Snart tre år har gått sedan den förlossning som höll på att ta Marias liv ifrån henne. I dag är hon mer tacksam för livet än innan. "Jag är tacksam. Jag är tacksam för den sjukvård vi har, jag är tacksam att jag bodde i Linköping... Jag tänker att hade man bott i en mindre ort med mindre sjukhus kanske man inte heller hade klarat av det", säger hon.
– En del kallar mig för ett mirakel. Man ska inte överleva en sådan här grej. Så illa var det, säger Maria Arén.
I dag syns inga spår från den händelse som höll på att kosta henne livet för snart tre år sedan. Hon har lunchrast från jobbet som systemförvaltare på Region Östergötland, sitter på en lunchrestaurang med en kaffekopp framför sig, ser ut som vilken annan frisk 42-åring som helst.
Att hon fick chansen att leva vidare var dock inte självklart, med tanke på händelseförloppet under förlossningen av sonen Elis. Den livshotande blödning som då uppstod höll på att kosta henne livet.
– Det kommer över en ibland, att "gud, jag skulle ju inte ha varit här egentligen".
Graviditeten med sonen var, precis som graviditeten med hans nu sjuåriga storasyster, enkel.
– Det var inget konstigt. Jag mådde jättebra och allt var toppen, säger Maria.
Men, sedan var det dags för förlossning – och den skulle bli allt annat än enkel.
Efter att ha gått över tiden två veckor fick Maria tid för planerad igångsättning. Till en början såg allt bra ut. Värkarna kom i gång och det fanns ingenting som oroade.
– Men någon gång under värkarbetet vet jag att jag fick jätteont i sidan. Jag hade tydligen sagt att "det känns som att någon sticker mig med kniv".
Hon placerar handen snett nedanför naveln, för att visa var den huggande smärtan visade sig.
– Det gör ju ont att föda barn och ha värkar, men det där var liksom en distinkt smärta på ett visst ställe, förklarar Maria.
Samtidigt visade det sig att Elis, som fortfarande var i magen, började bli påverkad. Personalen tryckte på larmknappen, för att tillkalla fler medarbetare, minns hon.
– Då bara rasade det in folk från höger och vänster och de sprang med mig till operation.
Så snart Maria Arén vaknade efter operationen fick hon träffa sonen Elis. "De kom in med honom när jag låg på intensivvårdsavdelningen halvt nedsövd. De var jättebra och berättade som sagt vad som hade hänt, att allt hade gått bra, att Elis mådde bra och att jag skulle må bra", säger hon.
Maria kommer ihåg stämningen i rummet, känslan av att det var bråttom. Själv hann hon varken tänka eller känna så mycket, men hon förstod att det var allvarligt. Hon förklarar att förlossningen med dottern också slutade i ett akutsnitt, men att stämningen då var lugnare. Det här var något annat – och det förstod hon.
– Min pappa dog när jag var gravid med Nicki. Jag låg och tittade upp i taket och sa "hjälp mig pappa, hjälp mig pappa". Det hade jag som mantra hela vägen till operation, så jag fattade väl att det var något som inte var bra, men jag vet inte vad jag tänkte mer.
Under operationen skulle det visa sig att Marias livmoder hade brustit. Läkarna försökte stoppa blödningen och laga livmodern, men det gick inte.
– Det fortsatte bara att blöda och blöda och blöda. De fick liksom inte stopp på det.
De stora organen tog snabbt skada av den massiva blödningen. Läkarna behövde göra aortakompression för att upprätthålla cirkulationen. Snart fattades beslutet att livmodern skulle opereras bort.
– Eftersom livmodern var så trasig gick den inte att laga, förklarar Maria och tillägger:
– Skulle de inte tagit bort den skulle jag inte ha överlevt.
"Man är mer tacksam för livet. Man försöker att inte ta saker och ting för givet", säger Maria Arén om sitt synsätt på livet efter den tuffa förlossningen som hon var med om för snart tre år sedan.
Hur har du resonerat kring det, att de opererade ut livmodern?
– Jag var 39 när Elis föddes så jag var färdig med barn. Jag har två fina barn och var nöjd med det. Men det hade varit en jättesorg om man hade varit yngre och om man hade velat ha fler barn. Då tror jag att man hade mått helt annorlunda i dag.
