Människor vandrade över grusgångarna på centrala griftegårdarna i Linköping under alla helgons dag. Som om dagen inte var ödesmättad i sig själv fanns pandemin extra närvarande i och med veckans restriktioner. Stämningen ramades in av gula trädkronor, regnande höstlöv och mjuk musik från SVT:s husband, som övade inför kvällens direktsända samtalsprogram under ett tälttak.
– Vi har inte gått ut med att vi ska vara här, på grund av de nya restriktionerna. Sen kommer det väl att röra sig lite folk här ändå, säger Viveca Svedberg-Persson, produktionsansvarig på SVT.
Varför väljer ni att genomföra programmet i år?
– Alla helgona är en högtid som betyder mycket för många. Vi genomförde det här förra året och vi tycker att det är nästan ännu viktigare i år. Jag tror att vi som svenskar har börjat prata mer om döden nu, oavsett om vi vill eller inte.
Även Svenska kyrkan hade satt upp ett tält på en av griftegårdens gångar. I tältet stod 20 stolar uppradade på restriktionsavstånd. Man hade även lämnat utrymme utanför tältet om fler ville lyssna till de korta minnesstunderna som hölls på eftermiddagen.
– Det kommer att vara kvartslånga minnesstunder i tältet, sen är det paus i en kvart så att folk kan cirkulera. Det kommer både präst, kantor och musikanter som man kan lyssna på, säger Arne Bringnäs, lagförman griftegårdarna.
Fanns det någon tanke att ställa in?
– Det fanns beslut om att vi absolut inte skulle vara inomhus i alla fall, sen har det varit diskussioner fram och tillbaka. Men församlingarna har tryckt på så nu blev det såhär när vädret tillät.
Vid många av gravstenarna fanns ljus som brann och färska granriskransar lades ner. Besökarna höll sig till de bredare gångarna och rörde sig instinktivt ifrån varandra under möten.
– Vi gav oss ut för att det var bra promenadväder och kanske lite mindre folk på förmiddagen. Men här är det ju inga problem för det finns så många sidogångar att gå ner på om man får möte. Det är väldigt välordnat, säger Lilian Ralphsson.
Vad har ni annars för reaktioner på de nya restriktionerna?
– Att det är väldigt jobbigt för kulturen. Vi har en son på operan i Göteborg som vi skulle ha åkt och tittat på. Där är de väldigt besvikna. Annars har vi tur. Vi är ju i alla fall två, så det finns alltid någon att gnälla på (skratt). Vi har många vänner som är ensamma, för dem är det värre igen, säger maken Jörgen Ralphsson.