"Linköping är en jättefin stad att leva och bo i. Det går inte att säga något annat. Samtidigt tycker vi att det finns ett antal saker som inte är bra." säger Christer Mård.
Måndagsintervjun
– Politik har ju aldrig varit någon plan för mig, men nu är jag mitt i det.
Christer Mård, 70, skrattar.
Vi står och pratar utanför St Larskyrkan mitt i Linköping och Christer försöker posera medan kollega Bomgren fotograferar.
I en serie intervjuer möter vi de som tidigare styrde LHC och får en inblick i deras nya vardag. Tidigare har vi mött de tidigare klubbdirektörerna Mike Helber och Anders Mäki, som idag gör karriärer i näringslivet. Nu är turen kommen till han som var deras chef, förre LHC-ordföranden Christer Mård, i dag ordförande för partiet Linköpingslistan.
Du skulle kunna vara pensionär och lukta på blommorna, men i stället väljer du att vara med och starta ett politiskt parti. Varför?
– Jag tycker om att vara med och påverka en utveckling. Och vi tycker att det finns utrymme för ett lokalt parti som inte styrs av ett riksdagsparti, som har friheten att driva de frågor som vi tycker är bäst för Linköping.
"Vi" är framför allt Mård och Linköpingslistans grundare Michael Cocozza. De är loken i det parti som hoppas ta plats i kommunfullmäktige efter höstens val.
– Linköping är en jättefin stad att leva och bo i. Det går inte att säga något annat. Samtidigt tycker vi att det finns ett antal saker som inte är bra. Som till exempel gängkriminaliteten. När kommunen har ett så stort överskott som man har så finns det stora hål att fylla igen. Då säger en del att vi slösar med kommunens resurser, men om man kan lösa problemen nu så behöver det inte kosta så mycket sen.
Så vad vill ni göra mot gängkriminaliteten?
– Kortsiktigt måste man öka tryggheten just nu. Och det gör man med närvaro av polis, det sociala och föreningslivet. Dessa måste ges bättre förutsättningar att finnas där. Men vill du nå resultat på lång sikt, med arbetslöshet och skolresultat, så måste det till åtgärder tidigt i kedjan. I förskola och i jobbsatsningar. Förebilderna i dessa områden måste ha jobb och barn och ungdomar måste ha skolresultat som möjliggör vidare utbildning och arbete.
Christer Mård växte upp i Vikingstad, eller Norra Valkebo som kommunen hette då, och både pappa Börje och mamma Gerd var aktiva i Folkpartiet. Det blev även Christer, bland annat i liberala ungdomsförbundet där han lärde känna Michael Cocozza.
När Cocozza bröt sig ur Liberalerna och bildade Linköpingslistan så följde Mård strax efter.
Vad är det för utveckling i Folkpartiet och Liberalerna som gjort att du inte är kvar där?
– När jag gick in i partiet på 70-talet så gjorde jag det för att Bengt Westerberg kom in och drev mycket näringslivsfrågor som jag tilltalades av. Sen jobbade jag som politisk sekreterare på landstinget några år och hade då ambitionen att få ytterligare positioner i partiet. Men jag fick annat jobb i stället.
– Det var enkelt att vara folkpartist, vi var en stark mittenkraft på den tiden. Moderater var moderater och sossar var sossar så det fanns ett mycket större utrymme i mitten. I dag har nästan alla partier rört sig mot mitten och det är också förklaringen till att ytterpartierna växer.
– Med mindre utrymme i mitten har det blivit svårare för Liberalerna att profilera sig med frågor. Jag tycker partiet har blivit otydligare när de letat efter frågor för att synas. Sen har ju, oavsett vad man tycker, frågan om man ska vara med sossarna eller borgerliga sidan med stöd av SD varit en vattendelare i partiet. Plus att jag tycker partiet tappat skolpolitiken helt. Mitt engagemang för partiet har bara minskat och minskat, jag känner helt enkelt ingen samhörighet i den utveckling det har tagit.
Du skrev nyligen ett inlägg på sociala medier om att Linköpingslistan vill verka för att förorter som Ljungsbro, Vikingstad, Malmslätt, Linghem, Sturefors och Vreta Kloster borde ha bibliotek och vårdcentral. Varför?
– Jag tror att det är en grundförutsättning för samhällsutveckling att få människor engagerade där de bor. Är man inte engagerad så blir det som det blir. Och jag tror att bland annat bibliotek och vårdcentral är grund för ett lokalt engagemang.
Christer Mård är för många bekant från sina år som regionchef i Svenskt Näringsliv och ordförande Linköping HC.
I Norrbotten ser man ju nu hur det privata näringslivet lyfter tidigare insomnade bygder. Vem har störst ansvar i detta, det privata eller det offentliga?
– Om du läser Michael Cocozzas bok "Linköping 1921" så ser du hur näringslivet förr tog ett större ansvar för samhällets utveckling. Man byggde det som kommunen inte klarade av själv. I dag har vi fått ett samhälle där kommunen ska göra allting. Så pendeln har svängt. Det vore en styrka för samhället om man hade en starkare ingång från båda håll.
Tror du att Linköpings förorter kan livas upp utan att tillföras stora näringar?
