Persienner hÀnger söndertrasade i fönsterkarmar och ett ensamt kylskÄp stÄr i resterna av en bombad byggnad.
Sjuksköterskan Svetlana Vasyutinas hemstad Vasylivka Àr ockuperad, och hon visar bilder i sin telefon. Hennes man Àr kvar i södra Ukraina. Han arbetar som lokförare.
â Vi pratar varje dag, sĂ€ger Svetlana, som nyss firade sin 40-Ă„rsdag hĂ€r i Sverige.
NÀr hon lÀmnade Ukraina förra vÄren var familjen tvungen att gÄ en lÄng bit genom ockuperat omrÄde. Sedan slutet av april bor hon i en kyrka i Mantorp tillsammans med sina tvÄ barn, sin mamma och en vÀn.
Svetlanas 19-Äriga brorson som gick en utbildning i det militÀra mÄste nu kriga för Ukraina. Hon visar en bild pÄ honom i krigsmundering, en bild som hon inte vill dela med tidningen eftersom det kan innebÀra en risk för hans liv.
Svetlana Vasyutinas Àr en av de fyra kvinnor som Corren har pratat med, om hur deras vardag fungerar i Sverige.
Flyktingar frÄn Ukraina har inte rÀtt till Svenska för invandrare (SFI), eftersom de har kommit hit under massflyktsdirektivet. Det innebÀr att de fÄr tillgÄng till vÄrd, mediciner och andra samhÀllsfunktioner. Men inte till SFI, som riktar sig till personer som har uppehÄllstillstÄnd, Àr folkbokförda i en svensk kommun och Àr över 16 Är.
En utmaning för Svetlana Ă€r nĂ„got sĂ„ enkelt som att kunna betala pĂ„ internet. Det bankkort som hon har fĂ„tt av Migrationsverket fungerar inte pĂ„ nĂ€tet. TĂ„gbiljetter gĂ„r att köpa pĂ„ PressbyrĂ„n â men i Mantorp finns det inte nĂ„gon sĂ„dan butik. Hon mĂ„ste be om skjuts varje gĂ„ng hon ska till svensklektionen i Linköping.
â Vad ska jag göra, jag kan inte ta mig nĂ„gonstans?
Maria GyllensvÀrd Àr lÀrare pÄ Bilda GÄrdshuset. Hon förklarar att det ofta dröjer lÄng tid med utbetalningar frÄn Migrationsverket. Deras elever mÄste dÀrför bekosta resorna till och frÄn svensklektionerna sjÀlva.
Det största problemet, enligt Svetlana, Àr att hon inte har ett jobb.
â Jag kan inte leva mitt liv nĂ€r jag inte har ett jobb eller kan sprĂ„ket, sĂ€ger hon.
Svetlana och hennes barn kÀnner sig sÀkra och trygga i Sverige, Àven om de lÀngtar tillbaka till sitt hemland. LÀnge trodde hon att de snart skulle fÄ ÄtervÀnda hem.
â Nu har det snart gĂ„tt ett Ă„r, och jag Ă€r fortfarande kvar, sĂ€ger hon.
I klassrummet sitter Ilona Korshenko. Hon Àr 19 Är och kom till Linköping i maj förra Äret.
â Mamma vĂ€ckte mig pĂ„ morgonen och sa "var inte rĂ€dd men nu Ă€r kriget hĂ€r."
Men Ilona var rÀdd. Familjen bodde pÄ nionde vÄningen i en lÀgenhetsbyggnad. Den 24 februari Äkte de till en by och gömde sig i en mÄnad, för att dÀrefter ta ett evakueringstÄg till Polen och flyga till Sverige.
â En gĂ„ng var vi tvungna att stanna för det var en bombning nĂ€ra tĂ„get. Det var en vĂ€ldigt lĂ„ng resa, sĂ€ger Ilona.
