Corren möter Ewa, Anna och Gun för att prata om Transammans, ett nystartat nätverk i Linköping till föräldrar med barn som är transpersoner. EWa, Anna och Gun är som vilka föräldrar som helst. Det är i mångt och mycket deras barn också. Men i många andra vuxnas ögon är de inte det.
– Barnen är vanligtvis toleranta och nyfikna, mycket mer accepterande än vuxna. En hel del vuxna har fördomar som de överför till sina barn. Det gäller alla fördomar och även de fördomarna mot transpersoner. Detta kan göra våra egna barns liv till ett helvete, säger Ewa.
Inget tabubelagt tema
Transpersoner är de personer som identifierar sig med det kön man inte är född i. Vissa kan veta och känna det redan från början, medan vissa blir fullt medvetna om det som vuxna. "Resan" från att veta det till att våga erkänna och lyckas få hjälp för att göra något åt saken är lång och tung. Ewa, Anna och Gun träffades genom ungdomsmottagningen där deras barn går.
– Gemensamt för oss här är att våra barn hade berättat det för oss tidigt och ämnet var aldrig tabubelagt hemma. Tvärtom. De behöver stöd på sin resa för att stå ut med depressioner, väntan och panikångest även om varje enskild transpersons resa kan se annorlunda ut, säger Anna.
Alla ska passa in
Det är en stor utmaning för föräldrarna att ge just det stöd i vardagen som behövs för stunden. Styrka och mod får föräldrarna mycket av varandra inom nätverket; de byter erfarenheter och förstår varandra. Tillsammans är de starka och har roligt. Barnen och ungdomarna vill inte älta saker och ting, vill egentligen oftast inte prata så mycket om sina problem samtidigt som de inte mår bra, inte sover, inte orkar gå till skolan och inte vågar idrotta. Och det ska föräldrarna hantera.
– När de är yngre är livet oftast enklare trots att många redan som barn kan bli utsatta av sin omgivning för elakheter och ryktesspridning via sociala medier. Men i puberteten förändras allt, kroppen, rösten, utseendet, samtidigt som kraven att passa in ökar. Då blir livet riktigt jobbigt i det kön man inte känner som sitt, säger Gun.
Könsneutrala toaletter
Enligt föräldrarna kan skolor och samhället göra mycket mer för att sprida kunskaper och därmed underlätta livet för gruppen som ligger högst i självmordsstatistiken.
– På många skolor råder det verkligen en tolerant stämning medan det på andra är hårt. Många små vardagssaker är ångestladdade för våra barn, som till exempel att gå till omklädningsrummet eller toaletten. Det borde finnas könsneutrala sådana överallt, som är för både tjejer och killar, säger Anna.
Transpersonernas situation har blivit mer uppmärksammad under de senaste åren men okunskap är fortfarande stor. Det vanliga är att folk blanda olika begrepp och tror att det har något med sexualitet att göra. Det har det inte.
"De är starka"
Det viktigaste är att var och en kan leva som den person man är och känner sig som. Men en tjej kan inte leva som en tjej om hon ser ut som en man. Väntan på en könsoperation är dock lång och BUP:s stöd under tiden ytterst begränsat.
– För våra barn som ska könsopereras är varje dag som ett år. De längtar efter sitt riktiga jag. Varje ny dag är ny överlevnadskamp, något som många andra vuxna inte kan förstå. Våra barn kämpar för livet och vi med dem. Vi är stolta över dem, att de vågar, att de orkar. De är starka, säger Ewa.
Den här veckan är det Regnbågsveckan med många aktiviteter och föreläsningar vars mål är att öka Linköpingbornas kunskaper om hbtq-frågor. På fredag arrangerar nätverket en föreläsning på Linköping Konsert och kongress, kl 16.
Fotnot: Ewa, Anna och Gun heter egentligen något annat.