Under den period som Cornelia Tonéri led av hälsoångest spenderades mycket tid på vårdcentralen. I dag jobbar hon själv inom Region Östergötland – men besöker inte längre vården privat i samma utsträckning. "Jag älskar sjukhus. Jag känner mig trygg där. Där kan jag få hjälp om det är något", säger hon.
Cornelia Tonéri sitter uppkrupen i den gråa soffan i familjens vardagsrum. I hörnet av rummet står ett skrivbord, varifrån 46-åringen brukar skriva och publicera sina inlägg på bloggen ”Lite mera rosa”.
Att leva livet lite mera rosa handlar enligt henne om att inte begränsa sig. Att vara tacksam. Att hitta glädje i stort som smått i vardagen.
– Det är att titta ut och se att "ja, det snöar i april och vi satte på sommardäcken, men tänk att det är så mycket mer dagsljus nu än vad det var vid vintersolståndet".
Det är att ta en promenad till pizzerian för att sedan avnjuta en middag i kvällssolen vid Kinda kanal.
Det är att resa och upptäcka nya platser.
Det är att längta efter morgondagens första kopp kaffe redan när man lägger sig i sängen på kvällen.
– Vi ser ofta långt bort efter lyckan, efter glädjen, efter de stora upplevelserna – och så missar vi det.
Cornelia funderar, fortsätter:
– Det här låter som en utopi. Alla dagar är inte så för mig heller, men man kan alltid välja att se något litet.
Det tror hon kommer från att hon, som barn, inte hade några givna förutsättningar.
– Allt det jag har, som är någorlunda normalt i livet, har jag skaffat mig själv på något vis efter en ganska dysfunktionell uppväxt.
Men, även i vuxen ålder har vissa tuffa och mörka perioder passerat. Cornelia har tidigare levt med hälsoångest, vilket gjort livet nattsvart i perioder.
– Livsglädjen försvinner för att man lägger all energi på att vara rädd för att dö. Ingenting har en mening – inte att äta, inte att gå upp, inte att prata...
Cornelia Tonéri är tacksam för det liv hon har skapat, trots att uppväxten var dysfunktionell och förutsättningarna inte alltid varit de bästa. "Det där har bara följt med, från att jag skaffade min första egna lägenhet och det började kännas som ett riktigt liv", berättar hon.
Cornelia beskriver hur hälsoångesten kom plötsligt, som en stor chock. Året var 2008 och hon hade gått igenom en period av mycket stress.
Hon hanterade och bearbetade det som hände omkring henne, tog tag i sitt välmående. Började träna. Arbetsbelastningen på jobbet lättade.
Då kom smällen.
– Det började med att jag såg röda prickar här, i armvecket, på handlederna och i knävecken, säger hon och stryker sig över huden.
Cornelia besökte vårdcentralen. Efteråt sökte hon information om prickarna – och plötsligt var hon övertygad om att hon led av en dödlig blodsjukdom.
– Det är som att det bara öppnas en avgrund för mig, minns hon.
Till Linköping flyttade Cornelia Tonéri, för första gången, för drygt 20 år sedan. Hennes instinktiva tanke var "hur ska jag fort kunna ta mig härifrån?". Några år gick – och känslan för Linköping var densamma. Hon tog sig vidare till Halmstad. "Linköping är den enda staden jag flyttat tillbaka till", berättar hon.
Hon berättar att hon, som då var 31 år, aldrig tidigare hade varit rädd för sjukdomar.
– Den känslan som jag kände då, den vill jag inte ge min värsta fiende. Jag tror att jag då fick känna hur det känns att få en dödsdom på riktigt. Jag bara känner att ”jag ska dö, jag har en dödlig blodsjukdom”.
Kommande nio månader spenderade Cornelia mer tid på vårdcentralen än någonsin förut. När utslagen försvann, för det var ju ingen dödlig blodsjukdom som låg bakom dem, upptäckte hon nya symtom på sjukdomar.
– Det var inte förkylning eller halsfluss, utan allt jag hade var dödligt.
Hur kändes det?
– Det var bara svart. Jag levde inte då, säger Cornelia och utvecklar:
– Alla de här symptomen som jag hade, de blev ju fysiska. Jag hade ont i huvudet, jag hade domningar i armen, jag hade domningar i fingrarna...
Cornelia Tonéri kallar sig för "den ofrivillige östgöten". Det var egentligen bara några år sedan som hon upptäckte Östergötlands faktiska charm, menar hon. Först då kändes Linköping som hemma. "Och ett bra hemma", förtydligar hon.
Hon minns att hon var på fotbolls-EM i Österrike under tiden då hon mådde som allra sämst.
