"Som att KD får Zlatan". Så skrev Correns politiske redaktör på den borgerliga sajten Idagora, när det blev klart att "svensk högers enfant terrible" – uttrycket myntades av en DN-reporter – föreslogs bli kommunalråd efter avgående kommunalrådet Andreas Ardenfors.
Förmodligen var det många som höjde på ögonbrynen när förslaget presenterades. Sara Skyttedal – kommunpolitiker? Kan hon något om kommunalpolitik? Framförallt, kan hon något om Linköping överhuvudtaget?
Den bild många har av Sara Skyttedal är förmodligen den när hon öppnar en flaska champagne för att skåla för att Decemberöverenskommelsen, kallad DÖ, faktiskt hade dött på riktigt. En flaska som sedan – om någon undrar – lär ha sålts på Blocket för 7 000 kronor. Den gången var hon ordförande för Kristdemokratiska ungdomspartiet (KDU).
Förmodligen blev inte alla kristdemokrater i Linköping överlyckliga över beskedet att valberedningen tänkte förorda Sara Skyttedal till gruppledare, och kommunalråd för partiet i Linköping. Tämligen kvickt presenterades en utmanare till posten. Men röstningen gick ändå Saras väg.
Konkurrensen om titeln var bra, tycker hon själv.
– Det känns bättre att ha blivit vald i konkurrens än med acklamation.
När vi träffas har hon varit i tjänst i drygt två månader. Hennes arbetsrum i stadshusets källare – "man vet att man tillhör oppositionen när man får sitta i källaren" – är ännu inte riktigt "inbott".
– Andreas, som hade rummet före mig hade en mera minimalistisk stil än jag har, konstaterar hon när hon ser sig omkring.
Några små förändringar har hon gjort, som att vända skrivbordet från väggen ut mot rummet, hon väntar på en beställd matta och endera dagen ska hon titta i den kommunala "konstkammaren" för att hitta något som kan pryda de vita väggarna.
En sak hänger dock på en av de vita väggarna. Ett inramat fotografi av Ronald Reagan. Skyttedals politiske idol.
– Han vågade bryta med föreställningen i det republikanska partiet att enda sättet att vinna väljare var att gå mot mitten som alla andra. Lite som Reinfeldt som skapade de nya Moderaterna, säger hon.
Att trängas i mitten är inget hon eftersträvar. Tvärtom. Hon vill att KD ska komma ut som ett riktigt högerparti, har hon sagt.
Du är Kristdemokrat – varför föll valet på det partiet?
– Partiet står för klassisk borgerlig politik, som sänkta skatter, värna familjen, värna lag och ordning. Men i den politiken finns också en social aspekt som jag tror är en nödvändighet för att få ett samhälle att fungera.
Hon pekar på partiets ideologiska grundsyn och säger att den skiljer sig jämfört med en socialistisk eller en liberal grundsyn. Det är varken kollektivet, eller tanken att ensam är stark, som är svaret för en kristdemokrat.
– Jag tror att det är inom ramen för naturliga gemenskaper, som exempelvis familjen, som ett starkt samhälle byggs.
Är man företrädare för Kristdemokraterna förutsätter det förstås något slags förhållande till Gud, kristendom och religiositet.
Om sin personliga tro talar Sara Skyttedal ogärna. Hennes bakgrund är frikyrklig, men den lämnade hon innan hon blev vuxen.
I dag är hon katolik. Valet att konvertera handlar i grund och botten om tro. Valet att konvertera handlar i grund och botten om tro. Men också att katolska kyrkan står för en beständighet som saknas i samhället och kyrkan, tycker hon.
– I en tid när det enda som klassas som värdefullt är förändring, förnyelse, nytt och fräscht och att det nästan finns ett historieförakt, så var det beständigheten som attraherade mig.
Det där med att definiera sig som höger, i vissa öron låter det suspekt. I dag talas det ju hellre om borgerliga värderingar. Högervärderingar låter... .ja, lite skumt rent av. Som en människa som inte bryr sig om andra, en kallhamrad typ som bara tänker på profit, och som saknar empati.
– Det där är verkligen myter jag vill slå hål på. Jag tycker inte att det samhälle vi har i dag är särskilt solidariskt. Många betalar sin skatt och tycker att man har gjort sitt. Ett avlatsbrev för att slippa bry sig om varandra.
Själv vill hon ha – självklart, säger hon – en grundtrygghet för alla människor. Däremot tror hon att en för stark stat underminerar möjligheterna till ett starkt civilsamhälle.
– Men jag är inte liberal, tillägger hon snabbt. Jag tror inte att ensam är stark. Inte alls. Vi behöver varandra och vi ska ta ansvar för varandra. Men äkta solidaritet skapas inte genom en stor svällande stat.
Hon återkommer till familjens betydelse och säger att familjer måste stärkas. Själv har hon flera gånger berättat om sin uppväxt i miljonprogrammets Brandbergen utanför Stockholm. Hemma hos familjen Skyttedal var det hon som fick ta ansvar för sina två yngre systrar. Hon har berättat hur hon som ung tjej kände sig otrygg i sitt område. Hur gängen styrde på fritidsgården och hur killarna ständigt blev ursäktade för sitt beteende för att de hade en taskig uppväxt.
– Min uppväxt var också taskig, men jag bråkade inte för det.
Det var de här omständigheterna som gjorde att Sara Skyttedal upptäckte att hon stod till höger på den politiska skalan.
– Jag trodde verkligen inte att det var högre bidrag som skulle fixa utanförskapet. Jag levde redan på bidrag, jag ville ha ett jobb och ta mig därifrån, säger hon.
Den klassresan har hon gjort. I dag är hon ett namn i politiken. Låt vara för att det mera handlat om hennes uttalande än konkret politik. Linköping är hon nyfiken på, och tycker att kommunen förtjänar en mera framskjuten plats i den nationella hierarkin.
Helt grön i kommunpolitiken är hon inte. Hon satt nämligen som ledamot i kommunfullmäktige i Haninge en tid.
Att byta från ungdomsförbundet till lokalpolitiker är att gå från en nivå som är mera idéfokuserad – där frågorna är principiella – till en nivå där varje beslut påverkar människors liv konkret. Något hon ser fram mot, säger hon.
– Jag tror att jag kan göra nytta i Linköping. Jag tror att lösningen på de utmaningar Sverige står för kommer att hittas på lokal nivå med modiga politiker som vågar vända på stenar.
Återstår att se vilka stenar Skyttedal kommer att vända på?