När Kristina började var de flesta yrken på järnvägen mansdominerade. Tågklarerare, tågmästare, konduktörer var män. Idag är det mer jämt fördelat då tågvärdar är ett serviceyrke.
– Jag blev det för jag visste inte vad jag skulle göra.
Kristina Forslind är född och uppvuxen i järnvägsknutpunkten Vännäs, cirka 30 kilometer väster om Umeå. Runt om henne jobbade de flesta på järnvägen. Pappan, hans två bröder, hans svåger, de två nära grannar och hennes numera avlidna bror var lokförare. Det var inte så oväntat att hon blev det, men från början ville hon bli något annat.
– När jag var liten ville jag bli småskollärare eller hårfrisörska. Sedan tyckte min pappa att jag skulle söka till lokförare när jag gick ut gymnasiet. Jag trivdes och stannade kvar.
När Kristina började sin utbildning i början av 1980-talet var det 2 kvinnor på en klass med 25 elever.
– Folk frågade mig vad jag jobbade med. När jag svarade inväntade jag reaktionerna. De tappade hakan och undrade om det var fler tjejer, och då fick jag säga att det var bara jag på min arbetsplats. Under hela 80-talet och in på 90-talet undrade de om det var ensamt. Nej, sa jag. Jag jobbar faktiskt med jättetrevliga karlar.
Nio av tio reagerar när Kristina säger att hon jobbar som lokförare och hon brukar få en av tre frågor: "Hur många kvinnor är det som kör tåg?", "kör du x2000?", och "Har du kört på någon?".
– Jag tycker att det är kul. Jag väntar bara på reaktionerna. Jag var med om tjejer i klassen som, när de berättade att de utbildar sig till lokförare, fick höra att de ska sluta skoja och berätta vad de verkligen läser.
Fördelen med att ha ett mansdominerat jobb är att andra lyssnar på henne, berättar Kristina. Om hon talar om att hon är lokförare får hon mer respekt har hon märkt. Det upptäckte hon när hon kom in i andra sammanhang som exempelvis föräldramöte med barnen.
"Kommer jag in i en grupp där jag vill att folk ska lyssna på mig då börjar jag med att säga att jag jobbar som lokförare, för då vet jag att de lyssnar på mig", säger Kristina Forslind.
Är det jobbigt att behöva använda sin yrkestitel för att bli lyssnad på?
– Jag kan se humorn i det. Jag tycker lite synd om mänskligheten. Det är lite komiskt att folk reagerar utan att fatta det själva.
Kristinas självförtroende kommer från fadern som trodde att hon klarar av "precis vad som helst". Kvinnor som får bekräftelse av sin pappa har en större chans att bli ledare, menar hon.
"Min pappa tog mig ner till verkstaden och visade mig hur man använder borrmaskinen. Kör nu men säg ingenting till mamma, sa han till mig", återberättar Kristina Forslind.
Varför är det få kvinnliga lokförare?
– Jag tror att tjejer inte tänker på det. De reflekterar inte över att de kan bli lokförare. Någonstans har man könsbilderna som matas in som barn. Varför blir inte tjejer piloter, lastbilschaufförer, busschaufförer? Jag tror att det är högre procent av tjejerna som söker som klarar testerna än procenttalet killar. Jag tror att tjejer underskattar sin förmåga, tyvärr.
Trots att hon könsmässigt tillhört en minoritet har Kristina haft det bra på jobbet. Kollegorna är det absolut bästa berättar hon. Dessutom var män överlag glada över att det kom en kvinnlig kollega.
– Det första som händer när det kommer fler tjejer är att killarna kommer parfymerade.
– Klart att det fanns de som testade oss med sexistiska skämt, men det roligaste är att inte bli uppretad och se frustrationen.
"När man söker till lokförare så gör man ett test. 80 procent klarar inte testet. Sedan går man en tuff utbildning. Har man gjort det då vet de andra lokförarna vad man går för. Man kan inte slingra sig in eller bli lokförare bara man är trevlig", säger Kristina Forslind.
Kristina har gjort personlighetstester som visade att hon är ambivert, någonting mellan introvert och extrovert. Att jobba som lokförare innebär att sitta ensam långa timmar – något som passar en introvert bättre. Är man sällskapsjuk då är det svårt att jobba som lokförare, menar hon.
En annan utmaning är de fullständigt oregelbundna arbetstiderna. Man måste lära sig att sköta mat- och sömnrutiner om man vill klara av det varierande schemat.
"De oregelbundna arbetstiderna är det som sliter mest. Jag har förmånen att få gå i pension när jag fyller 60. När det bolagiserades skrevs pensionsåldern upp till 65. Jag tycker att det är vansinnigt", säger Kristina Forslind.
Just på grund av de föränderliga arbetstiderna hittar många inom tågvärlden partner i samma bransch. Under en period var det 12-13 par på Kristinas jobb, men det är ett skilsmässoyrke, berättar Kristina. Det är svårt för partnern som är hemma att orka med oregelbundenheten.
– Förr var det inte ovanligt att ha andra partners som inte hustrun visste om på andra orter. Man brukar säga att sjömän har en kvinna i varje hamn. Det stämde även på lokförare ibland.
Vid samtalets slut ställer vi den klassiska – dock jobbiga – frågan:
Har du kört på någon?
– Jag har kört på hundratals rådjur, en grävmaskin då föraren klarade sig, en cyklist som bara bröt benen. En gång satt jag bredvid en annan förare och då körde vi på en som ställde sig framför tåget och ville ta sitt liv.
Hur kändes det då?
– Tiden stannar. Tid känns oväsentligt helt plötsligt. Det är det värsta som kan hända.
Några veckor efter vår träff går lokföraren i pension. Kristina har turen att gå i pension vid 60 år. Hon ser fram emot att ha mer tid att dansa, hennes numera största intresse.
"Jag har långa listor på vad jag ska göra. Jag har lite fastigheter i Västerbotten som jag pyssla med och swingdanskören", säger Kristina om planerna som pensionär.