Andreas Wladis, överläkare och professor i katastrofmedicin vid Region Östergötland och Linköpings universitet, har besökt flera krigsområden i sitt arbete. Men besöket i Ukraina – och framför allt de hårt drabbade städerna Bucha och Irpin – var speciellt, även för en som är luttrad.
– Vi åkte längs fridfulla villasamhällen som kilometer efter kilometer var sönderbombade och utbrända. Omfattningen av förödelsen blev brutalt tydlig. Jag kände stark identifikation. Det hade lika gärna kunnat vara Nacka där jag är uppväxt.
Wladis var i Kiev för att studera sjukvården för EU:s räkning. På de civila sjukhusen i huvudstaden fanns få patienter och läget var tämligen lugnt. Många har flytt staden. I mars rapporterades det om att mer än hälften av invånarna lämnat Kiev.
I Ukraina finns speciella sjukhus där skadade militärer vårdas, men dit fick han inte tillträde.
– Var dessa sjukhus ligger är hemligt. Man vill inte vill att ryssarna ska veta, dessutom vore det demoraliserande för befolkningen om de visste hur illa läget är.
Enligt Andreas Wladis brukar man uppskatta att på varje död soldat går tre skadade. Exakt hur många militärer som dött är oklart, men det torde röra sig om 10 000–15 000 svårt skadade, menar han.
– Det är väldigt, väldigt många. Vi pratar om patienter som är lemlästade och har komplexa skador.
Förmodligen finns de skadade soldaterna närmast fronten på östsidan, där sjukhusen är överfulla.
– De ukrainska läkarna beskrev apokalyptiska scener. Svårt skadade får inte behandling, utan läggs för att dö. Det är stor brist på material, kirurger och annan personal på östsidan.
Precis som vid alla kriser finns det människor som vill sko sig på andras olycka. Andreas Wladis berättar om en bekant, en ukrainsk narkosläkare, som startat en biståndsorganisation. Organisationen har samlat in livsviktiga tourniqueter, ett avsnörande förband som används för att stoppa allvarliga och massiva blödningar. Men många har varit fejk.
– Det finns alltså människor som säljer fejkade tourniqueter som inte har någon funktion, som riskerar att hamna ute hos soldaterna i fält.
Men så mitt i allt: en glimt av hopp.
– I en liten park i Bucha stod en kvinna och krattade gräs. Inom katastrofmedicin pratar vi om resiliens, alltså viljan att komma tillbaka. Kvinnans envisa krattande kändes som en symbol för just det.