Svetlana Vasyutina använder sig av översättningsverktyg i telefonen för att berätta om sin brorson, som 19 år gammal har kallats in som soldat i Ukraina.
Persienner hänger söndertrasade i fönsterkarmar och ett ensamt kylskåp står i resterna av en bombad byggnad.
Sjuksköterskan Svetlana Vasyutinas hemstad Vasylivka är ockuperad, och hon visar bilder i sin telefon. Hennes man är kvar i södra Ukraina. Han arbetar som lokförare.
– Vi pratar varje dag, säger Svetlana, som nyss firade sin 40-årsdag här i Sverige.
När hon lämnade Ukraina förra våren var familjen tvungen att gå en lång bit genom ockuperat område. Sedan slutet av april bor hon i en kyrka i Mantorp tillsammans med sina två barn, sin mamma och en vän.
Svetlanas 19-åriga brorson som gick en utbildning i det militära måste nu kriga för Ukraina. Hon visar en bild på honom i krigsmundering, en bild som hon inte vill dela med tidningen eftersom det kan innebära en risk för hans liv.
Svetlana Vasyutinas systers bil har blivit skjuten och sönderslagen under de ryska attackerna.
Svetlana Vasyutina är sjuksköterska och fyller 40 år under denna vecka.
Svetlana Vasyutinas är en av de fyra kvinnor som Corren har pratat med, om hur deras vardag fungerar i Sverige.
Flyktingar från Ukraina har inte rätt till Svenska för invandrare (SFI), eftersom de har kommit hit under massflyktsdirektivet. Det innebär att de får tillgång till vård, mediciner och andra samhällsfunktioner. Men inte till SFI, som riktar sig till personer som har uppehållstillstånd, är folkbokförda i en svensk kommun och är över 16 år.
En utmaning för Svetlana är något så enkelt som att kunna betala på internet. Det bankkort som hon har fått av Migrationsverket fungerar inte på nätet. Tågbiljetter går att köpa på Pressbyrån – men i Mantorp finns det inte någon sådan butik. Hon måste be om skjuts varje gång hon ska till svensklektionen i Linköping.
– Vad ska jag göra, jag kan inte ta mig någonstans?
Maria Gyllensvärd är lärare på Bilda Gårdshuset. Hon förklarar att det ofta dröjer lång tid med utbetalningar från Migrationsverket. Deras elever måste därför bekosta resorna till och från svensklektionerna själva.
Det största problemet, enligt Svetlana, är att hon inte har ett jobb.
– Jag kan inte leva mitt liv när jag inte har ett jobb eller kan språket, säger hon.
Svetlana och hennes barn känner sig säkra och trygga i Sverige, även om de längtar tillbaka till sitt hemland. Länge trodde hon att de snart skulle få återvända hem.
– Nu har det snart gått ett år, och jag är fortfarande kvar, säger hon.
Ilona Korshenko är 19 år och studerade på motsvarande gymnasiet när kriget i Ukraina bröt ut.
I klassrummet sitter Ilona Korshenko. Hon är 19 år och kom till Linköping i maj förra året.
– Mamma väckte mig på morgonen och sa "var inte rädd men nu är kriget här."
Men Ilona var rädd. Familjen bodde på nionde våningen i en lägenhetsbyggnad. Den 24 februari åkte de till en by och gömde sig i en månad, för att därefter ta ett evakueringståg till Polen och flyga till Sverige.
– En gång var vi tvungna att stanna för det var en bombning nära tåget. Det var en väldigt lång resa, säger Ilona.
I Ukraina studerade hon på motsvarande gymnasiet. Nu läser hon Svenska från dag ett på Gårdshuset Bilda i Linköping.
Ilona har ännu inte bestämt sig för vad hon vill göra i framtiden. Men i dag ska de lära sig svenska ord och fraser som kan vara användbara i köket.
– Om du hör "husmanskost" så vet du att det är traditionell svensk mat, säger läraren Maria i klassrummet.
Bilder från Svetlanas hemstad Vasylivka i sydöstra Ukraina.
På Gårdshuset är man beroende av Europeiska socialfonden för att kunna hålla i undervisning. De samlar in pengar till busskort till sina elever, även om Migrationsverket har utlovat ersättning för resor. Om en person inte har ett personnummer är det svårt att få ett konto i svensk bank, vilket försvårar betalningen. Det leder också till att ukrainska flyktingar som får jobb har svårt att få sin lön utbetalad.
På en av stolarna i klassrummet sitter 39-åriga Iryna som kom till Sverige med sin åttaåriga dotter för fyra månader sedan. Hon har en t-shirt med Ukrainas färger.
– Jag var rädd för mitt och min dotters liv, vi såg raketer och hörde sirener. Det var därför vi kom hit, säger Iryna, som inte vill säga sitt efternamn.
Iryna jobbade som säljare i Ukraina, men kom till Malmö där de väntade i en månad i Migrationsverkets lokaler, innan de blev tilldelade en lägenhet i Linköping. I Ukraina räknade de raketer tillsammans med sina grannar.
– Min dotter var väldigt rädd för fyrverkerierna på nyårsafton, säger Iryna.
Hon och dottern lider av depressioner. Framtiden känns oviss, och hon berättar att de har svårt att anpassa sig till den nya kulturen, språket och landet.
Bilder från Svetlanas hemstad Vasylivka i sydöstra Ukraina.
Intill Iryna sitter den 36-åriga ingenjören Olena som har tre barn i åldrarna 14, 13 och 9 år. Barnen går på tre olika grundskolor.
– Jag har svårt att få information från skolorna, säger Olena, som inte vill uppge sitt efternamn.
Hon berättar att det kan bli ett problem när man inte har ett svenskt personnummer, eftersom många samhällsfunktioner kräver att man har ett bank-ID, vilket inte går att skaffa utan ett personnummer.
– Ibland känns det som diskriminering, även om jag vet att det beror på regler och lagar, säger Olena.
Hon bor tillsammans med sin man, som är inskriven hos Arbetsförmedlingen, och deras tre barn i Linköping. Vanligtvis får inte män mellan 18 och 60 år lämna Ukraina. Men om du har tre barn eller fler så får du lämna landet tillsammans med din familj.
Olena har stött på problem när hon har behövt söka vård. Hon menar att personalen inte alltid vet hur de ska hjälpa en person som saknar personnummer. Det kan också vara svårt att få tillgång till rabattkort på mataffären, vilket hon tycker borde vara en enkel sak att lösa.
Olena fokuserar just nu på att lära sig språket.
– När man lär sig språk i Ukraina är lärarna stränga. I Sverige är lärarna snälla och rättar inte hela tiden, så det är lättare att prata här, säger hon.