Ulf Samuelsson och Annelie Carlsson. Det är de två forskare som Johnny Ludvigsson tycker är jäviga i förhållande till honom. Men exakt vilka personer i det vetenskapliga rådet som har beviljat honom pengar har han ingen aning om.
Varför väljer du in jäviga personer i rådet?
– Det är inte jag som väljer in utan styrelsen som utser. För övrigt finns nästan ingen möjlighet att åstadkomma ett vetenskapligt råd med barndiabetesforskare som jag inte har en relation till på ett eller annat sätt.
Hur ser du på att du som ordförande utser dem som ska ge dig pengar?
– Jag har aldrig tänkt på att det skulle vara något problem. Det har aldrig varit någon diskussion. Det vetenskapliga rådet utses av styrelsen, men på förslag av rådet, så man kan säga att de utser sig själva.
Men hur ser du på att du som är fondens ordförande dessutom är den forskare som får mest pengar?
– Det får jag vara glad för i sådant fall. Man söker med sina projekt och jag vill inte meddela ”vad ni än gör stöd inte min forskning”. Om de bedömer att jag har en väldigt aktiv forskning och får mer anslag så är jag tacksam.
Du ser inget problem med det?
– Jag tycker inte det. Jag är övertygad om att jag under det senaste året publicerat dubbelt så många vetenskapliga publikationer som merparten av vetenskapliga rådet har gjort tillsammans. Jag har upplevt att jag har gjort stor nytta.
Enligt Vetenskapsrådets jävsregler, som är ett rättesnöre för många forskningsstiftelser, är det jäv om man har ett nära samarbete i professionell mening eller är chef respektive medarbetare. Någon sådan punkt tar Barndiabetesfondens nya jävsregler däremot inte upp.
– Vi kom fram till att vi inte kan ha strängare jävsregler. Skulle vi ha det blir det omöjligt, vi är ett alldeles för litet område. Det är om vi skulle ta forskare från andra länder, säger Johnny Ludvigsson.
Inte heller vore det möjligt för Barndiabetesfonden att, som till exempel Cancerfonden, använda parallella bedömningsgrupper, enligt Ludvigsson.
– Skulle vi lägga 300 000 kronor på att få 56 ansökningar granskade internationellt så skulle vi inte få behålla 90-kontot. Vi är alldeles på tok för små, säger han.
Att flera av forskarna i rådet själva får pengar ur fonden ser han inte som ett problem.
– Det skulle vara konstigt om deras merit var att de är så inkompetenta i diabetesforskning att de aldrig fick anslag. Det skulle vara helt bisarrt, säger Johnny Ludvigsson.
Anklagelserna om att han skulle gynna sin egen forskning har han inte hört tidigare. Han skulle bli förvånad om kritiken kommer från forskare.
När det gäller Johnny Ludvigssons pris menar professorn att det har föreslagits av två personer i styrelsen - inte av honom själv. Hans förklaring till att priset är personligt är att utmärkelsen då får mer tyngd och uppmärksamhet.