Parets eleganta hem, här deras salong, har sin förklaring i att Herman Jetzén tillhörde bankirfamiljen Cervin och att hans hustru Louise var uppväxt på den småländska herrgården Osaby söder om Växjö.
Vår stad
Våren 1885 sökte handlaren August Neuman, som då ägde Pusslunden, bygglov för att få ersätta fastighetens gamla bostadshus med ett nytt tre våningar högt putsat trähus. Byggnadsnämnden avslog ansökan med hänvisning till 1879 års stadsplan. Ärendet överklagades till högsta instans som i december 1886 fastslog att eftersom staden inte löst in fastigheten skulle Neuman ges önskat bygglov.
I stadsarkivet finns de osignerade byggnadsritningarna. Två tänkbara arkitekter är Sven Gratz, som bodde i Linköping mellan 1884 och 1887, och den i Linköping länge verksamme Janne Lundin. Huset stod inflyttningsklart sensommaren 1887. Familjen Neuman flyttade då in i bottenvåningen. Där öppnade även Neuman, som i grunden var målarmästare, sin tapet- och färghandel. Den verksamheten är ursprunget till Berndts färg.
Neuman var en betrodd man. Han ingick i stadsfullmäktige från dess start 1863 till år 1900. Han var också landstingsman och en av stiftarna av Linköpings Fabriks- och Hantverksförening. Vidare var Neuman 1877 en av grundarna av Linköpings Folkbank, vars vd han var fram tills banken lades ned 1888.
Via annonser sökte Neuman en hyresgäst till våningen en trappa upp. Den beskrevs som en tidsenlig åttarumsvåning vackert belägen vid domkyrkan. Våningen hade vattenledning och många andra bekvämligheter samt en veranda med utsikt över Roxen.
Stadsläkaren Ernst Boman kom att bli den första hyresgästen i den paradvåningen. Han hade även sin mottagning där. Boman tog emot patienter veckans alla dagar, på söndagar dock bara på förmiddagen. Fattiga fick gratis konsultationer och han betalade personligen även deras medicin. Boman var initiativtagare såväl till stadens första varmbadhus som till en fond för fattiga mödrar.
Johan Krouthén porträtterade i slutet av 1880-talet stadsläkaren Ernst Boman med hustru Mechtild och dottern Gudrun njutandes i trädgården till den Neumanska fastigheten.
På 1960-talet hyrde konstnären Pär Thorell i huset. Han kom genom en rad målningar att föreviga utsikterna från byggnaden. Även Bertil Almlöf har haft en ateljé i huset.
Godsägarepart Herman och Louise Jentzén hyrde under 1900-talets andra fjärdedel en våning på Ågatan 59. I deras konstsamling fanns verk av Pehr Hilleström, Pehr Hörberg och Marcus Larsson.
Från 1941 ägde byggherrens dotter Stina fastigheten. Hon var gift med Hugo Clarin, överingenjör på ASJ. Efter fleråriga besvärliga förhandlingar köpte Linköpings stad fastigheten 1955. Därefter kom gården sakta att förfalla. Tidningen Östgöten skrev strax innan byggnaden revs 1967 att huset var i dåligt skick och att dess fasad var sprucken och flagnad.
Tack Bo Peter Persson, Stadsarkivet