Är det bra så här? Sami Rahim har inte förlorat sitt sinne för humor eller skoj under den långa sjukdomstiden.
– Hej! ropar han från sitt rum när jag kliver in i lägenheten på Sankt Larsgatan.
Jag sätter på mig ett munskydd och kliver in i rummet.
I soffan sitter en glatt leende Sami Rahim. Betydligt magrare än när vi sågs för ett år sedan, men med samma glimt i ögonen, och samma närhet till skratt som alltid.
Att han sitter här, tackar han alla änglar i sjukvården för.
– Utan dem och min familj hade jag inte klarat mig, säger han.
Sami Rahim är en av tusentals svenskar som drabbats av covid-19 och en av många som har betydande problem även efter att själva sjukdomen är över.
Han säger själv att det var hans starka muskler och starka hjärta som räddade honom från att dö i covid-19.
Men sjukdomen har satt djupa spår. I dag orkar han inte gå mer än några steg utan att få andnöd. Han ställer sig upp och visar och får sedan snabbt sätta sig och koncentrera sig på att hämta andan.
När Sami blev sjuk i november förra året hade han tidigare bara varit på sjukhus en gång tidigare i livet och det var för ett mindre besvär.
– Jag har alltid varit pigg, aldrig tagit någon tablett. Jag var stark, jag tränade, jag är vegetarian och äter bra, säger han.
Han tror själv att han blev smittad av viruset på käkkirurgen som han besökte några dagar innan han insjuknade. I hans fall gick sjukdomsförloppet snabbt och han var inte sjuk många dagar innan han hamnade på intensiven. Dagarna innan han lades in har han inget minne av.
Efter att ha legat på sjukhus i mer än fem månader, varav lång tid på intensiven, så har han nu varit hemma i ungefär en månad. Han är glad för det, då är han mera sig själv, säger han.
Han är djupt tacksam över den hjälp han fick. Allt var så bra.
Utom en sak, han skrattar.
– Maten. Den var förskräcklig, säger han med ett eftertryck som bara en man med restaurangblod i ådrorna kan uppbringa.
Sami Rahim är på bättringsvägen efter att ha drabbats av covid-19 och varit på sjukhus i över fem månader.
I lägenheten står både en rollator och en rullstol. Än så länge är det rullstolen som gäller om han ska ta sig någonstans. Men för var dag blir han lite starkare, säger han och måttar med fingrarna.
– Det går med myrsteg framåt, men det går.
Att det runt juletid spreds ett rykte om att han var död, vet han om. Men varför det uppstod vet han inte. Hans familj agerade snabbt och via dem har Samis alla 4 994 Facebookvänner fått regelbundna uppdateringar om hans hälsa under sjukdomstiden.
Hans barn sköter fortfarande om hans sociala konton. Det blir för jobbigt att hålla på att uppdatera och svara på allt och till alla, tycker han.
Sami erkänner att han har svårt att se sig själv som sjuk. Han betraktar sig som en frisk person med ett jobb att göra. Det jobbet är att träna. Något han gör flera gånger om dagen.
I köket finns en pedaltränare som tränar både benen och, när den flyttas upp på bordet, också armarna. Den översätter också träningen i steg. Den här dagen har Sami gått 1 000 steg.
Musklerna börjar återhämta sig, han känner sig stark och i huvudet, ja det har bara blivit bättre, säger han med sitt karaktäristiska Samiskratt.
Det är lungorna som är problemet. Han skakar på huvudet.
Andningsövningar ingår i den dagliga träningen. Tränar gör han bland annat genom att sjunga och att med hög röst upprepa olika ramsor. Han ger mig ett exempel på hur det kan låta och stämmer upp i "amona mona, amona mona" med en omisskännlig touch av mellanöstern.
Är det något han är tacksam över så är det över de många vänner har. Riktiga, riktiga vänner säger han.
Efteråt måste han vila en stund.
Att han är lite av en kändis upplevde han på sjukhuset. Många visste vem han var och många tog sig också tid att komma förbi och prata lite. Något som gjort honom både glad och rörd.
Värmen och sympatin från alla människor har glatt honom och han vill tacka alla som tänkt på honom.
– Jag har riktiga, riktiga vänner säger han och lägger till: Jag har aldrig gjort någon illa, jag är snäll, även om jag kan bli arg. Men det går snabbt över. Vi är alla människor.
Han är också så rörd över att restaurangägare – alla i hela stan, säger han – ringer och hör efter vad han vill ha att äta.
Vad tänker du om framtiden nu när du börjar tillfriskna, frågar jag.
– Jag har lärt mig att livet är en resa. Man måste ta hand om sin familj, sina vänner och bekanta, vara mjuk och respektfull. Nu, mer än någonsin, vet jag det.
Lusten att åstadkomma något finns också kvar.
– Jag hade några projekt på gång innan jag blev sjuk och jag hoppas kunna genomföra dem så småningom. Jag känner mig inte gammal.
Nu är mitt jobb att träna mycket varje dag, Sami Rahim som drabbades hårt av covid-19.