– När jag tittar på bilderna ser jag att jag ler, men jag vet att jag tänkte "vad kul att jag fick uppleva det här innan jag dör".
Varje gång Cornelia besökte vårdcentralen, och fick ett lugnande besked, kom livsglädjen tillbaka. Men bara för en stund.
– Den stunden när jag gick ut, då kände jag ett litet hopp av livsglädje. Sedan kunde det ta en timme, eller en dag, så hittade jag nästa grej, berättar hon och tillägger:
– Jag kunde inte själv se hur orimligt det var.
Cornelia Tonéri är en mångsysslare, som inte är rädd för att prova nya saker. När hon läste till journalist var hon äldst i klassen, men det hindrade henne inte. Nu drömmer hon om att bli ekonom.
I januari 2009 besökte Cornelia vårdcentralen på grund av huvudvärk. Där fick hon träffa läkaren Frida – som kom att förändra hennes liv.
– Det glömmer jag aldrig.
Under besöket fick hon läsa en text om hälsoångest och Frida berättade om tillståndet.
– När jag fick läsa om det, då började jag gråta – för då läste jag om min sjukdom, säger Cornelia och fortsätter:
– Min sjukdom var inte att jag var dödligt sjuk. Min sjukdom var att jag var rädd för att vara sjuk.
Det var en lättnad att förstå.
– Då behövde jag inte fokusera på att jag hade bröstcancer, hjärnblödning eller stroke, utan jag hade hälsoångest. Sedan ska jag inte säga att jag gick därifrån och var frisk, men det var så fantastiskt att hon såg det.
Trots sin dysfunktionella uppväxt lyckades Cornelia Tonéri skapa ett liv som hon trivs med. "Det är verkligen en sådan sak som jag kan gå och reflektera över och vara tacksam för, att jag fick chansen att vara en av dem som inte följde samma mönster", säger hon.
Sedan dess har Cornelia på olika sätt behandlat sin hälsoångest, bland annat genom akupunktur och samtalsterapi.
I april 2014 skrev hon ett inlägg på sin dåvarande blogg, vilket fick rubriken "När livet vänder".
– Det var då jag kunde känna att jag var helt frisk, säger Cornelia och fortsätter:
– En numera kollega till mig, då var hon bara en bekant, skrev på Facebook att hennes före detta man och barnens pappa hade gått bort i cancer. Jag skrev ett ärligt och välmenande "jag beklagar sorgen" och efter det kände jag att "jag fick inte cancer av att skriva det".
Cornelia Tonéri bloggar om sitt liv, och resor, under namnet "Lite mera rosa". Namnet är också ett levnadsmotto, som handlar om att sätta guldkant på vardagen.
Senare samma kväll fastnade hon framför ett program som handlade om en ung kille med ALS. Det hade varit otänkbart bara några månader tidigare.
– Jag insåg, när jag har tittat klart, att jag inte hade ALS heller. Då kände jag att "nu är jag här, nu har jag kommit ur det här".
Samtidigt måste Cornelia vara på sin vakt. Vid två tillfällen har hennes hälsoångest nämligen kommit tillbaka. Skillnaden är att hon nu har verktygen för att hantera ångesten, även om hon konstaterar att hon självklart inte är immun.
– Det har slagit till ganska hårt vid ett tillfälle. Jag hade hjälpt en kompis att bära en soffa, och antagligen sträckt mig, men av någon anledning var jag troligen svagare psykiskt då och det fick mig att tro att jag hade bröstcancer.
Det var i februari 2017, minns Cornelia. Året då hon skulle fylla 40. Hon hade planerat ett firande, men tänkte att hon får lägga det på hyllan. Hon skulle ju dö.
– Det som är bra är att det året man fyller 40, då får man gå på mammografi första gången.
Cornelia Tonéri konstaterar att hälsoångest är ett märkligt tillstånd. "Jag fattar verkligen att det är svårt att förstå, för jag förstår det inte själv när jag är frisk", säger hon.
Så småningom kom beskedet. Medan Cornelia öppnade brevet kände hon fortfarande den spännande värken i bröstet.
– Jag kunde typ inte röra armen, minns hon.
Men brevet berättade att hon inte alls var sjuk. Hon hade inte bröstcancer. Den rörelse med armen, som bara några minuter tidigare orsakat smärta i bröstet, gick plötsligt att göra utan problem.
Nu föreläser, och bloggar, Cornelia om hälsoångest. Hon, som är utbildad journalist, skriver dock framför allt om resor och andra upplevelser som sätter guldkant på vardagen.
För det är precis så hon vill leva sitt liv – med guldkant, lite mera rosa.