Drönaren som utvecklats för att mäta växthusgaser från exempelvis sjöar.
Samtidigt som han berättar om de nya teknikerna forskargruppen tar fram, reagerar han också med förvåning över varför det inte gjorts ännu större ansträngningar kring en så pass viktig fråga som mätmetoder för växthusgaser.
– För mig blev det extra tydligt under pandemin. När samhället samlades kring en så stor sak som viruset så fick vi fram testmetoder på bara några månader och ett vaccin fem gånger snabbare än normalt. Varför prioriteras inte mer kostnadseffektiva sätt att mäta utsläpp av växthusgaser? Varför är det så när det handlar om en klimatkris som samhället står inför, frågar sig David Bastviken, professor på Tema Miljöförändring vid Linköpings universitet.
– Vi skulle kunna lösa det här tillsammans.
Med de nya uppfinningarna är tanken att en större allmänhet ska få chansen att få koll på sina utsläpp av växthusgaser på marknivå. Det kan handla om industrier, lantbrukare och andra markägare.
– Vi vet väldigt väl vad som händer i atmosfären och att halterna ökar, vi vet också att det är människans utsläpp som orsakar detta. Men vi har inte alls samma koll lokalt. Det vill vi försöka ändra på, säger David Bastviken.
Teamet, med David Bastviken och kollegan Magnus Gålfalk i spetsen, har nu utvecklat tre olika mätmetoder. Det som just nu ligger närmast till hands för en bredare användning är en slags sensor som mäter växthusgaser över tid.
– Koldioxidsensorer finns i nästan alla nya byggnader för att reglera ventilation. De sensorerna visar sig vara ganska enkla att modifiera för växthusgasmätning och de är billiga. Vi ser framför oss ett sensorpaket som kostar några tusenlappar, säger David Bastviken.
Forskarteamet har till och med gjort konstruktionen offentlig – vem som helst kan gå in och titta på hur man bygger den.
– Kan man löda så kan man i princip bygga en sån här sensor. Det ska vara tillgängligt och relativt billigt för alla, förhoppningsvis kan även u-länder få användning för detta.
Sensorn för att mäta växthusgaser används i forskning, men är inte färdig för allmänt bruk än.
Dessutom har gruppen utvecklat en mätmetod med en så kallad hyperspektral värmekamera, som kan se och ta bilder på växthusgaser. Framför allt metan och lustgas – även vid låga halter.
– Tidigare fanns en liknande kamera för att mäta kemiska stridsmedel, men vi var först med en kamera avsedd för växthusgaser i låga halter.
Kameran har bland annat testats i ett samarbete med Tekniska Verken för att mäta på reningsverket och biogasanläggningen i Linköping.
– Det är ett otroligt givande och spännande samarbete.
Den tredje metodlinjen handlar om en drönare som kan mäta och kartlägga utsläpp över lite större områden, exempelvis sjöar, våtmarker, skogsområden, industriområden, lantbruk, soptippar och längs gasledningar.
– De tre metoderna kompletterar varandra. Slutmålet är att många verksamheter ska kunna använda detta och följa sina utsläpp, säger David Bastviken.
Han ger ett exempel.
– Det rör gödselhantering i Uganda, men är lika relevant i Sverige. Hur ska vi hantera gödsel för att hantera metanutsläppen? Är det stor skillnad på hur man lägger materialet? Kan det orsaka mer utsläpp om det regnar? Hur länge ska man lagra det? Allt sånt ska gå och testa och mäta. Här har man faktiskt en chans att minimera utsläppen.
Sensorn, drönaren eller kameran används i forskning men är inte helt klara för mer allmänt bruk ännu.
– Vi har skyndat långsamt och vill känna till alla styrkor och svagheter. Man måste vara realist, det är en svår process som tar tid, säger David Bastviken.
Drönaren som utvecklats för att mäta växthusgaser från exempelvis sjöar.