Jan-Ingvar Jönsson är sedan 1 juli ny rektor på Linköpings universitet. Att vända det sviktande söktrycket till Liu är en av hans mest prioriterade uppgifter.
Onsdagsintervju
Jan-Ingvar Jönsson är malmöit, professor i medicinsk cellbiologi och älskar landsvägscykling, LHC och Malmö FF.
Sedan 1 juli är han också rektor för Linköpings universitet.
Var det lätt för dig att tacka ja till jobbet?
– Ja, jag tvekade inte ett ögonblick.
Vilka egenskaper tror du har gjort dig till rektor?
– Jag tror jag är ganska ödmjuk och lyssnande. Och jag skapar delaktighet. Jag bjuder mycket på mig själv och mitt engagemang. Jag är ofta väldigt påläst så jag vet vad jag säger. Jag tror också att jag har förmågan att främja det strategiska arbetet och samtidigt göra verkstad. Jag har lätt för att ta beslut. Det här universitetet har haft rektorer i 20 år från den tekniska fakulteten. Det var dags för någon annan, så att jag tillhör den medicinska underlättade kanske för mig.
Vilka krav och förväntningar finns på rektorsrollen?
– Att det är en rektor som syns och är ute i verksamheten, lyssnar och förankrar sina beslut. Sen är det ju så att med 325 professorer så finns 325 åsikter och det är inte lätt att tillfredsställa alla. Jag tror att jag förväntas prioritera de stora utmaningarna: ett något sviktande söktryck bland studenter och stärka forskningen så vi kan attrahera mer forskningsresurser.
Jan-Ingvar Jönsson växte upp i Malmö med mamma och två bröder.
– Jag tror det är mycket mammas förtjänst att jag är där jag är idag. Min far dog när jag var två år så mamma fick klara sig själv med oss, mig och mina två äldre bröder. Mamma lärde oss att kritiskt ifrågasätta. Om vi sa nånting så sa hon ofta ”Är du säker på det?”. Det gjorde att vi bröder ofta sökte fakta och kunskap och jag tror att det la en grund till att vi även som vuxna blev kritiska och ifrågasättande. Det här var ju långt före internet så det var faktaböcker och biblioteket som gällde. Jag älskade att få Fakta-boken på julafton och plöja igenom.
Varför var fakta så viktigt för din mamma?
– Hon tyckte det var viktigt med rättvisa och ärlighet och det präntade hon in i oss. Säger man nånting så ska man stå för det och då ska man ha kött på benen. Så det är väl ingen slump att vi alla tre valde att plugga vidare och att två av oss i dag är professorer.
Har din mamma kunnat följa er utveckling?
– Hon dog tyvärr plötsligt av en hjärtinfarkt för 20 år sedan. Hon var med när jag disputerade, men missade när jag blev professor.
Hur påverkade det dig att växa upp utan pappa?
– Det har nog gjort mig mindre grabbig. Jag är yngst av tre bröder, så jag är lite mer av solskensbarnet, jag hade det lätt med bröder som skyddade mig. Jag tror det har gjort mig till en mjukare människa. Även om jag inte kommer ihåg min far, jag var bara två år när han dog, så vet jag att han var ganska krävande. Det levde mina bröder med så det präglade dem lite mer.
Som ung ville Jan-Ingvar bli läkare.
– Mina gymnasiebetyg var okej men inte helt okej för att komma in direkt på läkarlinjen. I stället läste jag en naturvetenskaplig utbildning i Lund kring molekylärbiologi och kände direkt ”det här är mitt kall”.
Utveckla!
– Akademisk frihet, att få följa upp det jag tycker är spännande forskningsmässigt, tilltalar mig väldigt mycket. Man stöter ständigt på nya problem som ska lösas vetenskapligt och sen jobbar man med sin grupp och doktorander och försöker lösa det. En viktig del i forskningen är att göra nytta. Och sysslar man som jag med medicin och leukemi så känner jag såklart att min forskning kan göra nytta. Men det kan också vara extremt frustrerande att vara forskare. När experimenten inte fungerar, en maskin går sönder eller när man får avslag på pengar man sökt.
Är jakten på ekonomiska medel en stress?
– Ja, den är svår att hantera för vissa. Det är nog därför vi ser en viss uppgång nu i att folk tänjer på regelverket. De väljer vad de presenterar. Det är inte rätt. När jag flyttade hem till Sverige med min forskning så var vi inte lika många forskare. Vi fick inte lika mycket pengar som idag, men det var lättare att få pengar. Nu är det större konkurrens och det stressar många.
Hur stävjar man fusket?
