Vilket fantastiskt minne han har är något av det första som slår oss. Inte för vårt tidigare mötes skull 2008 för ett bowlingreportage, utan för allt han berättar. Datum, platser, namn. Så många att jag inte hinner med att notera.
Egentligen skulle jag inte behöva fråga, utan nöja mig med att läsa den bok om Hildings liv som hans son Lennart Lindqvist har skrivit om pappas 100 år.
100 år! Det är ett långt liv och man måste bara undra vad Hilding själv har för tankar om hur han har kunnat hålla sig så vital att han till och med kan cykla omkring! Låt vara att han har svårt att gå på grund av ett krånglande knä.
– Ett sunt liv. Nog kan jag ta en snaps, men jag missbrukar inte. Röker inte heller, även om jag har tjuvrökt som ung. Sedan får man inte pressa sig för hårt, heller. Inte stressa.
Hilding Lindqvist föddes i Stockholm, men kom tidigt till fosterhem. Om bakgrunden till det säger han kort:
– Min pappa var gift med min mors syster.
Mer än så säger han inte. Jo, att han på pappas sida var en Anjou, men att han fick mammans efternamn, Lindqvist. Hilding kom till Östergötland. Först till Rimforsa innan han hamnade på en gård i Skärkind och där började småskolan i Herseberga.
– När min fosterfar dog fick jag hjälpa till på gården under några år. 1932 blev det handelsskola i Karlskoga och sedan vikariat i en affär i Gistad, kan du tänka dig att det fanns två affärer där på den tiden.
Hilding fick en biträdestjänst i Mariannelund och skötte en filial i Rumskulla. Som 19-årig bytte han bana, började som volontär på I 12 i Eksjö och och tog furirskoleexamen 1936.
Militär alltså, men Hilding ser inte så militärisk ut där han sitter i sitt vardagsrum och berättar om sitt liv för en reporter och en fotograf från Corren. Mer som den mysige farbror han är.
– Vi var tre av 20 som hade körkort och jag fick köra officerarna. Det var nog det lättaste och bästa jobb jag har haft. För det var ju inte varje dag jag fick körorder. I stället kunde jag fick fördriva tiden med olika korrespondenskurser.
På sommaren 1938 mötte han Maj-Lis från Kimstad, sökte sig till järnvägen där svärfar jobbade och fick jobb i Katrineholm som tillfällig stationsarbetare. Först aspirant, sen extra ordinarie och ordinarie. Så var gången. Han blev stationsmästare i Baggetorp, har arbetat i Uttran (mellan Södertälje och Stockholm), Graversfors, Orrestad (Västerås), Fagersta central. Det var på sistnämnda station som Hilding började med tågklarering vilket sedan förde honom till Linköping 1960 där han slutade 1979 som förste kansliskrivare.
Efter pensioneringen har livet rullat på. Om skillnaden mellan att vara 90 och 100 säger Hilding:
– Man blir nog lite fortare trött nu.
Men han spelar fortfarande bowling, även om det numera är via datorn på seniorcenter i Linköping.
– Vi är ett trevligt gäng på 8–9 stycken och häromdan vann jag.
En dag i veckan cyklar han till Hemslöjden och är med och snidar. Mest blir det svepaskar och hästar. Flera av de senare står i en bokhylla i vardagsrummet.
I garaget står en granitgrå Volvo Amazon från 1962. Men Hilding kör inte längre.
– Jag är för gammal. Nu cyklar jag. Köpte en svart elcykel för tre år sedan. Det är jättebra för man kan lätt ta sig från dörr till dörr.
Vad fick du i julklapp som barn?
– Ja-a, du. När jag var barn fick man göra sina egna leksaker. Fick man nån julklapp så var det nog kläder.
Du blir först ut i Läsarnas julkalender, vad tycker du om det?
– Vad säger du? Så roligt. Roligt att ses igen också.
Visst är det. God jul och gott nytt år.