckan pĂ„ dagverksamhet dĂ€r han sjunger för kĂ€rringarna. Det tror jag han tycker Ă€r kul.
Marie Göranzon har varit tillsammans med sin man Jan Malmsjö i över 50 Är.
Vad ger den hÀr upplevelsen dig för perspektiv?
â Jag tycker det Ă€r sorgligt, att det snart Ă€r slut. Jag kan ju gĂ„ före honom, men i rimlighetens namn sĂ„ ligger han mer risigt till. Och jag har ju aldrig varit ensam i hela mitt liv. Det perspektiv som ligger framför vill jag inte ens tĂ€nka pĂ„. Det blir som det blir. Jag tycker att allt ska vara som vanligt. Jag tĂ€nker att jag hĂ„ller pĂ„ med skĂ„despeleriet sĂ„ lĂ€nge jag orkar och ser till att han har det bra. Och sĂ„ fĂ„r det rulla pĂ„ tills det inte kan rulla lĂ€ngre. Man fĂ„r ta den dagen nĂ€r den kommer. Men det Ă€r inget jag ser fram emot med glĂ€dje.
Hur tror du att din relation till Linköping kommer att se ut framöver, kommer den att förÀndras?
â Det gör den vĂ€l om mina kusiner skulle försvinna, dĂ„ finns inte samma band lĂ€ngre. Men det kan ju hĂ€nda att det kommer nĂ„got nytt barnbarn som vill ner, det vet man ju inte. Eller barnbarnsbarn som sĂ€ger att âska vi inte Ă„ka till Linköping och tittaâ. DĂ„ stĂ€ller jag gĂ€rna upp. Eller ett teaterbesök igen kanske. Men alltsĂ„ Linköping finns ju alltid hĂ€r. Jag Ă€r ju född hĂ€r.