Om någon hade sagt till en yngre version av Jonna att hon en dag skulle syssla med yoga hade hon kanske fnyst.
– Jag har sysslat med fälttävlan, ägnat mig åt hård fysisk träning som spinning och älskat att känna endorfinerna spruta. Men en ridolycka och utmattning 2016, efter två tuffa graviditeter, satte stopp för det.
Hon ordinerades fysioterapeutisk hemrehab och skulle göra samma fyra yogaövgningar varje dag, hela sommaren.
– När jag klagade över att det var tråkigt sa min fysioterapeut att "din hjärna ska öva sig på att ha tråkigt". Det kan vara svårt nog för en individ som hela tiden vill mer – och ofta för mycket.
Jonna gick från ett "åh, va tråkigt" till ett "wow!" och utbildade sig till mediyogalärare.
Region Östergötland bedriver ett projekt där man får stimulansmedel från RCC, Regionalt cancercentrum, för att erbjuda mediyoga för patienter med cancer.
Just mediyoga är en terapeutiska yogaform för svensk hälso- och sjukvård som det bedrivs forskning kring. En sammanställning av den forskningen visar på såväl fysiska som psykiska effekter.
Förebilden är Region Uppsala som drog igång 2014 och som har kombinerat mediyogan med samtalsterapi.
Varför yoga för cancerpatienter?
– När den medicinska vården är slut får många ångest. Tumören kan vara borta, men de känner sig ändå inte friska. Många är hjärntrötta och känner oro för att cancern ska komma tillbaka. Kanske undviker också omgivningen att prata om sjukdomen och man förväntas börja jobba och allt ska vara som vanligt. Men inget är som vanligt.
Och hur hjälper yogan?
– Vid smärt och stress kan man koppla ihop kropp och knopp genom att gå in i sig själv och aktivera sitt lugn- och rosystem. Med tiden lär du dig också att stanna kvar i den känslan efteråt.
– Det är inget hokus pokus. Det fungerar.
Jonna har 60 deltagare, från olika cancermottagningar, i fyra grupper.
– Det är väldigt kul att få vara med och forma den här nya verksamheten. Där har ingått att informera och ha yoga med medarbetare inom cancervården.
Jag får vara med. Vi är tio i rummet (några är med via Skype), belysningen är dämpad, levande ljus och lugn musik omger oss.
Alla har egen yogamatta och kudde. Jonnas röst är lugn, så lugn, när hon guidar oss in i våra kroppar.
Vi blundar, ligger på rygg och försöker slappna av i alla muskler. Djupandas med buken och gör mjuka enkla övningar där vi inte ska ge mer än 70–80 procent av vårt max.
"Fokusera bara på andningen, låta alla andra tankar flyga iväg på små moln".
Oj, så svårt! Jag kommer ideligen på mig själv med att tänka på allt möjligt annat.
Jonna berättar om näscykeln, hur andning genom enbart vänster näsborre stimulerar lugn- och rosystemet, medan höger är mer kopplad till energi, kreativitet, kamp och flykt. Vi provar att växelandas.
Efteråt upptäcker jag att det finns mycket skrivet om näscykeln och det biologiska fenomen som gör att kroppen under sömn väljer att växelandas med en näsborre åt gången.
Timmen går fort. Jag är varm i hela kroppen, lite sömnig – och väldigt avslappnad.
Jag anar att känslan för de mer yogavana, som lyckas mota alla andra tankar än den på andningen, är än större.
En av deltagarna är Susanne Lindström, 54. Hon har obotlig cancer i bukspottskörteln, som spridit sig.
– Jag lever tre månader i taget. Både yogan och regionens promenadgrupp har gett mig verktyg för att få ner blodtrycket, slappna av och framför allt få nya vänner att byta tankar med. Sammantaget fungerar det som en tröst.
– Jag vill yoga så länge jag orkar. Vi cancersjuka håller så hårt i livet. I december får min yngsta dotter sitt första barn. Det vill jag få snosa på, så än kan jag inte lämna in. Men jag har packat olika små ålderslådor till bebisen, så att jag är med på ett hörn vad som än händer.
Anders Callenås, 69, menar att hans biverkningar minskat av den fysiska och psykiska träning han deltar i.
– Den bevisade effekten av fysisk aktivitet finns bland annat beskriven i den cancerdrabbade läkaren Anders Södergårds bok "Cancerkampen". Och jag uppmanar fler män att våga prova yoga, det fungerar riktigt bra, säger Anders.
Intill honom sitter Urban Sandberg, 70, och aktiv i Patientföreningen mot prostatacancer i Östergötland.
– Man är som ett geléhallon, och så skönt slut, resten av dagen, säger han.
Japp. Så känns det. Inget hokus pokus. Bara skönt geléhallon.