Livet upphör inte med mensen

Ord som känns sådär, faktiskt.

Vad skulle man annars kalla det?

Helvete, föreslår en kvinna jag talat med.

Hon som är 55 i dag, vill vara anonym, men berättar att hon hamnade i klimakteriet några år före femtioårsdagen. Hon kände av de vanliga symptomen med vallningar. Samtidigt blev hon djupt nedstämd. Att det kunde hänga ihop med klimakteriet förstod hon inte då, det har hon fått veta efteråt.

Livet var inte värt att leva. Hon kände sig också överflödig när barnen började lämna hemmet.

- Jag började ifrågasätta allt, precis allt och kände ett starkt behov av att bryta upp. Det var det enda jag tänkte på hela tiden.

Numera lever hon skild och trivs med det även om hon ibland tänker att det gick lite väl fort. Hon funderar ibland över hur det hade blivit om hon fått hjälp med sin depression tidigare

- Nu känns livet väldigt bra, men det har tagit tid, säger hon.

Att äktenskapet inte höll vill hon inte "skylla på" klimakteriet.

- Nej, i efterhand inser jag att det nog inte var så bra och plötsligt kunde jag se det. Tidpunkterna sammanföll väl helt enkelt.

Nu är ju klimakteriet långt ifrån ett helvete för alla kvinnor. Men den kända radioprataren Anna Mannheimer uttryckte i ett program, att listan över besvär man kan drabbas av i klimakteriet är som manuset till skräckfilm. Inte utan än att man håller med när man läser att det som kan drabba en kvinna i den så kallade övergångsåldern, är allt från vallningar, sömnstörningar, depressioner, nedstämdhet, förvirring, koncentrationssvårigheter, ledvärk, muskelvärk och huvudvärk...och...ja, listan kan göras ännu längre. Inte går det över i en handvändning heller. Här snackar vi åratal - upp mot tjugo, tjugofem år - innan hypofysen slutar piska på de stackars äggstockarna som inte längre har något att leverera.

Att klimakteriet - trots att vi skriver 2012- inte är något man självklart vill skylta med i Corren har jag märkt. Ingen vill prata. Men högt upp i ett litet gårdshus mitt inne i Linköping träffar jag, efter mejlväxling, Elisabeth Törnquist, Cinna Allert, Kersti Haraldsson och Stina Söderlund. Fyra kvinnor som alla har erfarenhet av klimakteriet och inte räds att berätta om det.

Stina Söderlund, som varit spindeln i mejlnätet, kommer så här i efterhand lite galghumoristiskt på att hon borde ha kallat gruppen "Vallagruppen" i ärenderaden. Med tanke på de vallningar som följer med klimakteriet för de allra flesta.

Det här är kvinnor i den generationen som började yrkesarbeta i större utsträckning än tidigare generationers kvinnor, de stod på barrikaderna, krävde rätten till sina egna kroppar, slängde behån och var de första som fick p-piller. Samtidigt som det fortfarande var de som stod för huvuddelen av arbetet med familj och barn. De är mellan 59 och 68 år, tre av dem har barn och två av dem lever i långvariga förhållande medan två är skilda, en av dem efter tretttio års äktenskap.

Två av har gått i pension.

Vi pratar om vallningar, relationer, sex och tillståndet i Grekland. Men just i fallet med Grekland, enas vi om att klimakteriet knappast kan lastas för att ha orsakat just den krisen.

Bara i den här gruppen ser klimakteriet olika ut. Cinna,66, hamnade i klimakteriet tidigt, men har ätit östrogen. Medan Kersti Haraldsson, 59, fortfarande har mens sådär var nionde månad.

- Jag hoppas verkligen varje gång att det ska vara den sista, säger hon. Hon har levt hela sitt liv med besvärliga menstruationer och ser fram mot en problemfri vardag utan bekymmer om blödningar och låga järnvärden.

Däremot så känner hon - precis som de andra ändå av vissa klassiska klimakteriebesvär som vallningar.

Men besvär? Inte då, säger hon och skrattar.

- Jag är nämligen sådan att jag inbillar mig att om jag låtsas att något inte finns, så finns det inte. Därför sa jag till mig själv att jag inte hade några problem, säger hon.

Jättestora problem kanske det inte var, men vallningarna som gjorde sig påminda fick henne att köpa ett naturläkemedel som hon tycker känns okey.

Ingen av kvinnorna äter några hormoner i dag.

Cinna, har gjort det i många år, men slutade eftersom hon har lite problem med njurarna.

- Så nu vet jag verkligen igen att jag lever, säger hon lätt ironiskt.

Förutom vallningar så är det på humöret som frånvaron av hormoner mest märks, tycker hon.

