Med en lampa som lyser grönt eller rött dirigerar Lovisa Engdahl trafiken på Sankt Larsgatan.
Lampan som Lisa Engdahl håller framför magen går från rött till grönt och bussen tillåts passera. Hon och hennes tre kollegor har stått i varsin korsning sen klockan halv sju i morse. Nu har det ljusnat, men det är fortfarande nio timmar kvar av arbetspasset. Att jobba i åtta minusgrader är ovant.
– Just nu har jag tre par underställ och fyra par strumpor på mig, men det är fortfarande kallt, säger Lovisa Engdahl.
Säsongen tar egentligen slut i november och börjar inte igen förrän i april, men förra veckan kom beskedet att det fanns jobb tre dagar med start den tredje januari. Dag två är lite lättare, tycker Lovisa.
– Igår blåste det mycket mer och det stod i väderrapporten att det skulle kännas som minus 13.
Det är det här grävarbetet som är orsaken till att Lovisa och hennes kollegor behöver vakta trafiken.
Arbetsuppgifterna är i stort sett stillastående så för att hålla sig varm försöker Lovisa Engdahl röra på kroppen. Det är fyra korsningar att vakta, men eftersom de är fem som jobbar kan de turas om att ta rast i den varma bilen.
Vid Lovisas fötter står en kopp te. Den har hon fått från en man som sett henne genom fönstret på sitt kontor.
– Han gav till min kollega igår och sen såg han mig stå här idag och göra rörelseövningar. Men jag har inte riktigt hunnit dricka.
En person som arbetar i ett hus längs med S:t larsgatan såg Lovisa och hennes kollegor och kom ut med värmande te. På sin rast ska Lovisa gå in i företagets bil och värma sig.
Kollegan Rasmus Stenberg, 21, kommer för att byta av Lovisa Engdahl, som går mot bilen för att värma sig. Rasmus Stenberg ser ingen mening med att klaga på kylan.
– Ett jobb är ett jobb, det är bättre än att vara arbetslös. Jag är frusen men vad ska det ändra på om jag går runt och huttrar.