– Det måste man göra på varje högskola. Man måste utbilda, informera och kontinuerligt följa upp. Man måste ha etiska diskussioner och skapa ett etiskt regelverk som håller. Alla lärosäten har det, men det måste vara levande.
Vad är det vanligaste fusket?
– Att man manipulerar, hittar på och återanvänder data.
Du har varit huvudsekreterare i Vetenskapsrådet de senaste fyra åren, vad innebar det arbetet?
– Att vara vetenskapligt ansvarig för det medicinska området när det gäller Vetenskapsrådets finansiering av forskning. Att se till att bedömningar av ansökningar sker professionellt av sakkunniga. Och vara rådgivare åt regeringen i forskningspolitiska frågor som berör medicin och klinisk forskning.
Du hanterade bland annat Macchiarini-fallet, vad är de viktigaste lärdomarna av det?
– Att behålla sitt kritiska tänkande. Kommer det en forskare som påstår sig vara världsledande och som alla pekar ut som världsledande och du får en känsla av att något är konstigt, följ upp det spåret då. Kapitulera inte för all den charm som personen har.
– Det värsta i Macchiarini-fallet, om vi bortser från att människor tragiskt har dött för att han trodde att han kunde bota dem, är visselblåsarna som faktiskt uppmärksammade alltihopa. De är inte kvar på sitt lärosäte för att de kände sig så motverkade, alla är idag verksamma någon annanstans. Det är upprörande.
Jan-Ingvar Jönsson menar att jakten på ekonomiska medel stressar en forskare till att fuska. "Man manipulerar, hittar på och återanvänder data."
USA:s president attackerar ofta forskningen, känner du av det i den allmänna opinionen?
– Inte i Sverige. Här är det tvärtom, det finns undersökningar som visar att det finns ett stort förtroende för forskning hos allmänheten. Inte minst för medicinsk forskning. Men i vissa länder, som Polen, Ungern och Turkiet, finns väldigt oroväckande tendenser kring ökande faktaresistens och påhittad kunskap, och som inskränker den akademiska friheten.
Hur ser dagens studenter på kunskap och fakta?
– De inser vikten av kunskap och en bra utbildning och de kopplar ofta kunskapsmålen till de globala hållbarhetsmålen. Där finns en skillnad mot tidigare.
Vilken forskning tror du är avgörande för att klara kommande pandemier på bästa sätt?
– Det är blandat. Medicinsk klinisk forskning är viktig med vaccinutveckling. Men jag tror inte vaccinutvecklingen är nyckeln, det är att ta fram antivirala läkemedel (så kallade bromsmediciner). Vi kan ta fram vilket vaccin vi vill nu mot det här Sars covid-2, men nästa gång kommer ett nytt virus och då hjälper inte det vaccinet. Då gäller det att ha antivirala läkemedel som kan dämpa, lindra och skjuta upp förlopp.
– Men det krävs också mycket samhällsvetenskaplig forskning. Det är extremt viktigt. Det är uppenbart att alla inte har farit illa i den här krisen. Det är framför allt invandrargrupper och människor som lever i större grupper tillsammans. Det ska bli intressant sen, när det går att följa upp den här krisen, och se vilket land som gjorde rätt.
Vad tycker du om Folkhälsomyndighetens arbete?
– Vi på universitetet följer deras rekommendationer och det är den myndighet som kan detta bäst, men jag tycker att de tidigt skulle ha knutit ett vetenskapligt råd till sin verksamhet för att få ännu tyngre evidens för sina rekommendationer.
Hur tycker du Anders Tegnell har skött sitt arbete?
– Han behåller ett fantastiskt lugn. Jag har stort förtroende för honom även om jag ibland tycker att han borde säga ”Det har jag ingen kommentar till” lite oftare. Särskilt när det saknas evidens. Men problemet ligger inte hos Folkhälsomyndigheten, problemet är att vi har en fragmenterad myndighetsvärld med olika uppdrag och ansvar. Där har kommunikationen inte fungerat så bra som den borde.
Liu har ett sviktande söktryck, hur ska ni agera mot det?
– Med marknadsföring och nytänkande i utbildning och undervisning. Så vi tänker ut vilka undervisningsformer och vilken pedagogik vi vill ha. Och att vi har en utpräglad studentdelaktighet i undervisningen.
Vilken makt har egentligen en rektor?
– Ganska mycket, speciellt här i Linköping. På många andra ställen har fakulteterna stor makt, men här är rektorn och rektorsledningen mer inflytelserika. Formellt är rektorn underställd universitetsstyrelsen men när den tar beslut så är det rektorn som lägger fram underlagen och som kan föreslå universitetets fortsatta riktning. Så det är klart att rektorn har stort inflytande.