– Ja det tror jag. Föreningslivet är en nyckel på många sätt. En kommun kan aldrig bygga fram ett engagemang. Det måste komma underifrån, från föreningsliv och skola. Därifrån är det lättare att nå ut till människor på orten. Jag ser inte att det finns så många andra möjligheter. Näringslivet kan ju också delta i det engagemanget. Sverige är ju unikt med sitt föreningsliv där folk engagerar sig för att de vill vara med, utan att få betalt. Jag är orolig för det engagemanget, folk är i dag väldigt upptagna med mycket annat. Försvinner det engagemanget så får vi ännu större segregation i landet.
– Vi tycker därför att kommunen i princip inte ska ta ut någon hyra av föreningslivet när de hyr in sig i kommunala fastigheter. Det är inte gigantiska summor för kommunen men för föreningarna är det ett ständigt slit för att få in pengar till dessa kostnader. I stället borde kommunen bjuda på hyran som ett tack med orden ”tack för att ni gör denna stora insats på er fritid med att hålla ungdomar och äldre sysselsatta”.
På tal om föreningar, du har ju tillsammans med bland andra Michael Cocozza engagerat dig i att försöka lyfta herrfotbollen i stan, vilket mest resulterat i konflikter med Linköping City. Kommer ni att lyckas?
– Nej, det tror jag inte. Det är otroligt svårt att bygga ihop två kulturer med olika ingångsvärden. Ska den totala fotbollen i Linköping kunna bli bättre så är jag övertygad om att Linköpings FC behöver ha både ett dam- och ett herrlag.
Som ordförande var Christer Mård ofta nere på A-lagets träningar. Här med målvakten Christian Engstrand i april 2014 inför den tredje semifinalen mot Skellefteå.
Varför startade ni inget herrlag under dina femton år som ordförande i LFC?
– På den tiden fanns inget intresse för herrlag att ha damlag. Den strukturen kom först när storklubbarna ute i Europa började med det. Vi var kanske naiva som trodde att ett väldigt framgångsrikt damlag skulle generera så mycket intäkter så att det skulle kunna växa av egen kraft. I stället såg vi efter vår absolut bästa säsong 2016, med Martin (Sjögren, tränaren) i spetsen, att sponsorintäkterna inte ökade med en enda krona. Så vi hade inte råd att behålla spelarna. Damfotboll i sig genererar inte tillräckligt mycket pengar för att kunna växa, de som har varit framgångsrika har varit beroende av stora privata bidrag och det är inte långsiktigt hållbart.
Du har uppenbarligen mycket energi kvar, varför slutade du i LHC (2016)?
– 20 år är lång tid. Jag vill inte uppfattas som en person som hänger sig kvar när inte folk vill ha mig kvar. Jag hade en väldigt stark anknytning till Mike (Helber, klubbdirektören som slutade 2015) så när han slutade kände jag att det nog var dags för mig också. Uppdraget att vara ordförande i LHC kräver mycket. Jag blev där på 2010-talet ansvarig för Svenskt Näringslivs regionala verksamhet, med flera dagar i veckan i Stockholm, och då tappade jag lite närheten. Jag kunde inte vara på träningar som jag alltid velat. Så det kändes rätt. Men det var absolut inte så att jag tänkte ”fan vad skönt att jag slutade”.
Saknar du det?
– Jag ser ju nästan alla matcher på plats fortfarande och det jag saknar är att sitta före matcherna och diskutera hur det ska gå. Och efter matcherna gå ner i omklädningsrummet, antingen glad, halvglad eller sur. Att leva med ett elitlags fram- och motgångar, den känslan är i grunden obeskrivlig. Särskilt när man har gjort något bra. Den kan man inte uppleva så lätt någon annanstans. Det saknar jag.
– Jag saknar inte ekonomin och reaktionerna man får när det inte går bra. Det är ganska ansträngande. Jag hade som princip att alltid svara dem som skrev, hur dumt det än var. Det kunde vara 50 mejl vissa dagar. Sånt saknar jag inte, även om många av kontakter vände och blev positiva när de fick svar.
"Jag tycker om att vara med och påverka en utveckling. Och vi tycker att det finns utrymme för ett lokalt parti som inte styrs av ett riksdagsparti, som har friheten att driva de frågor som vi tycker är bäst för Linköping." Så säger Christer Mård om uppdraget som ordförande i Linköpingslistan.
Christers koppling till LHC i dag är som ordförande för valberedningen.
– De unga spelare som kommer upp i dag har en oerhörd potential om vi förädlar dem rätt. Jag tror Klas Östman är exakt rätt person för det. Jag kan fortfarande inte förstå varför Klas inte blev huvudtränare när Dan (Tangnes) slutade 2018. I stället tog de Tommy (Jonsson) och sen Robertsson (Bert). Det hade sett helt annorlunda ut i dag om de valt Klas direkt.
Hur då annorlunda?
– Klas bygger något nytt, det kommer ta sin tid, så klubben tappade några års utveckling där när han kom in först 2021. Klubben är på väg mot något väldigt bra, något som jag tycker Linköping kännetecknas av. Det är bra människor som leder laget.
Om vi sitter här efter valet i september, vad skulle du vara nöjd med för resultat då?
– Att vi får så många procent att vi blir representerade i fullmäktige och att vi blir det med så många, kanske 4-5 stycken, så vi kan bilda en grupp där. Så 4–5 procent kanske.