Magnus har två långa förhållanden bakom sig och är singel sedan fem år. Han bor i Linköping, är 56 år och arbetar som nätverksingenjör i Region Östergötland.
Han känner ingen panik att träffa en partner, "när det händer så händer det", men har ändå varit och nosat på dejtingsajter.
– Jag har kommit fram till att de inte är något för mig. Människor lägger upp falska bilder av sig själva och beskriver en annan människa än den man sedan möter. Och även om utseendet verkligen inte är allt blir det märkligt att ses i verkliga livet efter alla starkt retuscherade bilder med diverse filter . . .
Hur tänkte du själv när du beskrev dig på en dejtingsajt?
– Att jag skulle vara så spontan, sann och nära hjärtat jag bara kunde. Varje möte skulle kunna leda vidare till något, men en fortsättning är dömd att misslyckas om man framställt sig som någon annan än den man är. Om man ljugit. Det är bara fånigt.
Det har varit mer av spontanträffar som gällt för Magnus. På puben, någon bekants grillfest eller på en företagsfest. Ja, fram till pandemin alltså. Nu blir det inga spontanträffar alls.
– Som tur är ingår jag i ett kompisgäng, bestående av både män och kvinnor, som har fortsatt träffas under pandemin och gått ut någon vardagskväll då det inte är trängsel. Det brukar bli en bit mat och några öl. Jag brukar vara hemma före 20.
I övrigt är han försiktig. Inga skidresor till Sälen, inga näringsställen med trängsel, ingen kollektivtrafik och ett nedbantat antal affärsbesök.
Är singlar en bortglömd grupp i pandemin?
– Jag har inte tänkt i de termerna, men när du säger det så . . . Även om pandemin inneburit ett stort social tapp, lider jag inte av omställningen. Jag var ju inte direkt ute och raggade tidigare heller. Men om jag varit 21, ja då hade jag klättrat på väggarna, ha ha.
Så du sitter inte hemma och ömkar dig själv?
– Långt ifrån. Jag har en 16-årig aktiv dotter och vi hittar på allt möjligt ihop. Det jag saknar allra mest är mina kampsporter, judo, boxning och krav maga. På grund av närkontakten kan jag inte utöva dem nu. Det handlar inte bara om sportandet i sig, utan om det sociala runt omkring.
– Jag joggar en del och så, men det är ju inte alls samma sak.
Vad längtar du mest efter?
– Att kunna umgås normalt med mina föräldrar. Och för all del att träffa en härlig kvinna med ett varmt hjärta.