- Jag är normalt en glad skit men tycker nog att jag har fått ett tristare sätt nu. Jag tror att barnen också tycker det. Åtminstone ett av dem tycker nog att jag ska börja ta tabletterna igen.

Hon tänker inte börja med hormoner igen, men ångrar inte att hon tagit dem under många år.

- Jag kom ju i klimakteriet tidigt och under de åren vill man ju ändå känna sig fräsch och öppen för en ny relation, säger hon som hade skilts sig vid den tiden. Hon får medhåll av de andra.

Elisabeth Törnquist, 67, hamnade i övergångsåldern i mitten av de femtio men hon bestämde sig istället för att låta naturen ha sin gång.

Hon pratade med sin gynekolog om hormoner och fick klart för sig att det egentligen bara handlade om att skjuta upp besvären - att de skulle komma tillbaka den dagen medicineringen avslutades. För egen del kunde hon inte se någon mening i att ta hormoner då.

- Nej, vem vet, skjuter man upp det till senare har man kanske drabbats av andra krämpor. Jag kände att det var bättre att ta det när det kom.

Stina Söderlund, 68, har en liten annorlunda upplevelse än de andra. Hon hamnade mer eller mindre i ett "påtvingat" klimakterium efter ett operativt ingrepp.

- Men jag hade väldigt lindriga symptom, lite varm ibland och röd om kinderna, säger hon.

Att komma i klimakteriet var ingen stor sak, för någon av kvinnorna. Inget som gjorde att självkänslan sjönk, även om Cinna som var tidigt ute, tyckte att det var lite tidigt. Själva barnalstrandets tid var över sedan länge. Tre av dem hade dessutom valt att sterilisera sig långt före klimakteriet. Tre av dem har barn och två av dem har barnbarn.

För Elisabeth, som lever med samma man sedan många år, var barnlösheten ett sedan länge accepterat faktum när hon väl hamnade i klimakteriet. Så det orsakade ingen panik, som hon säger.

- Men, det jag tänker på är vad som händer när jag och min man blir äldre. Vem ska ta hand om oss?

Själv hjälpte hon sina föräldrar och hon är tveksam till vilket liv de hade fått utan hennes hjälp.

- Å andra sidan hjälper ju långt ifrån alla barn sina föräldrar, det vet jag ju, säger hon.

Du får skaffa unga vänner, föreslår Kersti och så pratar vi en del om hur viktigt det är med vänner, både unga och gamla.

Vi pratar lite om att medelålders kvinnor ibland beskrivs som sura för att de inte alltid hänger med flocken och vågar sätter ner foten och säga ifrån.

- Men det är ju inget som har med klimakteriet att göra, det beror ju på livserfarenheten, säger Stina och Elisabeth nästan samtidigt.

Kvinnor som levt ett tag tar ingen skit, de säger ifrån, enas vi om.

Sex är ett annat ämne som vi avhandlar. Att sex är en viktig del i en relation är de överens om. Men sex är också rent fysiskt bra för kroppen, påpekar Kersti, som arbetar med friskvård.

- Förutom allt annat får man en dusch av må-gott-ämnen som gör det lättare att slappna av, säger hon.

Cinna är inne på samma linje.

- Jag som lever ensam, kan verkligen sakna den delen av ett förhållande säger hon, som annars i huvudsak gillar att leva singel.

Men allt handlar förstås inte bara om sexet. Att ha någon att fredagsmysa med och prata med är också kvaliteter i livet man kan sakna, tycker hon.

Just när det gäller lusten är den ju inte heller inte konstant under den "fertila" delen av livet, konstaterar de och påpekar att lust kommer och går och betyder dessutom olika mycket i olika människors liv. Om lusten råkar dippa i samband med klimakteriet är det nog inte första gången det händer i kvinnans liv, gissar de.

- Där känner jag att det är lättare för er som lever i fina och långvariga förhållanden. Ni kan tillåta er att visa att ni mår dåligt. Ni vet att ni får stöd. Men söker man en partner när man kommit en bit upp i åren, försöker man väl hålla skenet uppe om man väl hittat en, säger Cinna.

Hon har på intet sätt gett upp tanken på att träffa en man. Men nätet är inget för henne.

- Har försökt, säger hon lite torrt och berättar att hennes mejlbox översvämmades på väldigt kort tid och de flesta män krävde att hon skulle skicka foto.

Det störde henne. Nog måste man väl kunna prata med varandra ett tag utan att veta hur personen i fråga ser ut, tycker hon. Hon säger att hon tror att de män som frågar efter bild bara är ute efter sex eller någon som servar dem. Förmodligen båda delarna.

- Själv hoppas jag att jag ska ramla över den rätte i rulltrappan på Åhléns.