"Jag har ett ansvar som lärare att förnya mig och testa nya saker", säger Philip Malmkvist som hela tiden söker nya sätt att få sina elever att ta till sig av kunskap.
– Det hade jag inte räknat med! Det första jag tänkte på var om jag behövde gå på nån gala i Stockholm nu? Behöver jag boka biljetter? Men sen när det har sjunkit in har jag känt mig stolt. Det är jättemånga elever, gamla och nuvarande, som har hört av sig, säger Philip Malmkvist.
Han har precis avslutat arbetsdagen på Klaragymnasiet i centrala Linköping med ett utvecklingssamtal och snart vill han hem för att hinna se favoritlaget Napoli i Champions League. Skolan är tyst och nedsläckt.
– Det är jättekul att få känna att man har betytt någonting.
Han började på lärarprogrammet direkt efter den egna gymnasieutbildningen hemma i Jönköping. Nu har han arbetat i 8 år som lärare i samhällskunskap och historia.
Vad utmärker en bra lärare?
– En bra lärare och jag som lärare behöver inte nödvändigtvis vara samma sak. Alla har sina olika stilar och man kan vara bra på olika sätt. Men en bra lärare låter eleverna vara med i lärandet. Jag jobbar mycket med elevinflytande och eleverna får vara med och påverka hur vi examinerar. Sen gäller det att veta vad de olika grupperna behöver.
Han återkommer ofta till det där. Behovet av att anpassa utbildningen för olika grupper och individer för att ge alla en så rättvis chans som möjligt.
– Sen är det lättare sagt än gjort. Elevgrupperna blir större och det är vanligare med olika diagnoser och extraanpassningar. Det är inte jättelätt, men man strävar mot det. När eleverna känner att man lyssnar på dem och bryr sig får man mycket på köpet.
Varför röstas du fram som årets lärare?
– Jag kan inte mest om historia eller allt om samhällskunskap. Men jag har en fallenhet för att få elever att hänga med. Jag försöker vara lite rolig, bjuder på mig själv och är inte så stel.
Är det svårt med balansgången att vara en auktoritet i klassrummet och samtidigt vara den schyssta läraren?
– Så är det. Man kan inte bara vara latjo hela tiden. Man måste våga markera och det har jag inga problem med. Jag kan bli ganska arg. Sen blir jag inte svinförbannad men jag har lärt mig hur jag ska markera, så att de vet när det är allvar. Har man en relation med eleverna och de tycker om en är det lättare. Då bränner man inga broar.
Skolan är ständigt omdebatterad, inte minst i den gångna valrörelsen. Behövs det mer ordning och reda? Får eleverna sämre resultat? Ska man ha fler, färre eller inga friskolor alls?
Hur mår den svenska skolan från din synvinkel?
– Jag har hunnit märka skillnad från när jag började till idag. Eleverna är mer här och nu, det ska gå snabbt och allt är mer kortsiktigt. Om jag säger så här, jag kan kanske inte förvänta mig att en elev ska vara okej med att läsa en text på fyra sidor. Det hade inte varit några problem alls för åtta år sedan. Koncentrationsförmågan är kortare nu. Det gäller inte alla elever, men många.
– Om jag släpper en grupp och säger att de ska arbeta på egen hand i en timme, då blir det inget bra. Det behövs ofta att jag delar upp lektionen där vi gör en sak i tio minuter, sen något annat i tio minuter. Eleverna behöver mer stimulans. Sen kan jag förstås ha lektioner där jag bara pratar om franska revolutionen i en timme. Men det gör jag inte två gånger i rad.
Vad beror det på?
– Det är ju lätt att skylla på digitaliseringen, att alla sitter med sina mobiler hela tiden. Men det gör ju jag också, och jag är 31.
Hur har du det med ordningen i ditt klassrum?
– Det är som hos alla lärare. Det är olika för olika grupper. Hos vissa fungerar det bra, hos andra har vi bestämda sittplatser.
Som en person utanför skolan kan man genom debatten få bilden av att svensk skola lider av stora ordningsproblem.
– Javisst, lite så är det nog. Men jag tycker inte att elever har blivit otrevligare på mina åtta år. Det är orättvist att säga att eleverna har blivit jävligare. Men det kanske behövs mer ramar för eleverna att veta vad som krävs och vad målet är. Då brukar det fungera bättre.
Märker du någon skillnad i resultaten?
– Nej, det har jag inte gjort. Inte i mina ämnen i alla fall. Eleverna vill ha sina A-betyg och komma in på sina utbildningar för att kunna jobba med det de vill och tjäna det de vill. Sen får några elever A och andra får E. Precis som det alltid har varit.
Men det är rustade elever som lämnar skolan efter tre år?
– Ja. Men det behövs tre år! Man kommer hit som en 15-åring som gått ut nian och lämnar som en person som får rösta och köra bil.
Finns det någon politisk reform som du verkligen skulle vilja ha för att kunna göra ett bättre jobb?
– Nja... Visst, folk pratar om ordningsbetyg och sådär. Men det tror jag inte skulle göra någon skillnad. Elever som inte sköter sig skiter nog i om de får ett E eller ett C i ordningsbetyg. Det hade nog bara blivit en morot för de elever som redan sköter sig. Att få ett extra A.
"Jag tänkte att jag gillar människor, jag gillar historia. Skulle jag bli professor? Nej, för lång tid att plugga. Guide på ett museum? Nja, för osäkert. Lärare? Ta-da!" säger Philip Malmkvist om varför han ville bli lärare.
Klara teoretiska gymnasium är en friskola och ägs av koncernen Academedia som äger 150 friskolor i Sverige. Om svenska skolor ska drivas i kommunal eller privat regi har också varit en het politisk diskussion i många år.
– Jag har inget emot friskolor uppenbarligen, eftersom jag jobbar på en. Sen har jag jobbat lite på kommunala skolor också, men inte så mycket så jag kan uttala mig om skillnaderna. Det finns för- och nackdelar med båda tänker jag. Det som är bra med friskolor, utifrån mina erfarenheter, är att man som lärare får chansen. Jag var 24 år, nyexaminerad och sökte kommunala jobb, men det gick inte. Här kom jag in på intervju direkt och de såg att jag var hungrig.
– Sen vet jag att alla friskolor inte fungerar på samma sätt. Jag vet inte om det borde finnas färre eller fler friskolor. Vi har hyfsat många i Linköping och det säger väl något om att efterfrågan finns. Sen är kommunala skolor bra på sina sätt, med trygghet och kontinuitet.
Klara teoretiska gymnasium ligger i hörnet av Hamngatan och Järnvägsgatan i centrala Linköping.
Man hör också mycket om att man ska höja statusen på läraryrket.
– Man har försökt med legitimeringen och höjda löner och det har nog fungerat. Det finns många morötter för legitimerade lärare. Jag har aldrig mött något annat än respekt från föräldrar och andra.
Vad säger folk du möter när du säger att du är lärare?
– Antingen får man "Åh vad roligt, jag älskar historia!" eller så får man "är inte det jobbigt? ungdomar som är så jobbiga!". Så det är lite blandat. Men äh, det är som vilket yrke som helst. Eleverna är skitsnälla.