Efter operationen låg Maria nedsövd i två dagar, innan hon vaknade upp på intensivvårdsavdelningen. För henne väntade främst en fysisk återhämtning, även om det i början var tufft att prata om det inträffade.
– Nu har det gått tre år så nu kan jag prata om det utan att bli ledsen, men i början var det jobbigt, säger hon.
Det psykiska tror Maria har varit svårare för hennes anhöriga att smälta, hantera och bearbeta. Det var de som fick höra "vi gör så gott vi kan". Hon konstaterar att hon själv var nedsövd, omedveten om att många läkare kämpade för att rädda hennes liv.
– De var liksom med varenda minut som det var kritiskt, jag var inte det. När jag vaknade var det ju bra.
Rent psykiskt har Maria egentligen aldrig påverkats nämnvärt av händelsen, menar hon.
– Jag och Johan har kunnat prata så mycket om det. Hade inte han varit världens bästa hade det nog sett helt annorlunda ut.
När Maria Arén får frågan om hon själv har smält hur allvarligt hennes tillstånd var vid födseln av sonen Elis säger hon "både ja och nej". Hon har svårt att förstå orden "livshotande blödning" som står i hennes journal, eftersom hon själv var nedsövd under den mest kritiska tidsperioden.
Hon är tacksam för den hjälp och det stöd som hon fått från sin mamma och svärmor. De var med under hela händelseförloppet och har därefter varit ett stort stöd för både Maria, Johan och barnen.
Dessutom blev Maria, maken och sonen kvar på BB i en och en halv vecka, innan det var dags att åka hem. Hon tror att familjen då fick en chans att smälta och bearbeta vad som hade hänt.
– Då fick vi också landa. Det var bara jag, Johan och bebisen med fantastisk personal, säger hon och tillägger:
– Det fanns inget annat att göra än att bli frisk och prata om allt som hade hänt.
Under den tiden genomfördes också ytterligare en operation. Vid den första, akuta operationen gick Marias urinledare sönder och vid den andra operationen skulle den lagas. Hon kände sig aldrig orolig över att bli sövd igen.
– Jag kände att ”de fixar det också”.
Och det gjorde de.
Efter det fick paret åka hem med sitt nyfödda barn, påbörja sitt nya liv tillsammans.
– Vi skulle flytta till ett stort hus precis i samband med att Elis kom. Jag tror det var två veckor efter. Då tyckte jag liksom att jag skulle vara "fit for fight", säger Maria och fortsätter:
– Där och då tror jag inte att jag förstod att jag var så påverkad som jag var, men när man ser tillbaka på det är det jättekonstigt att man trodde att man skulle kunna styra och ställa med flytt och två barn.
Maria Aréns första minne efter förlossningen och operationen är att hon vaknar upp på intensivvårdsavdelningen. "Jag vet att jag vaknar och tittar upp och ser att min mamma är där. Mamma och min man Johan. Ändå på något konstigt sätt så var inte min första fråga 'vad är det som har hänt?', utan det var precis som att jag visste vad som hade hänt", säger hon.
Under de tre första månaderna var Maria sjukskriven och Johan föräldraledig, för att hon skulle få en chans att återhämta sig fysiskt. Hon minns några månader av hjärntrötthet, där hon inte kunde ta in för mycket information på en och samma gång. I dag mår hon bra, både fysiskt och psykiskt.
– Det kommer över en ibland, det gör det, men jag mår bra i dag. Det är inte så att jag har något trauma efter det eller så, men man blir mer tacksam för livet.
I Marias journal står det att hon förlorade 13 liter blod under operationen. Utan det blod som hon därför fick hade hon inte överlevt – och nu vill hon uppmana fler till att bli blodgivare.
– En del tycker säkert att man tjatar, men det struntar jag i. Man kan inte framställa blod på något annat sätt än att folk delar med sig. Det är bara så. Om ingen ger, då har vi inget.
Vad vill du säga till dem som inte är blodgivare i dag?
– Gör det bara. Du delar med dig av 4,5 deciliter, som kan rädda liv. Varför skulle du inte göra det?