I Ukraina studerade hon pÄ motsvarande gymnasiet. Nu lÀser hon Svenska frÄn dag ett pÄ GÄrdshuset Bilda i Linköping.
Ilona har Ànnu inte bestÀmt sig för vad hon vill göra i framtiden. Men i dag ska de lÀra sig svenska ord och fraser som kan vara anvÀndbara i köket.
â Om du hör "husmanskost" sĂ„ vet du att det Ă€r traditionell svensk mat, sĂ€ger lĂ€raren Maria i klassrummet.
PÄ GÄrdshuset Àr man beroende av Europeiska socialfonden för att kunna hÄlla i undervisning. De samlar in pengar till busskort till sina elever, Àven om Migrationsverket har utlovat ersÀttning för resor. Om en person inte har ett personnummer Àr det svÄrt att fÄ ett konto i svensk bank, vilket försvÄrar betalningen. Det leder ocksÄ till att ukrainska flyktingar som fÄr jobb har svÄrt att fÄ sin lön utbetalad.
PÄ en av stolarna i klassrummet sitter 39-Äriga Iryna som kom till Sverige med sin ÄttaÄriga dotter för fyra mÄnader sedan. Hon har en t-shirt med Ukrainas fÀrger.
â Jag var rĂ€dd för mitt och min dotters liv, vi sĂ„g raketer och hörde sirener. Det var dĂ€rför vi kom hit, sĂ€ger Iryna, som inte vill sĂ€ga sitt efternamn.
Iryna jobbade som sÀljare i Ukraina, men kom till Malmö dÀr de vÀntade i en mÄnad i Migrationsverkets lokaler, innan de blev tilldelade en lÀgenhet i Linköping. I Ukraina rÀknade de raketer tillsammans med sina grannar.
â Min dotter var vĂ€ldigt rĂ€dd för fyrverkerierna pĂ„ nyĂ„rsafton, sĂ€ger Iryna.
Hon och dottern lider av depressioner. Framtiden kÀnns oviss, och hon berÀttar att de har svÄrt att anpassa sig till den nya kulturen, sprÄket och landet.
Intill Iryna sitter den 36-Äriga ingenjören Olena som har tre barn i Äldrarna 14, 13 och 9 Är. Barnen gÄr pÄ tre olika grundskolor.
â Jag har svĂ„rt att fĂ„ information frĂ„n skolorna, sĂ€ger Olena, som inte vill uppge sitt efternamn.
Hon berÀttar att det kan bli ett problem nÀr man inte har ett svenskt personnummer, eftersom mÄnga samhÀllsfunktioner krÀver att man har ett bank-ID, vilket inte gÄr att skaffa utan ett personnummer.
â Ibland kĂ€nns det som diskriminering, Ă€ven om jag vet att det beror pĂ„ regler och lagar, sĂ€ger Olena.
Hon bor tillsammans med sin man, som Àr inskriven hos Arbetsförmedlingen, och deras tre barn i Linköping. Vanligtvis fÄr inte mÀn mellan 18 och 60 Är lÀmna Ukraina. Men om du har tre barn eller fler sÄ fÄr du lÀmna landet tillsammans med din familj.
Olena har stött pÄ problem nÀr hon har behövt söka vÄrd. Hon menar att personalen inte alltid vet hur de ska hjÀlpa en person som saknar personnummer. Det kan ocksÄ vara svÄrt att fÄ tillgÄng till rabattkort pÄ mataffÀren, vilket hon tycker borde vara en enkel sak att lösa.
Olena fokuserar just nu pÄ att lÀra sig sprÄket.
â NĂ€r man lĂ€r sig sprĂ„k i Ukraina Ă€r lĂ€rarna strĂ€nga. I Sverige Ă€r lĂ€rarna snĂ€lla och rĂ€ttar inte hela tiden, sĂ„ det Ă€r lĂ€ttare att prata hĂ€r, sĂ€ger hon.